Tag Arkiv: Neil Gaiman

Evigheten i en liten ankdamm

24 Jun

oceanDet börjar med att romanens berättare reser tillbaka till sin barndoms hemtrakter. Huset han bodde i som barn är borta sedan läge, men längst bort längs samma smala väg bodde en gång hans vän Lettie Hemstock med sin mor och mormor. Gården hon bodde i står kvar och kvar finns även den ankdamm hon brukade påstå var ett hav. När vår berättare sätter sig vid dammen börjar han minnas saker från sin barndom som han egentligen aldrig borde ha kunnat glömma. Mörka minnen fulla av död, magi, svek och märkliga monster som inte hör hemma i vår värld.

”The Ocean at the End of the Lane” är Neil Gaimans första vuxenroman på åratal. Det är en mörk roman som blandar fantasy med gamla myter, skräckinslag med jordnära brittisk lantidyll.
Stora delar av boken handlar om en sjuårings möte med det okända, men det gör det inte till en barnbok. Här finns en hel del riktigt skrämmande inslag. Inte minst det synnerligen obehagliga monster i form av en barnflicka som terroriserar vår berättare.

”The ocean …” påminner mig en del om ”Coraline”. Båda böckerna handlar om ensamma barn med frånvarande föräldrar, som utsätts för ondskefulla monster från andra dimensioner. Men ”The Ocean …” är en mörkare bok. Berättarens vuxna perspektiv gör att vi får en annan typ av berättelse. Och, inte minst, en annan typ av slut.
När jag läste Gene Wolfes ”Peace” tidigare i år så skrev jag om parallellerna mellan Gaimans och Wolfes skrivande. De märks tydligt i den här boken. ”The Ocean …” handlar om minnen och berättelser och tid och magi. Och precis som i ”Peace” så är det en bok med flera lager (om än inte riktigt lika många), som jag misstänker tjänar på en omläsning.

De tre kvinnorna Hempstock, som spelar en stor roll i den här berättelsen, är karaktärer som dykt upp i olika form i flera av Gaimans böcker. Exempelvis ”Sandman”, där de var mycket mindre vänligt sinnade. Jag tycker att det verkligen var på tiden att de fick en helt egen roman. Och jag hoppas att det här inte är det sista vi ser av dem.

Neil Gaiman – The Ocean at the End ofthe Lane (Headline, 2013)

Äntligen!

20 Jun

IMG_20130618_181142
Årets mest efterlängtade bok, Neil Gaimans ”The Ocean at the End of the Lane”, hamnade äntligen i min ägo i tisdags. Några reafynd i form av Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” och Gene Wolfes ”The Fifth Head of Cerberus” fick också följa med hem. Som synes på bilden ovan var jag inte den enda som var intresserad av bokköpen.

Nu gäller det bara att hitta tid att hinna läsa böckerna också. Jag har kommit halvvägs i TOatEotL och är hittills inte besviken. Boken påminner mig lite om ”Coraline”, en av mina Gaiman-favoriter. Jag hoppas hinna läsa klart den nu i midsommar, trots att jag ska härja runt på landstället med mängder av släkt och troligtvis inte få en lugn stund.

Vad läser ni i midsommar?

Ett oväntat köpstopp

9 Maj

Något allvarligt har hänt med min bokkonsumtion. Jag har skrivit några gånger om hur jag tänkt dra ner på inköpen, för att undvika att kvävas under högar av hundratals olästa böcker. Men den där neddragningen verkar på egen hand ha utvecklats till något slags helt oplanerat köpstopp:

Bevis 1: Jag gör knappt ens längre ett bokinköp i månaden. I princip det enda jag har köpt i år, förutom min ganska modesta bokreabeställning (5 böcker) är seriealbum. Jo, i januari köpte jag två böcker som inte var serieböcker. Sedan dess: NADA.

Bevis 2: Jag var på seriefestivalen och köpte bara tre (serie)böcker. Varav en var en present.

Bevis 3: Jag har haft ett presentkort från SF-bokhandeln hemma i snart en månad utan att använda det. Och jag funderar på att lägga det på en brädspelsexpansion istället för böcker.

Bevis 4: Bland de åtta mest besökta sidorna på min Chrome-startsida finns inte en enda nätbokhandel med längre.

Bevis 5: Jag kan knappt minnas när jag sist hade ett unboxning with cat-inlägg i bloggen.

