noveller

Bilder som stannar kvar

yttreförortenShaun Tans ”Berättelser från yttre förorten” är en bok som är mycket svår att genrebestämma. Är det en bilderbok, en novellsamling, en ungdomsbok eller ett slags seriealbum? Det beror på hur man ser på saken. Och det beror nog i än större grad på vem det är som läser boken.
Som vuxen läsare skulle jag nog gärna placera boken i seriehyllan på biblioteket. Inte för att det egentligen är en serie, men för jag tror att boken skulle hitta flest läsare där, bland oss som uppskattar vackra och lite illustrationer.
(På mitt ena jobb, där jag lånat boken, står den bland de vanliga böckerna i ungdomsavdelningen)

mu2011 vann Shaun Tan ALMA-priset. Mycket välförtjänt.
Han är främst en fantastisk illustratör, med en känsla för det mystiska, det drömska och det lätt bisarra. Det är också bilderna som är den stora behållningen när man läser Tan. När jag bläddrar igenom ”Berättelser från yttre förorten” såhär några veckor efter avslutad läsning så inser jag att de flesta texterna redan försvunnit ur minnet. Men bilderna har stannat kvar.
Jag misstänker att vissa av dem kommer att bosätta sig där permanent faktiskt, och det har jag inte någonting emot.

Shaun Tan – Berättelser från yttre förorten (Kabusa böcker, 2012)

Carniepunk

carniepunkDet är omöjligt att motstå en antologi med titeln ”Carniepunk”. I alla fall om man som jag hyser en skräckblandad fascination inför kringresande karnivaler och cirkusar som fenomen. Om man dessutom gillar urban fantasy som genre är det en extra bonus.

”Carniepunk” lider, som antologier i allmänhet gör, av något ojämn kvalitet.
Det största problemet med den här samlingen är att det är så få av novellerna som är självständiga verk, utan istället fungerar som tie-ins till författarens pågående urban fantasy-serier. Ibland fungerar det bra. Allison Pang lyckas i ”A Duet With Darkness” t.ex med att etablera karaktärer, visa upp världen och berätta en historia som känns riktigt intressant på ungefär 30 sidor.
Vissa andra texter känns mest som en enda lång reklam för författarens bokserie och lider av infodump overload från första sidan till sista. Tumregel: m det inte går att berätta en historia utan tio sidor bakgrundsinformation, så hör den historien inte hemma i en antologi. Eller i ett novellformat.
Delilah S. Dawson visar i ”The Three Lives of Lydia” ett bra sätt för en författare att skriva om sin värld, utan att helt alienera nya läsare. Hon låter sin novell utspela sig i sin steampunkiga Blud-värld, men låter en vanlig tjej besöka världen och beskriva den utifrån. Eller vanlig och vanlig … Frågan är väl just hur vanlig Lydia egentligen är.

Den sista novellen i antologin, Seanan McGuires ”Daughter of the Midway, the Mermaid, and the Open, Lonely Sea” är en av de starkaste i samlingen. Istället för att låta en novell utspela sig med en karneval som bakgrund, så är det här själva karnevalen i sig som är i fokus. Eller åtminstone några av dess invånare. En ganska sorgsen historia om förlust och priset som ibland måste betalas för att någon ska kunna vara sig själv.

Att läsa ”Carniepunk” har för övrigt gjort mig rysligt sugen på att se om tv-serien ”Carnivàle” (som sorgligt nog bara fick två säsonger). Det känns lite som ett tecken att vi skaffade ett HBO Nordic-konto förra veckan veckan, med andra ord.

Rachel Caine m.fl – Carniepunk (Gallery books, 2013)

We call ourselves human beings

hersmokeDet tog mig halva sommaren att läsa James Tiptree Jrs novellsamling ”Her Smoke Rose Up Forever”. Inte för att det var en dålig bok. Tvärtom. Det här är en samling noveller så bra att man inte vill göra dem otjänsten att läsa alltför snabbt och alltför många i rad. Därav det långsamma tempot.

