mörker

I förfall

Luna går runt i sitt förfallna familjehem, ett hem som stinker av blod och skämt kött. Systern Stella, den fasta punkten i livet, är bortrest och någonstans i huset ligger Lunas far och hon döda. Vi får följa med i Lunas febriga och förvirrade sinne medan hon tar oss genom huset, rum för rum, och genom en historia där det är långt ifrån klart vad som är sanning eller ej.

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag gillar greppet med opålitliga berättare, om det används på rätt sätt. Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ett perfekt exempel på hur bra – och skrämmande – en berättelse kan bli om greppet förvaltas väl.
Det är tydligt från första början att det inte går att lita på det Luna berättar. Hon förvanskar, byter samtalsämne, motsäger sig själv. Men hon gör det med vansinnets isklara logik. Och det är i luckorna mellan vad som berättas och vad som bara antyds som berättelsens kärna finns.

”Feberflickan” är en tät, hallucinatorisk och bitvis mycket skrämmande läsuppelvelse. Östnäs miljöbeskrivningar är tunga av både gotiskt förfall och symbolik. Jag blir påmind både om Shirley Jacksons mästerliga ”We Have Always Lived in the Castle” och Christine Falkenland när hon är som allra bäst. Inte minst känns det korta formatet och den minst sagt komplicerade kroppsligheten falkenlandska, utan att för den delen känns som något slags kopia.

”Feberflickan” är, enligt mig, en av årets allra bästa svenska böcker. Läs!

Elisabeth Östnäs – Feberflickan (Columbi publishing, 2012)

Stämningsfull polarskräck

Jack är missnöjd med sitt liv i London. Han är fattig, isolerad och uttråkad, fast i ett jobb utan framtidsutsikter. När han får chansen att följa med på en polarexpedition tvekar han inte länge innan han bestämmer sig. Men resan till Spetsbergen kantas av olyckor. Deltagarna skadas och blir sjuka och till råga på allt verkar det som att de inte är ensamma i den arktiska natten.

Michelle Pavers ”Evig natt” är en tät och krypande polarskräckroman. Paver är mest känd för sina ungdomsböcker, men visar med den här boken att hon även behärskar skräckgenren mycket väl. Hon är skicklig på att bygga upp stämningar och dagboksformatet gör Jack till en lagom opålitlig berättare. Är det verkligen någonting som går omkring i mörkret eller är det bara Jacks fantasi som gått i spinn?

Jag gillar hur relationen mellan Jack och hundarna byggs upp. Till en början avskyr han dem och håller sig ständigt på sin kant. Men ju tätare mörkret lägger sig desto mer tyr sig jack till hundarna, som blir ett slags livlina för honom när ensamheten börjar bli outhärdlig.
Även de andra relationerna är väl skildrade. Banden som formas mellan medlemmarna i expeditionen är starka, men inte alltid helt okomplicerade.

”Evig natt” är ett läsmåste för alla som skräms och lockas av det arktiska mörkret och som uppskattar välskriven polarskräck. Den är inte lika bra som Dan Simmons mästerliga ”The Terror” – men handen på hjärtat, hur många skräckromaner är ens i närheten av den? ”Evig natt” kommer i alla fall bra nära.

Michelle Paver – Evig natt (Månpocket, 2012)

Hämnd till varje pris

Joe Abercrombies ”Best Served Cold” är en fristående uppföljare till First Law-trilogin som jag har skrivit en hel del om här i bloggen. Fast ”fristående” är egentligen inte riktigt det uttryck jag skulle välja att använda i det här fallet, då handlingen i denna bok är starkt sammankopplad med trilogin. Jag skulle alltså starkt rekommendera att man läser First Law-trilogin först, och ”Best Served Cold” efteråt, om man är nyfiken på Joe Abercrombie. Inte minst om man vill undvika spoilers.

Monzcarro ”Monza” Murcatto leder ett mycket framgångsrikt styriskt legosoldatskompani tillsammans med sin bror Benna. Så framgångsrika är The Thousand Swords att de utgör ett hot mot sin störste uppdragsgivare, Grand Duke Orso. Följaktligen inleds ”Best Served Cold” med att Monza misshandlas synnerligen grovt och kastas ut från en balkong för att dö tillsammans med sin bror. Men Monza överlever. Driven av envishet och ett förbrännande hämndbegär ger hon sig efter de som låg bakom mordet på hennes bror (och mordförsöket mot henne själv). På vägen hinner hon rekrytera en straffånge med tvångstankar, en nordisk krigare som flytt sin hemland för att försöka bli en bättre man, en före detta torterare, en giftmakare och hans lärling samt en alkoholiserad gammal legosoldat som också råkar vara den person som ledde The Thousand Swords innan Monza.

