övernaturligt

Seriesöndag: The Fear Machine

thefearmachine”The Fear Machine” var den första Hellblazer-storyarcen jag läste, för så många år sedan att jag känner mig uråldrig bara av att tänka på det. Jag har länge tänkt att jag borde läsa om serien från början, för tillsammans med ”Sandman”, ”Judge Dredd” och ”Preacher” har den här serien kommit att påverka min seriesmak oerhört mycket.
Förra hösten läste jag om den första Hellblazer-storyarcen. För någon månad sedan var det äntligen dags för mig att fortsätta omläsningen.

I ”The Fear Machine” är John Constantine på rymmen, misstänkt för mord. han gömmer sig hos ett gäng hippies bosatta i tält och husbilar, som vid en första anblick verkar totalt harmlösa. Men snart dras Constantine återigen in i övernaturliga konspirationer. Det visar sig att någon använder den energi som flödar genom Storbritanniens uråldriga fornlämningar (som Stonehenge) för sina egna mörka syften. Och som vanligt är det upp till Constantine att än än gång rädda världen …

”The Fear Machine” innehåller hippiekulter, frimurarkonspirationer, sovjetiska spioner, mystiska ritualer, uråldriga gudar och givetvis en hel del blod. Samt en protagonist med en förmåga att alltid hamna mitt i problemen, även om han gör sitt bästa för att hålla sig borta.
Det är bara att konstatera att Hellblazer fortfarande håller. Och att jag gjorde helt rätt när jag beslutade mig för att läsa om serien från början.

Jamie Delano m.fl – Hellblazer: The Fear Machine (Vertigo, 2008)

Annonser

Det monstruösas sorgesång

Hon föds och dör i Máláge socken, i det som ska bli Malå. Stor-Stina kallades hon. En samisk kvinna av gigantiska proportioner, som väcker både förundran och fruktan hos sitt folk. Som reser Europa runt tillsammans med Wolfgang Wolfensteins freakshow. Inte ens när hon dör släcks intresset, då professorerna vid Karolinska vill spara hennes kropp för forskningsändamål.

”Rekviem för en vanskapt” är Mattias Hagbergs skönlitterära debut. Det är en tät liten roman, lika fylld av vackra formuleringar som av groteska inslag och ymnig kroppslighet. Ett slags hybrid mellan skräckhistoria och idéroman, där begreppet normalitet vrids och vänds. För vem är det egentliga monstret? Stor-Stina, som bara haft oturen att födas i en avvikande kropp? Wolfenstein, som utnyttjar de vanskapta och de avvikande (och publikens fördomar om dessa) för att tjäna pengar? Eller den akademiska eliten, som i sin iver att dissekera och klassificera inte ens drar sig för att gräva upp gravar?

”Rekviem för en vanskapt” är till största delen skriven ur andra person singular, det vill säga i du-form. Det är ett ganska ovanligt berättar perspektiv, men Hagberg får det att fungera väldigt väl. Det ger en närhet i texten, en intimitet som gör det omöjligt att värja sig för Stor-Stinas öde. Det ger också en poetisk klang, särskilt i och med att där finns en ständigt närvarande berättare.

Förutom normaliteten vis monstrositeten så finns det ett genomgående tema i romanen som handlar om krocken mellan provinsiell kristendom och gammal samisk tro. Om en tid och en plats som låg i brytpunkten mellan dessa trossystem. och om de människor som inte välkomnades in i kyrkans gemenskap, de som frivilligt valde att ställa sig utanför. Vad som händer med själen efter döden, är det verkligen helt beroende av var en kropp råkar begravas?

”Rekviem för en vanskapt” är en tankeväckande roman. Välformulerad och välkomponerad, ett läsmåste för den som intresserar sig för det monstruösas plats i en värld där normalitetsbegreppet härskar.

Mattias Hagberg – Rekviem för en vanskapt (Atlas, 2012)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)