James Tiptree Jr var en pseudonym som Alice Sheldon, född 1915 i Chicago, använde sig av när hon skrev sina banbrytande SF-noveller. En annan av hennes pseudonymer var Raccoona Sheldon, ett namn hon använde för de texter som inte riktigt passade för Tiptree Jr. För enkelhetens skull tänker jag genomgående använda mig av namnet James Tiptree Jr, det namn hennes texter blivit kända under. Det är också namnet på ett pris för SF- och fantasyförfattare som instiftades 1991 och som ”is intended to reward those women and men who are bold enough to contemplate shifts and changes in gender roles, a fundamental aspect of any society”.

Tiptree Jrs noveller är ofta tydligt feministiska, oavsett om de utspelar sig i ett rymdskepp, i en nära framtid där jorden nästan gått under eller i en nutid som balanserar på kanten till avgrunden. Det handlar mycket om mäns våld mot kvinnor och mot sin omvärld. Om hur utseende ofta är bedrägligt och hur mänskligheten alltför ofta inte förstår sitt eget bästa.

”The Girl Who Was Plugged In” från 1973 känns som cyberpunk, även om den är skriven flera år innan genrens namn ens myntades. En tragisk kärlekshistoria om en tonårsflicka som kopplas in för att styra en avatar, en vacker virtuell flicka vars hela liv är yta. En berättelse som känns nästan otäck aktuell idag.
”The Screwfly Solution” är en kuslig first contact-novell, som påminner mig om ett riktigt bra zombieapokalypsscenario. Det är inte det okända hotet som är det värsta, det är det hot som kommer från de som står dig närmast.
”We Who Stole the Dream” är historien om en förslavad utomjordisk ras som gör uppror mot sina förtryckare, bara för att inse att deras uppror kommit för sent.

Det finns många, många fler exempel jag skulle kunna nämna. Melankoliska noveller om vår undergång, på ett eller annat sätt. Om mänsklighet, eller bristen därpå. Om ensamheten i att långsamt driva i ett rymdskepp mot okänt mål, i hopp om att finna något där som gör att färden inte är meningslös.

James Tiptree Jr var en fantastiskt begåvad författare av noveller som stannar kvar hos en långt efter läsning. Om du inte har läst något av henne så borde du verkligen göra det.

James Tiptree Jr – Her Smoke Rose Up Forever (Tachyon, 2004)

Scener ur ett kvinnoliv

levaisyndMargaret Atwoods ”Leva i synd” är en bok som är synnerligen svår att kategorisera. Det är inte riktigt en novellsamling, men inte riktigt heller en sammanhängande roman. Den är baserad på Atwoods eget liv, men känns inte tillräckligt självbiografisk för att kunna kallas biografi. Det är ett slags episodisk roman, som tematiskt hör samman med romanen ”Kattöga”. Framför allt är det en mycket bra bok, som alltid när det gäller Atwood.

”Leva i synd” rör sig från barndom via tonåren och vuxenlivets olika faser. I fokus finns familjen. Först den familj som den kvinnliga huvudkaraktären Nell föds in i, med den krävande yngre systern. Sedan den familj hon blir en del av när hon inleder ett förhållande med en gift man, med allt vad det innebär.

Jag fastnade för kapitlen om Nell och Tig och det nya liv de startar tillsammans på en lantlig belägen gård. Alla djur de skaffar, alla djur som dör och rymmer och ställer till problem. För att inte tala om alla problem de får med att hantera Tigs (ex)fru och Nells syster.

Jag gillar den episodiska strukturen i boken. Eftersom det inte riktigt är en roman så finns här ingen typisk romanstruktur med tydlig spänningskurva och upplösning på slutet. Istället är varje kapitel/novell en separat enhet, som tillsammans bildar ett mönster snarare än en sammanhängande historia.
Mycket bra, även om boken inte hör till det allra bästa som Atwood skrivit. Mer för redan frälsta fans än nyfikna Atwood-noobs, tror jag.

Margaret Atwood – Leva i synd (Prisma, 2008)

På gränsen

babianNaja Marie Aidts novellsamling ”Babian” vann Nordiska Rådets litteraturpris 2008 och jag har varit nyfiken på samlingen sedan dess. Jag gillar novellformatet och uppskattar att upptäcka nya intressanta novellförfattare.

