ond bråd död

Välskriven vikingafantasyungdomsroman

kungadotternI somras fick jag äran att förhandsläsa Elisabeth Östnäs bok Sagan om Turid: Kungadottern. Tyvärr inföll denna förhandsläsning under den period då min blogg låg i koma, så det kom aldrig något blogginlägg om boken. Förrän nu.

Kungadottern är första delen i en vikingafantasy för ungdomar. Vi får följa Turid, enda dotter till en åldrande vikingakonung vars plundrade skatter håller på att sina, likaså hans inflytande och makt. Turids liv är fullt av plikter och ansvar. Fadern vill gifta bort henne och styvmodern vill att hon ska bli en völva, medan hennes barndomsbästis glider allt längre bort när deras liv blir mer och mer olika. Vad Turid själv vill hamnar ofta i sista hand. När svälten drabbar byn tvingas Turid använda allt hon har för att överleva, och väcker krafter hos sig själv hon inte ens visste om.

Turids värld är hård, karg och ofta orättvis. En kultur som bygger på att ta vad man vill ha med våld och att visa styrka till varje pris har inte mycket övers för svaghet. Som Turids sjuklige bror, som är den kanske viktigaste personen i hennes liv trots att han aldrig kommer att bli en stark krigare. Det handlar en hel del om fattigdom och utsatthet i den här boken, och om hur absurt det kan vara att sitta med en fin titel när man inte har något att äta.

Den som föredrar fantasy med en extra stor portion drakar och magiska bravader till behöver ha lite tålamod med den här boken. Till en början kan den te sig mer som en historisk ungdomsroman, men magin finns där i bakgrunden, väntande. Och jag misstänker att den kommer att ta ännu större plats i framtida böcker.

Kungadottern är en riktigt spännande bok att sätta i händerna på den läsare som redan plöjt och älskat Kristin Cashores och Leigh Bardugos fantasytrilogier. Jag ser mycket fram emot nästa del, som jag hoppas kommer att visa oss ännu mer av Turids intressanta och mycket välskildrade värld. En liten fågel har viskat i mitt öra att det inte borde dröja alltför länge.

Life is strange

lifeisstrange
När jag först hörde talas om episodspelet Life Is Strange så hörde jag det beskrivas ungefär som ”ett Twin Peaks i high school-miljö, med tidsresor”. Det lät ju lite för bra för att vara sant, men jag köpte i alla fall första delen av Dontnod Entertainments spel och föll totalt pladask.

Vår protagonist heter Max Caulfield och är en ganska tystlåten high school-tjej som är en total fotonörd och som har flyttat tillbaka till sin gamla hemstad Arcadia Bay för att gå sitt sista high school-år på internatskolan Blackwell Academy. Max blir vittne till hur en skolkamrat skjuter en tjej inne på en av skoltoaletterna, något som gör att hon väcker sin förmåga att manipulera tiden. Max lyckas vrida tillbaka tiden och hindra tjejen från att bli skjuten, en tjej som dessutom visar sig vara hennes gamla bästis Chloe. Tillsammans med Chloe lär sig Max bemästra sina nya krafter, samtidigt som hon hjälper sin nyfunna vän att söka efter hennes försvunna kompis Rachel Amber. Det blir allt tydligare att mörka krafter verkar i Arcadia Bay och att Max är den enda som kan förhindra den katastrof som hotar staden.

Life Is Strange är ett spel som är helt fokuserat på berättelsen och karaktärerna. Det finns vissa spelmoment, men det handlar mer om att klura ut rätt svar i en konversation eller att göra rätt saker för att Max ska kunna ta ett coolt foto till sina samlingar. Eftersom det alltid går att vrida tillbaka tiden och börja om så finns det inget rätt eller fel, utan det går att spela om en händelse ett enormt antal gånger till önskat resultat uppnås.
Det betyder inte att spelet är enkelt. Det finns en mängd moraliska val att göra och varje val påverkar spelets fortsatta händelser, ibland på sätt som det är omöjligt att förutse.