Inte för att jag lidit brist på böcker att läsa. Floden av recensionsböcker har varit ovanligt strid den här våren tycker jag. Och högarna med olästa böcker är så stora att de knappast lär försvinna än på några år.
Men det där okynnesköpandet, det verkar jag helt ha lagt av med. Mina bokinköp är numera så strukturerade och planerade – som en förhandsbokning av Neil Gaimans kommande ”The Ocean at the End of the Lane” – att jag nästan blir lite rädd för mig själv.

Frågan är nu bara: Borde jag bli orolig? Är detta ett tecken på att jag håller på att tappa bort min böknördspassion? Eller är det i själva verket ett friskhetstecken att jag inte längre köper mycket fler böcker än jag hinner läsa?

The Humble eBook Bundle

10 Okt

Alla som är någorlunda intresserade av spel har nog hört talas om The Humble Bundle, där du som spelare kan köpa indiespel för en spottstyver samtidigt som du skänker pengar till välgörenhet. Ett initiativ som är bra för alla inblandade.
Nu är det dags för The Humble eBook Bundle. Man får betala så mycket – eller lite – man vill för de 6 böckerna i grundutbudet, bestående av:

Cory Doctorow – Pirate Cinema
Paolo Bacigalupi – Pump Six
Lauren Beukes – Zoo City
Mercedes Lackey – Invasion
Kelly Link – Stranger Things Happen
Kelly Link – Magic for Beginners

Den som betalar mer än standardpris (i skrivandes stund $12.07, men det kan ändras) får dessutom två mycket prisvärda böcker till:

John Scalzi – Old Man’s War
Neil Gaiman & Dave Mckean – Signal to Noise

E-böckerna finns att köpa i flera olika format, till både läsplattor och surfplattor. Alla som är intresserad av fantastik och e-böcker borde kasta sig över det här erbjudandet. Det är inte bara extremt prisvärt, det går till dessutom till en bra ändamål. Erbjudandet ligger uppe i 13 dagar till, så passa på!

Favorit-i-repris-sommaren i backspegeln

9 Sep

När jag var yngre brukade jag läsa om böcker ofta. Favoritböckerna lästes om och om igen, och hela bokserier lästes om när en ny bok kom ut. Numera läser jag inte om särskilt ofta. Det händer då och då, men bokbloggandet har gjort att jag läser mycket mer nyutkommet och mycket mindre gammal skåpmat. Något som kan kännas lite tråkigt ibland. Jag gillar ju omläsningar och kan sakna känslan av att återkomma till en bok som betytt väldigt mycket för mig.

Den här sommaren hade jag ett läsprojekt som gick ut på att läsa om några gamla favoriter (och en bok som verkligen inte var en favorit då jag läste den, men som jag kände förtjänade en ny chans). Jag kallade projektet favorit-i-repris-sommar och läste följande böcker
Richard Adams – Watership Down
John Fowles – The Magus
Neil Gaiman – American Gods
William Gibson – Neuromancer
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita

Jag är glad att jag tog mig tid att göra de här omläsningarna i somras. Ingen av böckerna gjorde mig besviken, tvärtom var det bara intressant att stifta bekantskap med dem igen och göra nya reflektioner.
Hela läsprojektet var så lyckat att jag har bestämt mig för att fortsätta att läsa om gamla favoriter, så många jag hinner och orkar med. I höst hade jag tänkt hinna med både Cora Sandels Alberte-trilogi och Stephen Kings ”The Stand”. Ni kan med andra ord hålla utkik efter fler favorit-i-repris-inlägg i framtiden!

Favorit i repris: American Gods

17 Aug

Den tredje boken jag läste under min favorit-i-repris-sommar var Neil Gaimans ”American Gods”, som jag nämnt flera gånger i bloggen som en av mina absoluta favoritböcker. Bl.a intog boken en hedrande förstaplats i min lista över 00-talets bästa böcker som jag skrev ihop lagom till årsskiftet 2009/2010. Det här var tredje gången jag läste boken (en gång på svenska, två på engelska).

Shadow har bara en dag kvar på sitt fängelsestraff när han får reda på att hans hustru, som han sett fram emot att få träffa nästa dag, omkommit i en bilolycka. Den efterlängtade friheten känns plötsligt ihålig. På flyget hem till sin frus begravning träffar Shadow på en mystisk man som kallar sig Mr Wednesday, och som visar sig veta väldigt mycket om Shadows liv. Han kommer med ett jobberbjudande och när Shadow tackar ja ändrar hans liv riktning ännu en gång. Han dras nämligen in i en strid mellan de gudar som en gång invandrat till USA med sina folk och de nya krafter som försöker ta över; massmedia och internet.