I ”Babian” får vi möta flera till synes välanpassade och lyckade medelklassmänniskor som på olika sätt tappar greppet. Deras civiliserade liv visar sig vara en flortunn hinna som döljer en våldsam och oberäknelig verklighet.
Jag gillar Aidts avskalade språk och realistiska dialoger. Hon har en förmåga att ladda sina meningar till bristningsgränsen, att vrida situationer som till en början känns ganska vardagliga till något helt annat.

Som samling tycker jag att ”Babian” är lite ojämn. Vissa av novellerna känns så avskalade att de nästan blir lite tråkiga, då de saknar den där extra twisten. De mer intressanta novellerna är de där situationen helt spårar ur och karaktärerna i den förvandlas till desperata djur i sin kamp för att upprätthålla något slags värdighet. Som i ”Bröllopsresa”, där en drömsemester förvandlas till en mardröm för det nygiftanparet. Eller ”Godis”, där ett par åker dit för snatteri och situationen bara eskalerar.
I de två noveller som jag tyckte allra bäst om i samlingen – ”De stora trädens gröna mörker” och ”Sår”- handlar det om små, små förskjutningar i berättarperspektivet och vad det gör med historien som berättas. Det är mästerligt genomfört. Och det är de två novellerna som lyfter samlingen från att vara helt okej till mycket bra.

Naja Marie Aidt – Babian (Lind & co, 2009)

Märkligt men fantastiskt

errantryAlla som är trötta på mitt stjärnögda hyllande av Elizabeth Hand gör nog bäst i att sluta läsa redan nu. Den här recensionen av hennes senaste novellsamling ”Errantry” kommer nämligen innehålla otillbörliga mängder superlativ, något som verkar ofrånkomligt när jag skriver om Hands böcker.

Novellerna i ”Errantry” rör sig i gränsmarkerna mellan fantastik och något som kanske inte direkt är realism, men besläktat. Där verkligheten tar slut och något annat, odefinierat, tar vid finner vi Hands novellkaraktärer. Som i inledande ”The Maiden Flight of McCauley’s Bellerophon” där protagonisten dras in i ett projekt som går ut på att försöka återskapa en miniatyrversion av en mycket bisarr och till synes helt osannolik flygmaskin. Eller ”Near Zennor”, där en man efter sin hustrus död reser till Cornwall för att ta reda på vad som egentligen hände henne där när hon var ung. Eller ”Uncle Lou”, om en excentrisk man som visar sig bära på en mycket stor hemlighet.
Det är mystiskt, märkligt och alldeles beroendeframkallande välskrivet.

Det är symptomatiskt på något sätt att den novell jag tyckte var svagast i samlingen är den som är renodlad fantastik, ”The Return of the Fire Witch”. Det blir lite för mycket i den här novellen. För flummigt, för märkligt. Och det skriver jag som någon som inte räds fantasy med häxor och magier det minsta. Det är som att Hands noveller gör sig bäst när de om inte står stadigt så åtminstone snuddar med tårna vid något slags konkret verklighet.

Jag blev överraskande glad över att få återvända till Kamensic i titelnovellen. ”Black Light” är inte min favorit bland Hand-romaner, men jag är verkligen förtjust i miljön den utspelar sig i. Och som den nörd jag är kan jag ju inte annat än att älska alla metalitterära kopplingar mellan den romanen och den här novellen. Vivian sällar sig till den ständigt växande raden av uppfuckade, nerknarkade Handska protagonister som leds av allas vår Cass Neary. Klart man gillar.

Både ”Errantry” och novellsamlingen ”Saffron & Brimstone” är utmärkta utgångspunkter för den som är nyfiken på Elizabeth Hands författarskap. Eller den som helt enkelt är sugen på att läsa en samling märkliga, men helt fantastiska noveller.

Elizabeth Hand – Errantry: Strange Stories (Small Beer Press, 2012)

Egensinnig fantastiksamling

jagannathKarin Tidbeck är en författare som tycks gå från klarhet till klarhet. Jag älskade hennes dystopiska SF-roman ”Amatka” som kom ut tidigare i höstas och jag älskar hennes engelska novellsamling ”Jagannath” som också den kom ut i höstas.