Hämndmotivet är den drivande kraften i ”Best Served Cold”. Men eftersom det är en Abercrombie-roman så är inte motivet så entydigt som man kan tro vid först anblicken. Hämnd till varje pris är inte direkt någon hälsosam livsfilosofi, något som inte minst Monzas allierade får erfara. Hur långt är hon beredd att gå för att hämnas? Och hur mycket av hennes oresonliga hat mot sina fiender handlar egentligen om ett hat mot henne själv, vad hon har gjort och vad hon har tillåtit hända? Är det viktigare att hämnas de döda än att se efter de som fortfarande lever?
Monza blir med sin sönderslagna och värkande kropp ett slags spegelbild till Glokta, den bittre torterare vi fick lära känna i First Law-trilogin. Båda har de fått dina liv slagna i spillror, men de väljer väldigt olika stategier för att handskas med återstoden av sina liv.

Trots att jag tycker att Monza är en oerhört intressant huvudkaraktär, så tycker jag att ”Best Served Cold” inte riktigt når upp till First Law-trilogins höga kvalitet. Mycket har det att göra med att den här boken känns lite osjälvständig. Den lutar alltför tungt på karaktärer som vi först bekantat oss med i trilogin och företeelser vi redan läst om där. Vissa karaktärer är jag visserligen glad över att de här har fått en större roll (spoilers ohoy! markera texten om du vill läsa ändå). Som Vitari, en intressant men något enigmatisk karaktärer i trilogin som här får lite mer utrymme och som framstår som en av bokens absolut mest sympatiska. Eller åtminstone vettigaste. Jag blev dessutom mycket förtjust i att åter få träffa Nicomo Cosca. En till synes överdramatisk och närmast tragikomisk karaktär, som visar sig vara listigare än något hade kunnat ana. Andra gästspel känns lite mer omotiverade, och faktiskt en smula oinspirerade.

Jag hade hoppats att ”Best Served Cold” skulle kunna införa lite nya teman och konflikter i Abercrombies värld, istället för att förlita sig på sådant han redan har skrivit. Så var inte fallet. Inte så att det här är en dålig bok, långt ifrån, men som en fristående roman håller den inte hela vägen. Som ett slags epilog till First Law-trilogin fungerar den dock väl, även om den inte riktigt når upp till samma höjder.

Strange stories

Elizabeth Hands novellsamling ”Saffron & Brimstone” har undertiteln ”Strange stories”, ett epitet som känns väldigt passande. För Hands noveller rör sig i ett gränsland mellan fantastik, skräck och ganska skitig och hård realism. Det är ett gränsland som åtminstone jag känner mig väldigt hemma i, och Hands territorium i denna vilda miljö är fullkomligt fascinerande.

”Saffron & Brimstone” är en utökad version av novellsamlingen ”Bibliomancy”, som enbart kom ut i begränsad utgåva 2005. Den består av fyra fristående noveller, och fyra sammanhängande noveller på samma tema, eller ”story variations” som de kallas.
De sammanhängande novellfragmenten handlar alla om samma teman; om minnen, sorg och förlust. De är fragmentariska och inte helt lätta att ta till för den som gillar avslutade, tydliga historier. Själv älskar jag särskilt den kronologiskt anarkistiska ”Echo”, som innefattar alla möjligheter och vägar en vänskap kan ta.

Novellfragmenten är intressanta, men de är i de första fyra novellerna som Elizabeth Hands författarbegåvning verkligne kommer till sin rätt. Jag citerade ju inledningen till ”Cleopatra Brimstone” härom dagen, vilket är en av de bästa novellerna. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men det handlar om hur långt en kvinnas besatthet av fjärilar kan ta henne. Och om besatthet och sexuell makt i allmänhet. En oerhört suggestiv och bisarr novell som faktiskt inte utspelar sig i Hands vanliga Maine-omgivningar, utan till största delen i London.
Min absoluta favorit i samlingen är dock ”The Least Trumps”. Protagonisten Ivy, en lesbisk enstörig tatuerare med en extremt känd mor och svår panikångest, gick rakt in i mitt hjärta. Hon känns besläktad med min stora favorit Cass Neary, men lite skörare och ömtåligare. Ivy hittar en dag några märkliga tarotkort på en loppmarknad, kort som hon snart inser nämns i hennes absoluta favoritbokserie. Ivy fascineras av de mystiska korten och när hon bestämmer sig för att tatuera ett motiv från ett av dem så tar hennes liv plötsligt en helt oväntad vändning.
”The Least Trumps” är ett litet mästerverk; full av intressanta karaktärer, litteraturnördighet och så den där känslan av att avgrunden finns bara ett andetag bort. Det är vackert, obehagligt och ganska sorgligt.

