new weird

Där världen heter järnväg

railseaRailsea består av ett gigantiskt hav av överlappande järnvägar, med enstaka stadsstater utspridda som öar här och där. Livet på järnvägen är både liv och död. Inte minst för Sham, som tagit tjänst som doktorsassistent på mullvadsfångaren Medes. Hans kapten är på jakt efter en särskilt moldywarpe, en enorm och särskilt listig mullvad. Men jakten leder dem till ett övergivet tåg, där Sham finner ett gammalt kameraminneskort som visar något han vet är omöjligt: slutet på järnvägshavet. Vad finns egentligen där järnvägen börjar – eller slutar?

China Miévilles ”Railsea” känns som en återgång till författarens särskilda nisch inom new weird, efter två böcker som brutit av mot den (SF och urban fantasy). Railsea är inte Bas-Lag, men känns som att de skulle kunna existera i samma universum. Den där blandningen mellan industrialism och fantastik, steampunk och kryptozoologi. Här även kryddat med postapokalyps, westernkänsla och klassisk äventyrsroman.
Miéville är oerhört skicklig på att måla upp intressanta miljöer, och de i ”Railsea” hör till de mest intressanta hittills. Det må låta absurt med en värld där havet inte är uppbyggt av vatten, utan av ändlösa jordvidder där monster tunnlar fram, men det fungerar perfekt.

”Railsea” innehåller en hel del referenser till Herman Melvilles klassiker ”Moby Dick”. Det känns dock inte som någon nödvändighet att ha läst boken, det räcker långt att bara känna till handlingen i stora drag för att kunna uppskatta de metalitterära inslagen.
Själva storyn är i allmänhet inte lika stark som världsbygget. Jag har inget emot hur det slutar, det är vägen dit som ibland inte riktigt känns helt klockren. Men jag antar att det inte vore en lek med äventyrsromangenren om boken inte innehöll ett antal typiska äventyrssituationer och en massa hattande hit och dit.

När jag och In Another Library diskuterade boken på Twitter för ett tag sen så kom vi fram till att någon borde göra film, tv-serie eller spel av den. De här miljöerna förtjänar att visualiseras! Läs för övrigt Annas recension av boken också. Den är väldigt bra.

China Miéville – Railsea (Pan books, 2013)

Egensinnig fantastiksamling

jagannathKarin Tidbeck är en författare som tycks gå från klarhet till klarhet. Jag älskade hennes dystopiska SF-roman ”Amatka” som kom ut tidigare i höstas och jag älskar hennes engelska novellsamling ”Jagannath” som också den kom ut i höstas.

Att kategorisera ”Jagannath” är inte det lättaste. Precis som Kelly Link så rör sig Tidbeck över hela spektrat av fantastik, från steampunk till mörka sagor till SF. Trots bredden känns inte samlingen det minsta spretig. Tidbecks berättarröst är så tydlig så att jag som läsare aldrig tappar fokus.
Att översätta den här samlingen kan inte ha varit det lättaste. De flesta novellerna utspelar sig i Sverige och flera har en tydlig förankring i svensk mytologi. Det ger dem en säregen prägel, särskilt när man läser dem på engelska. Men jag tycker att det fungerar. Och jag kan bara tänka mig hur exotiska många av novellerna måste verka för den internationella läsarkretsen.

”Jagannath” har en genomgående melankolisk grundton som jag är mycket förtjust i. Karaktärerna är ensamma och bär ofta på en längtan bort. Många av dem är historier som stannar kvar långt efter man har läst dem, som fastnar och skaver och ställer frågor. Som ”Rebecka”, novellen om en ung kvinna som vill dö i en värld där döden inte längre existerar. Eller ”Arvid Pekon”, en absurd historia om existens och identitet. Jag har tidigare skrivit om titelnovellen ”Jagannath”, en fantastiskt välskriven SF-novell som tecknar en hel värld på bara några få sidor. En annan favorit är ”Reindeer Mountain”, en historia om vittras märkliga dragningskraft på två systrar.

”Jagannath” är helt enkelt en mycket välskriven och egensinnig novellsamling. Den gör mig än mer övertygad om att Karin Tidbeck har en lysande författarframtid framför sig.

Karin Tidbeck – Jagannath (Cheeky Frawg, 2012)