mysterium

Läsa Hcg: två mysterier och en skilsmässa

Dags för andra omgången i mitt Läsa Hcg-projekt. Den här gången lyckades jag hålla mig ifrån att enbart läsa läskiga spökhistorier, utan fick med lite realism på ett hörn också.

bättresnartSofias föräldrar ska skiljas. De bråkar mest hela tiden och Sofia önskar att allt bara kunde bli lite bättre snart. I skolan vill hon helst att ingen ska veta något, men den coola Ofelia som själv har skilda föräldrar visar sig vara en riktig vän och ett viktigt stöd. Och så finns ju Leo i parallellklassen som är så fin och som verkar bry sig så mycket om Sofia. Kanske kan han bli mer än en vän?

Ida Pyks ”Bättre snart” är inte bara en skilsmässoskildring. Det handlar lika mycket om vänskap, kärlek och att vara i gränslandet mellan barn och tonåring.
Jag gillar att berättelsen är ganska nedtonad. När jag läser väntar jag hela tiden på att det ska komma några stora vändningar eller förvecklingar men det gör det inte. Först blir jag lite besviken, men såhär i efterhand har jag kommit fram till att jag gillar det. Allt behöver inte vara på liv eller död hela tiden. För en tjej som snart blir tolv är det drama nog när föräldrarna separerar.

Ida Pyk – Bättre snart (Rabén & Sjögren, 2013)

etthusutanspeglarMårten Sandén är en sådan där ofantligt produktiv författare som lånas väldigt mycket på jobbet. Jag blev nyfiken på att läsa något han har skrivit. Att det råkade bli just ”Ett hus utan speglar” som fick följa med mig hem berodde ärligt talat mest på det snygga omslaget.

Henrietta är döende. I hennes enorma hus leker Thomasine tillsammans med sina kusiner, medan hennes far sitter troget vid sängkanten och inväntar det oundvikliga slutet. Men huset ruvar på en mängd hemligheter. Någon har samlat ihop husets alla speglar i ett litet rum och går man in där så händer det märkliga saker. Det finns en flicka där, som verkar vara från en annan tid. Vem är hon? Och vad vill hon egentligen?

”Ett hus utan speglar” är en stämningsfull bok som andas både sorg och hopp. Relationen mellan de olika familjemedlemmarna är fint beskrivna, särskilt när det blir konflikter och upprörda känslor. Jag gillar att Sandén skrivit en stämningsfull och ganska mystisk historia som inte är särskilt läskig. Perfekt för den som vill ha spänning, men inte gillar alltför skrämmande böcker.
Ett stort plus också för Moa Schulmans illustrationer. De är mycket fina, men jag kan inte låta bli att önska att de varit i färg. Jag misstänker att de skulle varit ännu vackrare då.

Mårten Sandén – Ett hus utan speglar (Rabén & Sjögren, 2012)

Peter Lutten tvingas flytta med sina excentriska föräldrar till Beeton, den lilla stad som hans far vuxit upp i. En stad som visar sig vara full av olösta mysterier och gammal bortglömd familjehistoria.
Peter blir som besatt av att ta reda på vad som egentligen hände med hans gammelfarbror Tony, en illusionist och magiker som tillverkade en hel mängd märkliga mekaniska maskiner under sin livstid. Peter börjar följa de ledtrådar som Tony placerat ut för många år sedan, något som försätter honom i ständigt nya faror samtidigt som han lär sig mer om sin familjs hemligheter.

Lissa Evans ”Små mekaniska mirakel” känns som en typisk brittisk bok med sin torra humor, märkliga småstadsoriginal och ibland lite omständiga skattjaktshistoria. Boken är helt klart underhållande och påminner mig en aning om barndomsfavoriten Eva Ibbotson.