Det är storyn och karaktärerna som också är det som gör spelet så bra. Vänskapen mellan Max och Chloe är komplicerad och uppslukande, på det sätt som det ofta kan vara i tonåren. Det är ytterst få spel som kan få mig så känslomässigt engagerad som jag blivit av det här spelet, sådär så att man känner sig helt omtumlad när man spelat klart en episod. Fulgråt kan ha förekommit vid några tillfällen också.

Life Is Strange är – hur konstigt det än kan låta – ett spel som samtidigt lyckas vara småmysigt, läskigt och helt hjärtskärande. Några av mina favoritstunder i spelet är de där man kan låta Max sätta sig ner en stund och bara reflektera över allt som händer eller de gånger då hon får chansen att sätta sig ner med gitarren ett tag.

Den femte och sista episoden av spelet kommer ut i mitten av oktober. Med tanke på vilken otrolig cliffhanger det fjärde avsnittet slutade med så lär jag kasta mig över sista avsnittet så snart det bara går.

Postapokalyps när den är som bäst

woolFör Jules är världen en silo. Hon är född i silon, tillbringar sina dagar med att laga generatorer och andra mekaniska föremål och när hon dör kommer hennes kropp att läggas i komposten för att bli näring till silons odlingar. Om hon inte väljer eller tvingas att lämna förstås. Det är något som det helst inte pratas om, att vissa personer begår brott så grova att de tvingas ut ur silon för att de i den ödsliga och dödliga landskap som omger det. Att vissa personer väljer att självmant väljer att lämna silon talas det ännu mindre om.
När Jules blir erbjuden tjänsten som silons sheriff blir det svårt för henne att inte tänka på de som valt att lämna, då hennes föregångare Holston hör till dem. Jules vet att det är farligt att snoka, farligt att ställa fel sorts frågor. Men när hon börjar nysta i Holstons död hittar hon svar på frågor hon aldrig ens funderat på att ställa, som vänder hela hennes liv upp och ner.

Hugh Howeys ”Wool” är ett fint exempel på när postapokalypsgenren är som allra bäst. Sträckläsningsframkallade spännande, men med en samhällskritisk udd. Att ”Wool” dessutom innehåller flera riktigt intressanta, nyanserade och i vissa fall oerhört badass kvinnliga karaktärer är väldigt välkommet. Särskilt om man har läst flera postapokalyptiska romaner som knappt innehåller en enda namngiven kvinnoroll över huvud taget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen i ”Wool”. Jag får ju själv allergiska utslag och aggressiva utbrott av oförsiktiga spoilers, så jag tänker inte knysta om hur många lager berättelsen har eller spekulera i hur de andra två delarna av trilogin kan tänkas vara. Istället tänker jag uppmana er att läsa boken, i synnerhet om ni liksom jag fascineras av postapokalyptiska scenarion och vad som händer med mänskligt beteende i extrema situationer. Ni kommer inte att ångra er.

Hugh Howey – Wool (Arrow books, 2013)

Inga hjältedåd

theheroesSPOILERVARNING för alla som inte har läst Joe Abercrombies First Law-trilogi! ”The Heroes” kallas visserligen för fristående, men bygger vidare på det som hände i den trilogin.

Det har gått några år sen händelserna i First Law-trilogin och det har återigen brutit ut krig mellan the North och the Union. Order har kommit från unionens kung att pressa nordmännen så hårt som möjligt för att få dem att retirera, men nordmännen ger inte upp i första taget. Det dyker upp en hel del bekanta karaktärer från båda sidor; som Caul Shivers, Bremer dan Gorst, Black Dow och the Dogman. Samt självklart Bayaz, the First of the Magi. Den här boken handlar om slaget vid the Heroes, en cirkel med resta stenar som markerar ett antal gamla gravar. En plats och ett krig där det inte finns plats för hjältedåd. Eller hjältar.

Jag har ju tjatat några gånger förut här i bloggen om hur mycket jag gillar Joe Abercrombies hårdkokta barbarfantasy. Men jag måste erkänna att jag faktiskt dragit mig en smula för att läsa ”The Heroes”. Förklaringen är att jag tycker att det är otroligt tråkigt att läsa om fältslag i fantasy, särskilt när de är väldigt långdragna. Och här utspelar sig ju hela boken kring ett specifikt slag, med alla de detaljer som hör till. Att jag ändå inte tyckte att boken var tråkig får ses som en stor komplimang till Abercrombies skrivförmåga.