Det är snart tio år sedan jag läste ”American Gods” för första gången. En bok som direkt sällade sig till mina favoriter och som därför skulle kunna vara lite vansklig att läsa om, men som jag älskade lika mycket nu vid tredje genomläsningen.

Det här är Neil Gaiman när han är som bäst. Det är proppfullt av mer eller mindre kända gudar, myter och populärkulturella referenser. Det är en berättelse om tro och hopp och kärlek som utspelar sig på en plats som, enligt boken, inte är gjord för gudar.
Shadow är – sitt smeknamn troget – en ganska undanglidande karaktär. Han gör det han ska, utan att ifrågasätta särskilt mycket. Utan att analysera eller dra slutsatser som vi som läsare kommer fram till långt före honom (inte minst när det gäller Mr Wednesdays riktiga identitet). Shadow är en ganska hemlig protagonist, som håller sina känslor inom sig. En ensam enstöring som fyller en roll han inte ens vet vad den innebär.

De bästa delarna av boken handlar om gudarna. Om hur de skapades, hur de anlände till sin nya kontinent, lämnades kvar och glömdes bort. Hur de överlever, knappt, i det mest ogudaaktigt av länder (som paradoxalt nog är ett land där en religion, kristendom, har extremt stort inflytande).
När britten Gaiman skrev ”American Gods” hade han inte bott i USA särskilt länge. Stora delar av boken är hans eget sätt att närma sig sitt nya hemland, att skriva och beskriva det.

Att läsa om ”American Gods” har gjort mig sugen på att även läsa om ”Anansi Boys”, en annan Gaimansk favorit vars innehåll tangerar ”American Gods”. Lagom till nästa sommar, kanske, är det hög tid för ännu en Gaiman-favorit i repris.

Neil Gaiman – American Gods (Harper Torch, 2002)

Sista frestelsen

16 Aug

”The Last Temptation” växte fram som ett samarbete mellan Neil Gaiman, Alice Cooper och serietecknaren Michael Zulli. Boken är inspirerad av Alice Coopers album med samma namn. I förordet föklaras hur den kreativa processen gick till och hur Gaiman menar att historien inte liknar de han brukar skriva, utan är enklare och rakare.

Steven är en ganska ängslig tonårskille som är rädd för det mesta. En dag upptäcker han och hans vänner en mystisk teater, Theatre of the Real, som de aldrig tidigare har sett i sin lilla hemstad. När de tänker efter har de nog aldrig heller förut sett den lilla gränd som teatern ligger i … Utanför teatern står Showman, en figur misstänkt lik Alice Cooper, och bjuder in till föreställningen. Utmanad av vännerna river Steven en biljett och dras in i en föreställning någonstans mellan skräck och underhållning, mellan fantasi och verklighet.

Det märks att ”The Last Temptation” inte är den typ av historia som Gaiman brukar skriva. Den är mycket enklare, på gott och ont. Apropå gott och ont så är det något som också känns förenklat; inga gråskalor här inte. Historien är en klassisk skräckberättelse, med den diaboliske Showman som försöker locka, hota och muta Steven att bli en del av hans teater.

Jag är inget större Alice Cooper-fan. Hade jag varit det hade jag förmodligen uppskattat ”The Last Temptation” mer. För Alice/Showman är en intresseväckande karaktär, briljant och giftig på en och samma gång. Många av referenserna till låttexter och liknande går mig över huvudet, men jag hade förmodligen uppskattat dem om jag varit mer intresserad av Alice Coopers musik.

Allt som allt är ”The Last Temptation” en habil skräckhistoria. Snyggt tecknad, men utan några större överraskningar. Och långt ifrån det bästa som Neil Gaiman har åstadkommit i serieväg.

Neil Gaiman & Michael Zulli – The Last Temptation (Dark Horse, 2005)

Järnspikar

8 Aug

Niall befinner sig i Londons tunnelbaneträngsel en synnerligen stressig morgon när han får en hjärtattack. Men istället för att dö så blir han räddad av en mystisk äldre dam, Blackbird, som släpar med honom till ett kafé för att förklara att hans liv aldrig mer kommer att bli sig likt. Niall har nämligen faeblod, och hans nära-döden-upplevelse har gjort att han dragit till sig uppmärksamhet från en radikal utbrytarsektion av the Feyre. Men det visar sig lura större faror i skuggorna. Niall tvingas överge sitt vanliga liv för att tillsammans med Blackbird ge sig ut på livsfarliga äventyr som för dem till hittills dolda delar av London som bara fae känt till.