Lissa Evans – Små mekaniska mirakel (Rabén & sjögren, 2013)

Seriesöndag: Theos Ockulta Kuriositeter

mumiens_blod”Theos Ockulta Kuriositeter” är namnet på Ola Skogängs äventyrsserie, men det är också namnet på den butik som hans protagonist driver i Gamla stan i Stockholm. Theo själv är en äventyrare som blivit förvandlad till en enorm brunbjörn och som försöker göra allt för att få tillbaka sin mänskliga form.
”Allt” innefattar i det här fallet spöken, mumier, ockulta böcker, mystiska dimensioner och gigantiska havsmonster. ”Theos ockulta kuriositeter” är lite som en blandning mellan Lovecraft och Tintin, med en hel del gammal Stockholmiana inblandad.
Det är helt enkelt mycket underhållande och ganska så nördigt.

forloradesidornaOla Skogäng är en mycket begåvad tecknare. Hans Stockholmsvyer är spektakulära och han har förmågan att få även de blodigaste scener att se vackra ut. Jag gillar verkligen blandningen mellan realism och magi som böckerna om Theo innehåller, och som även framhävs på ett bra sätt i tecknarstilen.

Något jag hade svårt för i första boken var dialogerna. Dessa ständiga utropstecken! Jag vet inte om det ligger någon särskild tanke bakom att använda utropstecken istället för punkter i alla repliker, men det var otroligt störande för läsningen.

dodsskugganSom tur är försvinner detta märkliga stildrag redan till andra boken, som jag tycker är den hittills bästa. Den första boken är på många sätt en introduktion av karaktärer och världsbygge, och tredje boken är en samling kortare historier med en ganska lös ramhistoria. Den andra boken innehåller precis lagom mycket djup och karaktärsutveckling, samt en hel del intressanta förvecklingar som jag hoppas att få läsa om i framtiden.

Den senaste boken om Theo heter ”Deus ex machina: Fadern” och kom ut i våras. Den sägs vara första delen av tre i ett sammanhållet och minst sagt episkt äventyr. Jag köpte ett ex på seriefestival i våras, men eftersom jag köpte det och fick det signerat till min make så känner jag att han borde få chansen att hinna läsa det först. Vilket borde vara snart, om man ser vilken takt han håller i sin läsning av de första tre böckerna.

De första böckerna av ”Theos ockulta kuriositeter” kan vara lite svåra att få tag i. De är slut hos förlagen och även om jag har hört rykten om att det ska vara nytryck på gång så verkar det dröja. Förhoppningsvis finns de i alla fall att låna hos ditt lokala bibliotek om du känner dig sugen på mycket vältecknade ockulta äventyr.

Ola Skogäng – Mumiens blod: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 1 (Kartago, 2008)
Ola Skogäng – De förlorade sidornas bok: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 2 (Ekholm & Tegebjer, 2010)
Ola Skogäng – I dödsskuggans dal: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 3

Håller inte riktigt för hajpen

jellicoeMelina Marchettas ”Jellicoe Road” är en av de senaste åren allra mest hajpade ungdomsbok. Många har älskat boken, medan andra har avfärdat den som obegriplig. Själv sällade jag mig inte till något av dessa läger. Jag tyckte att boken var bra, men inte fantastisk. Och jag har en teori om varför.

Taylor Markham blev övergiven av sin mamma på 7-Eleven som barn. Nu är hon sjutton år och går på internatskolan Jellicoe School. I samma veva som hon blir vald att leda skolan i sin ständigt pågående strid mot townies och kadetter så försvinner Hannah, Taylors enda fasta punkt i livet, från skolan.
Hur ska Taylor klara sig utan henne? Och hur ska hon klara att leda skolan till seger mot de andra skolorna? Särskilt när kadetternas ledare inte bara visar sig vara oförskämd, utan dessutom alladeles för intresserad av just henne.
I sin jakt på ledtrådar angående Hannahs försvinnande så läser Taylor hennes kvarlämnade manuskript som handlar om hennes egen tid på skolan, för nästan tjugo år sen. Och hon börjar inse att det hänger ihop med hennes eget liv på något sätt. Det gäller bara för henne att hitta alla pusselbitar.