”The Heroes” är inte utan problem.
Ett av dem (som Anna Bark Persson på ett fantastiskt sätt framförde till författaren på Kontrast i höstas) är den uppenbara bristen på kvinnor. Visst, det har varit ganska få kvinnor med i de tidigare böckerna. Men de har funnits. De har haft stora roller eller, som i ”Best Served Cold”, huvudrollen. Och de har sparkat rumpa. I ”The Heroes”, en bok som inleds med en flera sidor lång lista över karaktärer, finns det fyra kvinnor med. Två av dem är fruar till officerer i Unionen, en är läbbig trollpacka och en är en s.k Named Man (eller Woman, då) som slåss för the North. Det känns ganska fattigt.

En annan invändning jag har gäller slutet. Här blir det en extra spoilervarning. Markera den vita texten om du ändå vill läsa: Det känns som att Abercrombie har använt samma slut tre gånger i rad nu. Stuff händer, saker ställs på ända, och så visar det sig på slutet – surprise! – att Bayaz ligger bakom allting. Igen. Jag gillar själva konceptet i att the First of the Magi är en kall och manipulativ jäkel som utnyttjar alla människor som har oturen att komma i hans väg och som kontrollerar precis allt som händer. Men för mig som läsare blir det ganska trist att läsa samma slut om och om igen. Oavsett om jag uppskattar sensmoralen eller ej.

Jag blir lite orolig av att jag inte har gillat Abercrombies fristående böcker lika mycket som hans trilogi. Har jag tröttnat? Har han blivit sämre på att skriva? Eller saknar jag helt enkelt bara Logen Ninefingers alldeles för mycket för att kunna uppskatta de här böckerna tillräckligt?
Oavsett vilket så har jag ju ett (signerat!) exemplar av hans senaste bok, ”Red Country”, hemma som väntar på att bli läst. Jag ser fram emot ännu en kvinnlig protagonist. Och jag hoppas på Cormac McCarthy-vibbar i sword and sorcery-format!

Joe Abercrombie – The Heroes (Gollancz, 2012)

Deckarskräck. Skräckdeckare. Skreckare?

tistelblomman”Tistelblomman” är den tredje skräckdeckarboken (skreckaren?) om Maja Grå, Amanda Hellbergs synska protagonist. Jag läste ”Döden på en blek häst” med EMK för ungefär två år sen och blev inte särskilt imponerad. Tråkiga deckarinslag och omotiverat många engelska uttryck instoppade i texten, tyckte jag då, även om jag gillade själva skräckinslagen.

”Tistelblomman” är namnet på det förfallna hus, beläget i Skottland, som Maja flyttar in i tillsammans med Jack. Det visar sig snabbt att huset sägs vara hemsökt och att lokalbefolkningen helst undviker det. Maja oroar sig för att hon än en gång ska dras in ett mysterium ur det förflutna, särskilt eftersom hon inte har berättat för Jack om sin förmåga. Hon börjar tvivla, något som visar sig vara mycket farligt.

Jag märkte när jag läste ”Tistelblomman” att jag fortfarande har ganska svårt för Maja Grå. Hon är inte lika mycket grå mus som hon var i förra boken, men jag kan fortfarande störa mig något oerhört på hennes ständiga nojande, velande och dåliga självförtroende. Jack tyckte jag var en skitstövel redan i förra boken, och den saken har inte ändrats.
Språkligt tycker jag att ”Tistelblomman” håller mycket högre kvalitet än ”Döden på en blek häst”. Det är mycket färre irriternde engelska meningar inklämda i dialogerna och Hellberg har hållit nere den språkliga svulstigheten en smula. Det känns mer välbalanserat, något som framför allt visar sig i miljöbeskrivningarna.

Deckarinslagen är även mindre dominerande i den här boken, som tur är. Men jag såg tydliga tecken på att deckarinslagen kommer att återvända i kommande böcker om Maja Grå, vilket kommer få mig att hålla mig borta från dem. För är det något som effektivt tar död på en spännande spökhistoria så är det är prosaisk deckarvändning – något som Hellberg verkar ha en fäbless för.