Att kategorisera ”Jagannath” är inte det lättaste. Precis som Kelly Link så rör sig Tidbeck över hela spektrat av fantastik, från steampunk till mörka sagor till SF. Trots bredden känns inte samlingen det minsta spretig. Tidbecks berättarröst är så tydlig så att jag som läsare aldrig tappar fokus.
Att översätta den här samlingen kan inte ha varit det lättaste. De flesta novellerna utspelar sig i Sverige och flera har en tydlig förankring i svensk mytologi. Det ger dem en säregen prägel, särskilt när man läser dem på engelska. Men jag tycker att det fungerar. Och jag kan bara tänka mig hur exotiska många av novellerna måste verka för den internationella läsarkretsen.

”Jagannath” har en genomgående melankolisk grundton som jag är mycket förtjust i. Karaktärerna är ensamma och bär ofta på en längtan bort. Många av dem är historier som stannar kvar långt efter man har läst dem, som fastnar och skaver och ställer frågor. Som ”Rebecka”, novellen om en ung kvinna som vill dö i en värld där döden inte längre existerar. Eller ”Arvid Pekon”, en absurd historia om existens och identitet. Jag har tidigare skrivit om titelnovellen ”Jagannath”, en fantastiskt välskriven SF-novell som tecknar en hel värld på bara några få sidor. En annan favorit är ”Reindeer Mountain”, en historia om vittras märkliga dragningskraft på två systrar.

”Jagannath” är helt enkelt en mycket välskriven och egensinnig novellsamling. Den gör mig än mer övertygad om att Karin Tidbeck har en lysande författarframtid framför sig.

Karin Tidbeck – Jagannath (Cheeky Frawg, 2012)

Stjärnlöst

fulldark”Full Dark, No Stars” är en novellsamling av Stephen King som i original innehåller tre långnoveller och en kortare (min utgåva innehåller desutom ännu en bonusnovell). Några av novellerna är så långa att de tangerar romanformat. Om det inte vore för att Kingen vore känd för sina tegelstenar skulle exempelvis inledningsnovellen ”1922” med sina 155 sidor kunna passera som en roman.

I ”Full Dark, No Stars” satsar Kingen på psykologisk skräck. Här är det ganska tunnsått med övernaturligheter. Fokus ligger istället på vanliga människor i extrema situationer, ett ämne som Kingen har skrivit om många gånger förr i både romaner och noveller.

”1922” utspelar sig det år novelltiteln syftar på, vid en bondgård i Nebraska. En ganska klassisk mordhistoria där mördaren hemsöks av sitt dåliga samvete i bästa The Telltale Heart-stil. Om det inte vore för att novellen är på tok för lång och omständig hade den varit riktigt bra.

”Big Driver” avskydde jag. King är ju notoriskt dålig på att skriva sexscener (särskilt ur kvinnans synvinkel), och han är inte mycket bättre på att skriva historien om en våldtagen kvinna som ska hämnas. Jag behöver nog inte nämna ännu en gång hur mycket jag HATAR historier som går ut på att det värsta som kan hända en kvinna är att bli våldtagen. Om du också gör det skulle jag nog rekommendera dig att hoppa över just den här novellen helt.

”Fair Extension” är den kortaste novellen i samlingen. Det är en berättelse om hur långt en människa är beredd att gå för att rädda sitt eget liv. Om missunnsamhet. Om avund. Och om den fina gränsen mellan vänskap och hat. Intressant, om än lite väl skissartat för min smak.

”A Good Marriage” är en intressant novell om en kvinna som upptäcker att hennes man har en mycket mörk hemlighet. Intressant därför att den beskriver ett moraliskt dilemma som inte är det lättaste att ta ställning till. Bonuspoäng för nyanserade karaktärer dessutom.

”Under the Weather” heter den bonusnovell som tillkommit i pocketutgåvan. Jag tycker att det är den bästa novellen i hela samlingen. En djupt obehaglig och sorglig historia om att fastna i självförnekelse.

