övervikt

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna

kroppspanik”Står vi på vågen sår vi inte på barrikaderna.”
Inledningsmeningen i Julia Skotts bok ”Kroppspanik” är helt briljant. Här ryms i princip poängen med hela boken i en enda mening; om hur vi måste sluta fokusera på våra egna och andras kroppar, sluta försöka få dem att passa in i snäva ramar och felsydda kläder. Hur förutfattade meningar om kropp och hälsa kommit att styra våra liv i en absurt hög utsträckning.

”Kroppspanik” är en stridsskrift i försvar för kroppar som bryter mot normen (utan att klanka ner på de kroppar som råkar passa in i mallen). Det är intressant hur många källor Skott hittat som förklarar om hur övervikt inte nödvändigtvis behöver betyda ohälsa. Deprimerande hur många exempel hon kan ge på personer som systematiskt diskriminerats p.g.a sin vikt. Och helt vansinnigt provocerade att läsa om hur mycket pengar privata intressen tjänar på bantningskurer och bisarra dieter.

Det är svårt att läsa ”Kroppspanik” utan att reflektera över sin egen kropp, hur den ser ut, hur man tar hand om den och hur andra ser på den. Det följer liksom med. Och det kan vara jobbigt, men framför allt tror jag faktiskt att det är bra.
Själv tillhör jag den kategori som Skott lite skämtsamt kallar ”bra tjockisar” (närmare bestämt underkategorin ”timglasformad tjockis”). Jag har gått från att vara mycket underviktig som tweenie till att vara lätt överviktig som vuxen och jag trivs oändligt mycket bättre med min kropp nu än jag gjorde då. Kanske är det för att jag tillhör kategorin ”snygga tjockisar” som jag aldrig upplevt någon diskriminering p.g.a min vikt (förutom av en läkare en gång som i övrigt var total idiot och fick mig att byta husläkarmottagning). Kanske är det för att jag är så lång så att alla kroppsfixerade människor bara tjatar om min längd istället för min vikt. Det är även lättare för mig att hitta kläder nu när jag är storlek 44 än det var när jag som fjortonåring var underviktig. För mig har det liksom aldrig varit ett alternativ att bära storlek 36 eftersom jag är alldeles för långbent och bredaxlad för att kunna få på mig kläder i den storleken, så jag har aldrig sörjt möjligheten att vara en ”size zero”.

”Kroppspanik” är en bok som gör en förbannad på ett bra sätt. Den får en att vilja gå upp på barrikaderna, att avskaffa samtidens ideal och göra revolution. Det är också en viktig bok som avlivar många myter som finns om vikt och kropp och hälsa och utseende.
Min enda invändning mot boken är att den stundtals är lite svajig i tonen, och kan gå från arg till skämtsam i samma mening i princip. Jag skulle föredra om jag slapp skämten, som jag sällan tycker känns klockrena. Det är för övrigt samma problem jag hade mer Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”, så förmodligen är ett en invändning som handlar mer om mig än om boken i sig. Jag gillar arga böcker mer än roliga, är väl slutsatsen en kan dra av det.

”Kroppspanik” känns som en av årets viktigaste böcker. Så snart jag har lämnat tillbaka boken till biblioteket där jag jobbar ska jag göra mitt bästa för att få den att bli ständigt utlånad. Det förtjänar den.

Julia Skott – Kroppspanik (Natur & Kultur, 2013)

Hennes kurviga kropp

Jag har börjat läsa Emily Griffiths ”Flickan under jorden”, den andra boken i deckarutmaningen. Efter några få kapitel trivs jag riktigt bra tillsammans med arkeologen Ruth Galloway, om det inte vore för en enda sak: hon är fullkomligt besatt av sin egen vikt. På de knappt 30 sidor jag har läst har hon redan hunnit
1. konstatera att hon är för tjock för jeans
2. påpeka att hon endast bär svarta kläder för att hon är för tjock för färger
3. känt sig ful (och tjock, såklart) när hon bytt om till praktiska kläder
4. inbillat sig att hon skulle trigga något larm i bilen för att hon väger 80 kg.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar Ruth. Och jag är väldigt mycket för att kvinnor i alla storlekar ska få utrymme överallt. Vilket faktiskt är skälet till att jag blir så provocerad av det här ständiga rantandet om vikten bland kvinnliga karaktärer. Det känns som ett så billigt sätt att få in en tydlig svaghet eller igenkänningsfaktor: ”Jag gör mitt geni överviktigt, så kommer hon kännas som en riktig kvinna!” Det vore befriande att en enda gång få läsa om en kvinnlig deckarkaraktär som inte bryr sig det minsta om vad hon äter eller har på sig eller om hennes läppstift är smetigt i de här sammanhanget. En kvinna som inte bantar och köper kläder i syfte att dölja magen (Ja, jag tittar på dig, Paddy Meehan!).
Glädjen över att få läsa om en cool, självständig, smart kvinnlig karaktär förtas när hennes vikt hela tiden tas upp och när det ständigt påpekas hur ovårdad hon är (Ja, Barbara Havers, det är dig jag syftar på!) Jag förstår mycket väl att det också är för att visa att karaktären är ”a brain, not a body” – men i så fall vore det ju bra mycket mer intressant om det skrevs karaktärer med alla typer av kroppar och kroppsuppfattningar. Kanske till och med – gasp! – en överviktig kvinna som inte hatar sin kropp. Utan som kan få ha kurvor och självförtroende på en och samma gång.

Vidare stör jag mig också en aning på hela attityden att kvinnor ”måste” bära svarta kläder för att de är överviktiga. Det är också en så billig poäng att plocka, en sådan total kliché. Jag är själv en stark förespråkare för att klä sig i fyra nyanser av svart, så jag absolut inget emot att karaktärerna i böckerna jag läser gör det (tvärtom sympatiserar jag oftast mer med en karaktär som är svartklädd än en som är klädd i pasteller). Men jag föredrar helt klart de karaktärer som klär sig i svart av populärkulturella, estetiska eller moraliska skäl framför de som läst i damtidningarna att svart gör en smalare.