Även om ”Tistelblomman” var avsevärt mycket bättre än ”Döden på blek häst”, så är jag tveksam till om jag kommer att läsa fler böcker om Maja Grå. Jag bryr mig helt enkelt inte om karaktären tillräckligt mycket för att orka med att läsa om henne som något slags medium i polisens tjänst.
Dock fick läsningen av den här boken mig att äntligen ta tag i att läsa ”Styggelsen”, den första boken om Maja Grå. Håll utkik efter kommande recension i en blogg nära dig!

Amanda Hellberg – Tistelblomman (Månpocket, 2012)

Alla familjer är dysfunktionella

tigrarTvå kusiner, Nick och Helena, står i centrum i Liza Klaussmanns debutroman ”Tigrar i rött väder”. I början av boken håller deras, två unga amerikanska kvinnor precis efter andra världskrigets slut, liv precis på att börja. Men livet blir inte riktigt som någon av kusinerna hade tänkt sig. Och åren går, 1940-tal blir till 1950-tal och 1960-tal. Vi får följa de båda kusinerna och deras familjer i diverse nedtramp genom åren, ur ett flertal olika karaktärers synvinklar. Och gång på gång återvänder vi till Tiger House, släktens gamla sommarhus beläget på amerikanska östkusten. Ett hus som får symbolisera familjernas komplicerade relationer och dess långsamma sönderfall.

”Tigrar i rött väder” är en ganska ojämn bok. Det är ju alltid en risk för en författare som väljer att skriva en roman ur flera olika synvinklar. Alla röster engagerar inte lika mycket, alla tillför inte historien något viktigt. Dessutom tycker jag att Klaussmann gör ett misstag när hon låter sina karaktärer berätta för mycket och för detaljerat. Hon lämnar inga utrymmen för tolkningar när hon låter alla karaktärerna komma till tals.
De två delar jag gillade mest är sinsemellan ganska olika. Nicks kapitel berättar om en egensinnig, manupulativ och i grunden ganska egoistisk kvinna som ursinnigt kämpar emot konventionerna. Det finns sorg i hennes historia, men mest finns där bitterhet över ett liv som inte gått enligt planerna. Över förlorad frihet.
Daisys del är istället en ganska bitterljuv coming of age-historia. Den utspelar sig under en sommar vid Tiger House, där Daisy får uppleva sin första kärlek och sitt första svek. Samt familjeproblem som bubblar upp i bakgrunden.

Jag tycker att det känns lite synd att Klaussmann prompt ska förstöra sin bok genom att ta med en mordhistoria. En på köpet ganska onödig mordhistoria. Det finns många intressanta ingredienser i den här boken – dysfunktionella familjerelationer, hemliga kärlekshistorer, förlorade kärlekar – att mordet känns totalt överflödigt. Jag får känslan av att Klaussmann vill locka till sig deckarläsare genom att stoppa in det där mordet. Att jag för övrigt avskyr bokens sista del, där mordet hamnar i fokus, hör också till saken. Det är klumpigt skrivet och saknar all tillstymmelse till trovärdighet.

Trots att jag inte föll för ”Tigrar i rött väder” så känner jag att Liza Klaussmann har potential. Jag håller mina tummar för att hon i sin nästa roman struntar i att blanda in tråkiga mordhistorier utan kör all the way på det hon gör bäst: dysfunktionella familjer som långsamt bryter ner varandra i elegant östkustmiljö.

Liza Klaussmann – Tigrar i rött väder (Modernista, 2012)

En deckarfobikers sågning

S.J. Boltons Jack the Ripper-deckare ”Nu ser du mig” har blivit närmast unisont hyllad i bokbloggosfären. Läsarna har blivit skrämda, överraskade och överförtjusta. Frågan är nu om S.J Bolton lyckats charma även en deckarfobiker som yours truly? Svaret är nej. Tvärtom.

