noir

Cyberpunkdoftande SF noir


I en inte alltför avlägsen framtid, på 2400-talet, blir Takeshi Kovacs skjuten. Hans kropp dör, men hans medvetande laddas ner till en ny kropp många ljusår från hans hemplanet Harlan’s World. Nämligen Bay City (tidgare San Francisco), Jorden. Processen kallas ”resleeving” och är ett sätt för de rika att leva för alltid – eller åtminstone så länge pengarna räcker.
Kovacs har inte förts till Bay City för en semester vid havet direkt, utan han har ett uppdrag att utföra. Ett uppdrag som inte bara kan göra honom rik, utan som också verkar försätta honom i ständig livsfara.

Richard K. Morgans ”Altered Carbon” är andlös action från den första sidan till den sista. Hans Kovacs är en riktigt hårdkokt noirhjälte, ett resultat av många års stenhård träning och disciplin. Men det finns också en mänsklig sida hos Kovacs, under alla lager av träning och erfarenheter och alla olika kroppar han burit genom åren.
Själva storyn doftar även den noir, med en generös skvätt cyberpunk därtill. Den paranoida stämningen, där varje person som Kovacs möter kan vara en potentiellt resleevad fiende, är oerhört tät. Delarna som utspelas i virtuella världar, och den egensinniga hotell-AI:n Hendrix (uppkallad efter gitarrvirtuosen) påminner mig om Gibson, utan att för den delen kännas daterade.

Även om själva grundstoryn i ”Altered Carbon” är ganska actionspäckad så finns här mer existensiella inslag. Bytet av kroppar är ett oerhört intressant – och centralt – inslag. Jag gillar särskilt hur Morgan beskriver den dissociativa svindel Kovacs känner när han byter kropp och inte känner igen sig i sin egen spegelbild. Eller de känslor som uppstår när någon tar över en närståendes eller ens egen kropp – som ett slags spirituell våldtäkt.
Och vad händer egentligen med ens mänsklighet när man inte längre kan dö? När alla, teoretiskt sätt, kan leva för alltid? När de rika kan byta kroppar och leva i generationer, hur mycket kommer ett enda människoliv egentligen vara värt för dem?

Harlan’s World, där Takeshi Kovacs är uppfödd, är en koloni grundad av japaner med hjälp av östeuropeisk arbetskraft (därav hans namn). Att Kovacs är uppvuxen i en till stora delar japansk kultur märks. Inte bara för att han föredrar att sleevas i kroppar med asiatiskt utseende (även om det är en fin detalj) utan också i hans syn på världen, på människor, på plikt och makt. Karaktären Kovacs skulle göra sig utomordentligt väl i en välskriven SF-anime.

Min enda invändning mot ”Altered Carbon” kan kännas lite fånig, men jag klarar bara inte av sexscenerna. Det är svårt att göra dem rättvisa utan ett citat, även om jag blir lite generad bara av att skriva ner följande (och här vill jag passa på att lägga in min allra första NSFW-varning. För att inte uppröra känsliga själar är citatet även vitmarkerat.):
”Reaching back for balance and hold, she sank down, impaling herself on the shaft with a long, warm groan. She leaned over me, breasts swinging, and i craned and sucked hungily at the elusive globes”.
En kvinna som genomborrar sig själv på mannens penis? Att kalla bröst för ”elusive globes”? Alltså… nej. Bara nej.

Skämskuddeframkallade sexscener undantagna så är ”Altered Carbon” en mycket välskriven, tät och spännande roman. Den får mig att vilja kasta mig över resten av Richard K. Morgans författarskap, inte minst har jag blivit om möjligt ännu mer sugen på att läsa hans queera fantasyroman ”The Steel Remains”.

Richard K. Morgan – Altered Carbon (Del Rey, 2006)

Inget herravälde


”No Dominion” är Charlie Hustons andra roman om Joe Pitt, en kedjerökande och ständigt svärande vampyr som har en förmåga att bli indragen i de mest invecklade konflikter trots att han försöker hålla sig utanför. Joe är nämligen en rogue, en fri vampyr bosatt på ett Manhattan som styrs av flera ständigt konkurrerande vampyrfraktioner.
Joe får i uppdrag av Terry, ledaren för fraktionen The Society som Joe en gång har tillhört, att undersöka en ny drog de nyblivna vampyrerna har fastnat för. Vanligtvis slår vampyrviruset ut alla slags drogsubstanser, men den här nya drogen verkar inte bara fungera utan också ge upphov till livsfarliga överdoser som får brukarna att förvandlas till bärsärkar. Motvilligt går Joe med på att undersöka saken, omedveten om att det beslut inte bara kommer att försätta honom i livsfara (eller odödsfara) flera gånger om utan också dra in honom i hjärtat av vampyrpolitikens intriger.

Jag läste den första delen i böckerna om Joe Pitt, ”Already Dead”, förra sommaren då bloggen hade vampyrtema. Då roades jag ordentligt av den cyniske, motvillige och ofta ganska rolige Joe Pitt och hans ganska smutsiga värld – garanterat befriad från allt slags glitter. Joe ÄR en intressant protagonist, som lyckas vara cool och underhållande utan att för den delen falla in i någon tråkig hjälteroll.
Problemet är att storyn i ”No Dominion” inte håller hela vägen. Vampyrpolitik i all ära, men det blir faktiskt lite tråkigt i längden när hela bok enbart handlar om politiskt intrigerande mellan de olika klanerna. Det finns inget mysterium, ingen spänning, på samma sätt som det gjorde i den första boken.
Ett annats problem är att Huston bygger upp den här romanen enligt samma mönster som den första. Vilket gjorde att jag kunde lista ut vad som komma skulle långt innan handlingen ens var i närheten av något slags peripeti. Vändpunkten blir inte särskilt intressant om den är av exakt samma slag som i den första boken, och jag tillbringade en del tid med att sitta och muttra över att Joe Pitt är så himla dum som går på samma sak igen att han faktiskt förtjänar all skit han får.

Att Huston fyller på med lite mer lore i den här boken är dock ett välkommet inslag. Jag är fånigt road av att läsa om vampyrism, hur den uppstår och hur den fungerar, och ”No Dominion” fyller i en del luckor som Already dead” lämnade på den fronten. Tyvärr är den en svagare bok överlag, men jag är ändå såpass förtjust i antihjälten Joe Pitt att det mycket väl kan hända att jag läser nästa bok i serien ändå.

Charlie Huston – No Dominion (Orbit books, 2006)