Mike Shevdons ”Sixty-One Nails” är en urban fantasy av klassiskt snitt. Med ett magiskt London som döljer sig under den vanliga staden, ondskefulla fiender, magi, mysterier och historiska kopplingar. Det är svårt att inte associera till Neil Gaimans ”Neverwhere”, även om det känns lite orättvist. Shevdons bok känns ändå helt självständig om man ser till magisystem och mytologi.

Något jag verkligen uppskattar med ”Sixty-One Nails” är att den magiska ritual som titeln syftar på är baserad på en verklig ritual som fortfarande äger rum varje år. En bisarr historisk kvarleva och en ritual som är Englands näst äldsta (efter kröningsceremonin). Det är fascinerande att läsa Shevdons efterord om hur ritualen går till i verkligheten och jag kan verkligen förstå varför han har gjort denna märkliga ceremoni till kärnan i sin roman.
En annan sak jag tycker att Shevdon har lyckats med är beskrivningen av fae, hur deras samhälle är uppbyggt och hur magierna fungerar. Det är genomtänkt, trovärdigt och med utrymme för både utveckling och överraskningar. För ”Sixty-One Nails” är bara första delen i en bokserie som hittills innefattar tre delar (den fjärde beräknas komma ut nästa år).

En invändning jag har mot boken är att jag har rätt svårt för protagonisten Niall. Han känns tyvärr som en karaktär vi har träffat lite för många gånger förut; en frånskild medelålders man som numera är gift med sitt jobb och som har en dotter han träffar alltför sällan. Som inte förstår att uppskatta livet förrän han blivit av med det. Niall har dessutom mycket starka tendenser till åldersrasism när det gäller kvinnor, trots att han uppenbarligen inte har några problem med att tända på tjejer hälften så gamla som han själv. Sunkigt, minst sagt.

”Sixty-One Nails” är en hyfsad urban fantasy, men långt från fantastisk. Jag köpte första delen för några euro i Amsterdam förra sommaren och hittar jag nästa del lika billigt lär jag läsa även den. Men det är inget jag kommer att prioritera, med tanke på hur mycket urban fantasy det finns som känns mer lockande.

Mike Shevdon – Sixty-One Nails (Angry Robot, 2010)

As above, so below

21 Jun

Mike Careys och Glenn Fabrys grafiska roman ”Neverwhere” är en serieadaption av Neil Gaimans roman med samma namn (som i sin tur är baserad på en tv-serie för BBC). Låter det komplicerat? Det är egentligen ungefär såhär enkelt: serieversionen av ”Neverwhere” är svinbra.

Richard Mayhew lever ett ganska vanligt London-liv med en tråkigt jobb och en flickvän som inte riktigt uppskattar honom. En dag hjälper han en ung kvinna, Door, som ligger skadad på gatan och hans liv vänds upp och ner. Door kommer nämligen från London Below, en dold värld som ligger gömd under vår vanliga. En värld fylld av magi, monster och märkliga ting, där Londons tunnelbanestationsnamn får mycket bokstavliga betydelser. När Richard väl dragits i i den världen märker han att det är oerhört svårt att ta sig tillbaka till sin gamla värld och sitt gamla liv igen.

”Neverwhere” är en av mina favoriter bland Gaimans böcker. Det är också en historia som gör sig synnerligen bra i serieformat. De karaktärerna och vändningarna i historien, skillnaderna mellan London Above och Below – det är väldigt väl genomfört. Inte minst tack vare den begåvade Glenn Fabry, som står för de snygga illustrationerna.

Mike Carey tvingades skriva om Gaimans originalhistoria en hel del för att få den att fungera, bl.a bytte han perspektiv från tredje till första person. Greppet fungerar dock väl och jag tycker att Carey har behållit hjärtat i originalhistorien samtidigt som han anpassat den väl till formatet.

För mig som har läst ”Neverwhere” några gånger är det svårt att avgöra hur bra serieversionen skulle stå på egna ben. Men jag tror att den skulle uppskattas även av någon som inte läst romanen, särskilt om man tillhör den skara som älskar serier lite extra mycket.

Mike Carey & Glenn Fabry – Neil Gaiman’s Neverwhere (Vertigo, 2007)

Slappsöndag

3 Jun

Nybadad, skönaste kattbyxorna på, Neil Gaimans ”Neverwhere” i serieformat, en sovande katt vid fötterna och kaffe. En perfekt söndagseftermiddag med andra ord.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 65 andra följare