Ärligt talat gillade jag inte ”Nu ser du mig” alls. Skälen var så många att jag bestämde mig för att göra en lista. De punkter i listan som kändes alltför spoilerific är som vanligt skrivna med vit text, som det bara är att markera om ni ändå vill läsa:

1. Utseendefixeringen – ”Kvinnor gillade honom för att han var lång och smärt med mörkt lockigt hår och en fräck uppsyn.” ”Hon var slank som en modell, med glänsande svart hår som var klippt i en kort pagefrisyr, och hennes jeans var av den sorten som kvinnor betalar över hundra pund för.”
SOM det tjatas om utseende i den här boken. Kläder, frisyrer, kroppstyper, solbrännor. Tjat, tjat, tjat. Jag vet att det är vanligt med extremt detaljerade utseendebeskrivningar i deckare, men det gör det inte mindre tråkigt att läsa. Berättaren Lacey är uppenbarligen extremt utseendefixerad då hon inte kan låta bli att mala på om alla hon tycker är snygga – och dessutom tycka synd om de som inte är det. Osympatiskt, helt enkelt.

2. Cliffhangerbonanzan – Kapitlen i ”Nu ser du mig” är extremt korta. Av bokens första 20 kapitel är det längsta 7 sidor långt. Flera är bara ett par sidor långa. Författarens intention är antagligen att hålla uppe tempot, men jag tycker bara att det blir ytligt och hetsigt. Jag behöver inte cliffhangers vart fjärde sida för att fortsätta läsa en bok (snarare är det ett gott skäl för mig att sluta läsa en bok).

3. Kärlek börjar med bråk – Mark Joesbury. Vilket praktarsle. Inte nog med att han öppet går runt och misstänker Lacey för att vara inblandad i brotten (oproffsigt är bara förnamnet), han använder också varje tänkbar härskarteknik för att trycka ner henne. Men självklart blir Lacey så förälskad i hans jävla turkosfärgade ögon att hon ändå inget hellre vill än att ligga med honom. Någon behöver dessutom informera Joesbury om att det är helt normalt att vuxna kvinnor inte har teddybjörnar hemma.

4. Jack the Ripper-kopplingen – Precis som alla andra anglofiler hyser jag ett ohälsosamt stort intresse för Jack the Ripper. Den kopplingen var själva orsaken till att jag började läsa den här boken. Besvikelsen blev alltså mycket stor när kopplingen visade sig vara både ytlig och långsökt. Ingen modern Jack the Ripper här inte, utan bara någon som utnyttjar de gamla brottsfallen lika skamlöst som S.J. Bolton själv.

5. Den opålitliga berättaren – Det står väldigt tidigt klart att Lacey är en opålitlig berättare. Hon antyder saker utan att förklara dem och skulle lika gärna kunna gå runt med en skylt som utropar ”Obs! Obs! Misstänkt beteende!” med tanke på hur konstigt hon uppför sig och resonerar i hela boken. Jag gillar greppet med opålitliga berättare om de är väl genomförda, men när det är så här klumpigt så försvinner hela poängen.

6. Våldtäkterna – ”Att bli våldtagen förändrar en kvinna”, sa jag, och väntade lite för att se om någon ville höra vad jag har att säga. Ingen vände sig bort. ”Våldtäktsoffer talar om sig själva före och efter våldtäkten, som om de vore två olika människor.” /…/ Våldtäktsoffer är väldigt tydliga i det språk de använder. De talar om att våldtäkten dödar den person de var och att de sedan måste vänja sig vid den nya person de blivit.”
Något som gör mig väldigt provocerad är åsikten att en våldtäkt är det absolut värsta som kan hända en kvinna. En man kan bli våldtagen, torterad, mobbad, misshandlad, se sin familj bli mördad, tvingas delta i krig eller på hundra andra sätt bli utsatt för trauma. Men för en kvinna innebär ett trauma nästan alltid våldtäkt (läs ex. debatten kring våldtäktsförsöket på spelkaraktären Lara Croft om ni vill läsa mer om det här). En man är en person, men en kvinna är sitt kön. Vore det inte tänkbart att en kvinna skulle kunna bli traumatiserad av något annat än just sexuellt våld? Och vore det inte lika tänkbart att inte alla kvinnor som utsätts för sexuellt våld känner det som att den person de varit har dött? Den typ av generaliserande uttalanden som Lacey gör i boken gör mig fly förbannad. Visst, hon talar utifrån egna erfarenheter. Men hon hjälper också till att skuldbelägga alla de våldtäktsoffer som inte ser det som att deras liv blivit förstörda för all framtid.

