noirdeckare

Seriesöndag: The Wolf Among Us

TWAU

Förra julen spelade jag första säsongen av Telltale Games episodspel ”The Walking Dead”, ett spel som jag ansåg hörde till årets bästa. Utvecklarnas senaste episodsatsning heter ”The Wolf Among Us” och är baserad på Bill Willinghams serie ”Fables” som jag har skrivit om några gånger här i bloggen. Det känns som att det är väldigt tacksamt att göra spel baserade på serievärldar. För det första så finns det redan en hel värld, med genomtänkta karaktärer och intriger. I och med att seriemediet är så visuellt så känns det som att det lämpar sig väldigt väl att överföra till det lika visuella spelmediet.

I ”Fables”-världen får vi följa en mängd seriekaraktärer i exil i den vanliga världen. Många karaktärer lever dolda bland människorna, men de mest iögonfallande (som jättar och talande djur) tvingas bo isolerade på en gård utanför stan.
I ”The Wolf Among Us” får vi följa Stora Stygga Vargen, eller Bigby Wolf som han kallas, som är den som ser till att sagokaraktärerna håller låg profil och som håller ordning på de mer vilda elementen. Det är inte ett jobb som gör honom populär. Många av fablerna har svårt att glömma hans tidigare liv som förstörare av grishus och ätare av mormödrar (för att nämna några exempel). Och han blir inte direkt mer populär när han dras in i ett mycket komplicerat mordfall …

Första avsnittet av ”TWAU” var riktigt bra. Det känns som att man spelar en riktigt solkig noirdeckare med sagofigurer. Jag gillar att man tvingas att tänka och ställa rätt frågor, istället för att ledas fram genom storyn utan motstånd. Ibland känns det som att betänketiden är väl kort, men samtidigt känns det trovärdigt att man tvingas fatta beslut på en sekund. Det ska bli intressant att se om spelet håller hela vägen, men första avsnittet kändes mycket lovande. Inte minst för alla oss som älskar både serier och spel.

Ärligt talat ganska tråkigt

osamaJag började läsa ”Osama” inför årets Swecon eftersom Lavie Tidhar var en av hedersgästerna. Jag hann aldrig läsa klart boken innan kongressens början och det slumpade sig så att jag inte såg en enda programpunkt som Tidhar var med i. Kanske hade jag uppskattat boken mer om jag hade gjort det. För jag fastnade aldrig i ”Osama”. Såhär någon månad i efterhand har jag faktiskt ganska svårt att minnas mer än bara huvudintrigen och några spridda scener. Det är aldrig ett gott tecken.

I en alternativ värld där terrorism inte existerar anlitas en privatdetektiv för att ta reda på vem som skriver de populära pulpböckerna om Osama Bin Laden. Privatdeckaren Joe reser kors över tvärs över världen i jakt på den person som gömmer som bakom pseudonymen Mike Longshott. På vägen träffar han ett flertal mystiska personer som både hotar och hintar om att det finns något mer än den värld Joe lever i.

”Osama” är en drömsk historia, ett slags noirdeckare med en metatwist. Tyvärr är den lite för drömsk för mig. Jag gillar Tidhars snygga formuleringar, men jag har svårt att engagera mig i den ganska vaga handlingen i den här romanen.
Som jag skrev tidigare så insåg jag när jag skulle läsa den här boken att jag nästan glömt bort den helt trots att det bara gått någon månad sedan jag läste den. Vad jag minns är Joes alla eviga kaffekoppar och glas med whiskey och cigaretter, konsumerade i någon alldeles för detaljerat beskriven stadsmiljö. Inga karaktärer tycks ha fastnat, inte ens Joe själv.

”Osama” må vara en snygg roman, elegant konstruerad och sådär, men boken är ärligt talat ganska tråkig. Ingenting jag skulle rekommendera någon att slösa dyrbar lästid på, när det finns betydligt mer intressanta böcker att sysselsätta sig med.

Lavie Tidhar – Osama (Solaris, 2012)

Seriesöndag: Blacksad

blacksadcoverJohn Blacksad är privatdeckare. Han har trenchcoaten, det röriga kontoret, kvinnotycket, attityden och den ständiga ciggen i mungipan. Han skulle kunna vara en P.I-kliché, om det inte vore för att han även råkar vara en katt.

Joan Díaz Canales & Juanjo Guarnidos ”Blacksad” är en klassisk noirdeckare med en twist. En värld befolkad av antropomorfa djur som är långt ifrån gulliga. Blacksad undersöker allt från mord på gamla älskare, till barnkidnappningar med rasistiska förtecken och kommunistförföljelser.

Guarnido är en fantastisk tecknare. Miljöerna är grymt snygga, men ännu bättre tecknade är alla de djur som befolkar Blacksads värld. Min enda invändning mot hans tecknarstil är tendensen att göra djurkvinnorna mycket mer mänskliga och ”snygga” än de manliga djuren. Det blir lite märkligt när de kvinnliga djuren alltid har flådiga femtiotalsfrisyrer trots att de är katter/hundar/whatever och att deras päls alltid är mycket kortare än de manliga djurens. Jag kan köpa att de har otroligt kroppsnära kläder på sina kurviga kroppar, det är ju ändå en noirdeckare det här och de kräver sin dos av femme fatales. Men det är synd att de inte får vara mer djurlika istället för att som i de flesta fall se ut som en mänsklig kvinna med djuröron.

blacksad2Av de samlade historierna i det här albumet är ”Arctic Nation” min favorit. Namnet syftar på den organisation av polarlevande djur, som anser att vit (vinter)päls är överlägsen alla andra pälsfärger. En politisk, mörk och våldsam historia, där ingen riktigt är att lita på. Och där Blacksad, som svart katt med vit nos, inte är välkomnad i något läger.

”Blacksad” är en snygg och mörk serie, som förtjänar alla priser den blivit överhopad av. Jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa den. Du borde också göra det om du har ett gott öga till noirdeckare och vill se antropomorfa djur tecknade snyggare än du någonsin sett förut.

Juan Díaz Canales & Juanjo Guarnido – Blacksad (Dark Horse, 2010)