”Jellicoe Road” är uppbyggd ungefär som en deckare, trots att själva handlingen absolut inte är deckarliknande på något sätt. De två parallella historierna som målas upp och som gradvis korsas allt mer, antydningar och hemligheter och ledtrådar till sanningen dyker upp hela tiden. Upplägget gör boken spännande, men samtidigt blir den ett hinder för någon som jag som inte är särskilt förtjust i deckarformatet. Jag tycker att det är för uppenbart. Det är oerhört enkelt att lista ut hur allt hänger ihop (SPOILER: att två av karaktärerna inte namnges utan kallas The Hermit och The Brigadeur måste vara den mest osubtila hinten någonsin att de i själva verket är två andra namngivna karaktärer) och det stör mig att Taylor inte gör det. Jag tror att det är just det som gör att jag inte älskar boken. Den är välskriven och karaktärerna är intressanta, men intrigen känns liksom lite för konstruerad för min smak. För uppbyggd kring Det Stora Mysteriet.
Mot slutet tycker jag att boken blir bättre. Mörkare. Vi slipper läsa så mycket om det helt ointressanta ”kriget” mellan de olika skolorna och får läsa mer om saker som faktiskt betyder något på riktigt. Synd bara att det tog så många sidor att komma dit. Och synd med den onödigt melodramatiska vändningen på slutet.

Det är uppenbart att Melina Marchetta är en begåvad författare, även om jag inte föll handlöst för den här boken. Jag funderar på att försöka få tag på hennes urban fantasy-roman ”Finnikin of the Rock” som låter klart intressant. Någon som läst den?

Melina Marchetta – Jellicoe Road (HarperCollins, 2008)

Bortglömd

Jack förstår inte vad som håller på att hända med honom. Folk han känner börjar uppträda allt mer otrevligt mot honom, ignorera honom och utesluta honom. När hans älskade hustru Aino en dag inte känner igen honom längre så tvingas Jack inse sanningen; han har blivit bortglömd. Ingen kan längre minnas hans ansikte i mer än några sekunder, ingen utom en enda förtrogna som blir Jacks livlina. Och som försöker hjälpa honom att ta reda på vad som har hänt. När Jack av en slump träffar på en grupp andra bortglömda så inser han att hans situation är farligare än han någonsin hade kunnat ana.

”Mannen som föll i glömska” är Mia Ajvides första roman. Den tar avstamp i Jacks ganska oglamorösa vardagsliv i Roslagen, med marmeladmackor och tekoppar, och utvecklas snabbt till en mardröm. Parallellt med att Jack alltmer glöms bort av sin omgivning så nystar han i ett gammalt mysterium som utspelat sig på hans arbetsplats, slottet Myntholm. Det verkar som att Jacks liv är sammankopplat med familjen Ribes, de som en gång bodde på slottet.

Första halvan av ”Mannen som föll i glömska” är mycket spännande. Jack vägrar att acceptera sitt öde och kämpar emot, förgäves. Han blir alltmer desperat och vårdslös i kampen mot omgivningens glömska, och hans sammanbrott är fascinerande att följa.
Tyvärr tappar boken fart i samma veva som Jack träffar de andra bortglömda. Det känns som att deras intriger och personligheter tar över berättelsen och styr den åt ett håll som inte känns särskilt intressant. Det blir för många karaktärer. För många svar på frågor som jag egentligen aldrig hade ställt och som jag inte bryr mig det minsta om.
Jag tycker också att det blir för stort fokus på mysteriet vid Myntholm. Mycket eftersom jag själv tyckte att lösningen på gåtan var oerhört lätt att klura ut, så alla timmar Jack lägger på att själv komma fram till saken känns mest dryga.

”Mannen som föll i glömska” är ändå hyfsat spännande läsning. Ajvide har ett bra språkmed fint flyt. Den första klaustrofobiska halvan ger mersmak och jag hoppas få läsa mer av Mia Ajvide i framtiden.

Mia Ajvide – Mannen som föll i glömska (Månpocket, 2012)