7. Förutsägbarheten – Jag har läst många recensioner av ”Nu ser du mig” som berömmer boken för dess oförutsägbarhet och överraskande upplösning. Själv tyckte jag att det var hur enkelt som helst att lista ut hur det hela hängde ihop. Inte minst hade jag lust att ställa mig upp och skrika ”PONNIES! CAMDEN STABLES MARKET! För i helvete!”  när den där Sound of Music-låten kom på tal för femtielfte gången. 

Och då har jag inte ens nämnt alla irriterande småfel som jag misstänker kommer från översättningen: datum som blandas ihop, detaljer som åldrar och namn som blandas samman …

”Nu ser du mig” har fått stora delar av bokbloggosfären att bygga altare till S.J. Boltons ära. Mig har boken istället övertygat om att det är hög tid för mig att sluta läsa deckare en gång för alla. Särskilt om det här ska vara det bästa som deckarvärlden har att erbjuda.

S.J Bolton – Nu ser du mig (Modernista, 2012)

Att vara ett monster

På en liten ö utanför Skottlands kust bor tonåringen Frank tillsammans med sin pappa. Han tillbringar det mesta sin tid med att genomföra ritualer som involverar döda djur. Behöver han vägledning rådfrågar han Getingfabriken, en komplicerad labyrint han har tillverkat själv där getingar dödas på en mängd olika sätt beroende på vilken väg de tar. Ibland tar Frank en paus och super skallen av sig tillsammans med sin ende vän. Men den mesta tiden bidar han på den lilla ön i väntan på äldre brodern Eric som rymt från mentalsjukhuset och med att tänka tillbaka på de tre mord han begått.

Iain Banks debutroman ”Getingfabriken” kom ut första gången 1984. Det är en roman som blivit älskad och hatad, omdiskuterad och utnämnd till kultklassiker. Och som skiljer sig en hel del från de böcker som åtminstone jag mest förknippar herr Banks med – hans SF-romaner.

Den miljö som Banks målar upp i ”Getingfabriken” är en spegelbild av Franks sinne. Det är en värld full av symboler och järtecken, av invecklade ritualer och heliga platser. En värld Frank kämpar varje dag med att upprätthålla, att bringa ordning till. Som att både hans sinne och hans fysiska omgivningar när som helst hotar att störta ner i kaos. För att hantera sitt liv har han uppfunnit en egen religion som för omgivningen kan tyckas sjuk och vriden men som för honom ger allt en djupare mening. Ett mål.

För den som lätt blir äcklad skulle jag nog avråda från läsning av ”Getingfabriken”. Den förekommer mycket våld; djurkadaver i delar, kroppsvätskor, ingående beskrivningar av planerade mord. Det är blodigt och instängt i Franks värld, men det är också fascinerande. För ”Getingfabriken” handlar mycket om några av mina favoritteman; om monstrets identitet och galenskapens villkor. Dessutom har den en oväntad twist på slutet som jag inte tänker avslöja något av här, förutom att säga att den ger identitetstemat en extra dimension. För den som kan se bortom det blodiga är det en oerhört intressant läsning och en bok med välförtjänt kultstatus.

Iain Banks – Getingfabriken (Modernista, 2012)

Tillbaka till Glasgow

I ”The Dead Hour” är den unga journalisten Paddy Meehan tillbaka och numera jobbar hon nattskiftet. Det innebär att hon nätterna igenom åker runt i Glasgow till diverse brottsplatser och olycksplatser som hon hoppas ska leda till en story intressant nog att hamna i tidningen. En natt hamnar Paddy i stans finare förorter efter ett klagomål om störande ljud från grannarna. Polisen verkar inte se något misstänkt och lämnar snabbt platsen, och Paddy följer deras exempel. Händelsen skulle snart vara bortglömd om det inte vore för två saker. För det första mördas den kvinna som bor i huset de besökte någon gång under natten. För det andra fick Paddy en femtipundssedel för att hålla tyst. En sedel hotar att omintetgöra hennes spirande karriär om hon lämnar in den till polisen, men som också kan innehålla viktiga ledtrådar om vem mördaren är.