”Full Dark, No Stars” hör inte till Kings bästa novellsamlingar. Den lider av att novellerna är för långa och ofta alltför omständiga. Jag som gillar novellformatet saknar den skärpa och uppfinningsrikedom som är novellens stora styrka.

Stephen King – Full Dark, No Stars (Hodder, 2011)

Strange stories

strangerthingshappenKelly Links novellsamling ”Stranger Things Happen” var en av de böcker som ingick i den Humble E-book Bundle jag köpte tidigare i höstas. Samlingen är Kelly Links debut och kom ut 2001.

Det märks att det är en debut, det här. I vissa av novellerna känns det som att Link inte riktigt har funnit sin röst och sitt format ännu. Hennes historier är alltid absurda, men ibland känns de på gränsen till meningslösa. Ett roligt tankeexpermient, men ett som glöms bort så snart det lästs.

Vissa av novellerna sticker dock ut:
Som ”Travels With the Snow Queen” där en ung kvinna ger sig ut på en smärtsam barfotapromenad genom sagornas värld för att leta efter sin försvunna kärlek. Bra för att inse att den där kärleken kanske aldrig var särskilt mycket att ha, ändå. Det är en bitterljuv, cynisk novell, i en sagoinramning som både är bisarr och underhållande.
Jag gillade också ”Carnation, Lily, Lily, Rose”, en novell där en död man skriver brev till sin hustru från något slags limbo. Döden fick honom att glömma sin frus namn och i breven upprepar han alla kvinnonamn han kan tänka sig i en desperat jakt efter sina förlorade minnen, sin förlorade fru.
Även ”Flying Lessons” hör till favoriterna. En mycket sympatisk kärlekshistoria med mytologisk bakgrund.
Bonusinfo: Novellen ”The Specialists’s Hat” finns även med i samlingen ”Pretty Monsters”.

”Stranger Things Happen” är ingen dålig novellsamling, även om den är ganska ojämn. Den som gillar tydliga, avslutade historier bör nog däremot undvika den här samlingen då novellerna ofta är ganska experimentella till formatet.
Själv ser jag fram emot att sätta tänderna i ”Magic for Beginners”, den andra Link-samlingen som ingick i bundlen.

Kelly Link – Stranger Things Happen (Small Beer Press, 2001)

Fler fantastiska noveller

”Askungeleken” heter den svenska utgåvan av andra halvan av Kelly Links novellsamling ”Pretty Monsters”. Den första halvan heter ”Fel grav” och kom ut i våras.
Jag brukar egentligen inte gilla tilltaget med att dela upp den svenska översättningen av en bok i två delar men här fungerar det ovanligt väl. Dels för att Link skriver noveller som kan läsas separat för den som önskar, dels för att de svenska utgåvorna är snygga och mycket väl översatta.

I den här andra delen av novellsamlingen fortsätter Link att röra sig ledigt mellan olika genrer. Det är lite saga, lite skräck, lite SF och lite urban fantasy. Men det känns trots detta inte det minsta spretigt, då Link har ett tydligt språk och en finurlig humor som skiner igenom i alla novellerna.

Min favoritnovell i den här boken är ”Kommendanten från Abal”, en bitvis ganska sorglig historia om Ozma och hennes krävande mor Zilla. De båda försörjer sig som spåkvinnor och med att binda andar till amuletter, något som blivit högsta mode i staden Abal där de bor. Men efter att modern dödat en man tvingas de lämna staden och sitt gamla liv bakom sig. Men är det verkligen så enkelt?
Jag är också förtjust i ”Monstret”, en mycket underhållande drift med campfire ghost stories och diverse skräckfilmsklichéer.

Ju mer jag läser av Kelly Link desto mer gillar jag hennes noveller. Det är som att de tillsammans bildar en enhet, ett slags brokigt lapptäcke av fantastiska inslag, märkliga monster och högst mänskliga karaktärer. För tillfället håller jag på med hennes debutsamling ”Stranger Things Happen” i e-format, och det kommer garanterat inte vara det sista jag läser av denna författare.

Kelly Link – Askungeleken: Pretty Monsters (X publishing, 2012)