”The Dead Hour” är Denise Minas andra bok om Paddy Meehan. Det Glasgow som Mina skildrar är fortfarande hårt, kallt och skoningslöst mot sina utsatta. Paddy kämpar fortfarande med vikten och med att bli erkänd på jobbet, även om hon har en smula lättare med den andra punkten i den här boken. I den första boken, ”The Field of Blood”, vistades vi i Glasgows allra fattigaste delar. I den här boken har vi förflyttat oss till de finare förorterna, som visar sig dölja lika många mörka hemligheter.

Jag gillar uppbyggnaden av storyn i ”The Dead Hour”. Vi får som läsare veta ganska mycket om mordfallet redan från början och får dessutom följa flera inblandade parallellt med Paddys historia. Det gör att boken inte känns som en typisk intrigdriven deckare, där hela poängen är ett stort avslöjande av vem mördaren är på slutet. Det blir faktiskt mer spännande att följa Paddy när vi som läsare hela tiden är steget före.

Något annat jag gillar är att det känns som att Paddy fått lite mer självförtroende, lite mer skinn på näsan. Hon bantar fortfarande konstant, men hennes familj behandlar henne bättre. Vilket inte är så konstigt, då hon är den enda med fast inkomst. Något som gör hela historien med femtiopundssedeln extra jobbig, då så mycket pengar skulle göra stor skillnad för Paddy och hennes familj om hon kunde behålla pengarna.

Mina är bra på att skriva om utsatta människor, oavsett om det handlar om fattiga barn eller sönderknarkade partytjejer. Det är de delarna som bränner till mest, som stannar kvar efter läsning. Synd bara att det måste till en deckarhistoria också, för om Mina skulle satsa på att skriva mörka psykologiska skildringar i stil med JCO tror jag att hon skulle kunna bli ungefär hur bra som helst.
Denise Mina – The Dead Hour (Bantam press, 2006)

Down memory lane

”Faithful Place” är Tana Frenchs tredje bok. Även denna gång är protagonisten en biroll från den förra boken, den hårdföre undercoversnuten Frank Mackey. Han har brutit kontakten med sin familj och alla sina barndomsvänner för länge sen, men tvingas återvända till området han växt upp, Faithful Place, för att hjälpa familjen. Det visar sig att de har hittat en väska som en gång tillhört Franks stora tonårskärlek Rosie. Rosie, som han planerade att rymma till England med men som aldrig dök upp vid den planerade tiden. Rosie, som han inte hört av sen dess men som aldrig lämnat hans tankar.
Vistelsen vid Faithful Place rör upp en mängd gamla sår hos Frank. Och han märker att han får allt svårare att hålla fast vid sin roll som polis när han dras djupare in i händelser som påverkar hela hans familj.

Tana Frenchs Irland är smutsigare och dystrare än någonsin i ”Faithful Place”. Den bild av moderna Dublin som hon målar upp, slitet och illusionslöst i finanskrisens spår, är inget i jämförelse med det Dublin som Frank Mackey växte upp i. För honom var arbetslöshet, alkoholism och misshandel vardagsmat.
Frank är formad av sin uppväxt, men jag har ärligt talat ganska svårt för honom. När han börjar gaffla om kvinnors skönhet som en gåva till männen och liknande vidrigheter vill jag mest ge honom en snyting. Han är en douchebag och om inte French vore en så bra författare så hade jag aldrig orkat läsa en hel bok skriven ur hans perspektiv.

Trots att jag inte tycker att ”Faithful Place” är riktigt lika bra som Frenchs tidigare böcker, så är den ändå klart läsvärd. Inte minst för beskrivningarna av ett urfattigt Dublinkvarter under tidigt åttiotal. De delarna hör till bokens starkaste. Vad gäller gåtan Rosie så tyckte jag att det var alldeles för lätt att lista ut hur det hela låg till. Att inte Frank, erfaren polis som han är, lyckas dra samma slutsatser känns lite märkligt. Men han är ju också ganska insyltad, så han blundar kanske omedevetet för många av sanningarna.

Frenchs senaste roman, ”Broken Harbour”, kom ut för bara några veckor sen. Jag ser fram emot att läsa den så snart den kommer ut i pocket, och nåde den som spoilar handlingen innan dess.

Tana French – Faithful Place (Hodder, 2011)