”Saffron & Brimstone” är nog inget för den som skyr fantastik eller som bara vill prova på Hands författarskap. Men för oss redan frälsta är den ett måste, ännu ett bevis på att Elizabeth Hand är en av de allra mest intressanta författarna just nu.

Elizabeth Hand – Saffron & Brimstone (M Press, 2006)

Älskade, hatade abjekt

Så har då även jag läst Christine Falkenlands ”Sfinx”, även om det tog mig några månader att sluta vara motvalls.
Jag visste att jag inte skulle kunna motstå hennes senaste roman särskilt länge, det är ju ändå Falkenland; författaren vars böcker jag en gång påbörjade en D-uppsats i litteraturvetenskap om. Det skulle handla om abjektionen som ett bärande tema i Falkenlands texter, som en röd tråd som binder ihop hennes tidigaste dikter med hennes romaner. Abjektet, det älskade och hatade, är även närvarande i ”Sfinx” i allra högsta grad.

”Sfinx” består av en mängd brev riktade från den namnlösa protagonisten, den första hustrun till Claire, den andra hustrun. Den som numera är gift med Felix och som lever det lyckliga liv som hon, de första hustrun, aldrig fick. Det är en roman som inte bara handlar om svartsjuka, besatthet och avund, utan om en långsamt tilltagande vansinne. Om någon vars liv befinner sig på ett ständigt sluttande plan, när det bara krävs ett enda felsteg för att glida ner i mörkret. Igen.

Christine Falkenland har alltid varit en stor stilist, men i ”Sfinx” är hon bättre än någonsin. Brevformatet passar hennes språkdräkt så väl, passar hennes sätt att beskriva små skärvor av en subjektiv verklighet. Och lämna allt som kan anas mellan raderna, de hotande skuggorna, till läsaren själv att tolka.
Den namnlösa huvudkaraktären är nära besläktad med många andra av Falkenlands protagonister i sitt självhat och sitt ständiga ältande. Men hon är lite mer hotande, lite mer skrämmande, än de brukar vara. Trots att hon ser sig själv som ett offer så är hon lika mycket av en förövare, åtminstone potentiellt sett. Hon är i sig det abjekta, som både lockar och äcklar, och som avvisas av sin egen dotter. Den mörka modersgestalten som den lysande Claires hemliga skugga.

Det är en mörk roman, det här. Tung, tät och mörk. Inget för den som söker feel good (fast den som gör det läser nog inte min blogg), men en katarsisk läsning för den som uppskattar litterärt mörker. För den som gillar Christine Falkenlands böcker är den ett absolut måste, för den tillhör verkligen det allra bästa hon har skrivit.

Christine Falkenland – Sfinx (Wahlström & Widstrand, 2011)

En helvetes vinter

Det händer ytterst sällan när det gäller filmatiserade böcker att jag ser filmen innan jag läser boken. Och då gäller det oftast filmer som jag egentligen inte är så sugen på att se, baserade på böcker jag är helt ointresserad av (typiskt exempel: ”Djävulen bär Prada”).
”Winter’s Bone” är ett undantag. Jag såg filmen i våras och blev fullkomligt knockad. Att se ”Winter’s Bone” var lite som att få en knytnäve rakt i magen, men på ett bra sätt. Strålande skådespelarinsatser och skicklig regi, samt ett manus som hela tiden undviker klichéväggropar och sentimentala genvägar.

Filmatiseringen ligger nära sin litterära förlaga, skriven av Daniel Woodrell. Närmare än vad filmatiseringar brukar göra faktiskt. Varken bok eller film blundar för våld och utsatthet, men det finns också en enkelhet och öppenhet i tilltalet som är väldigt tilltalande.
Ree Dolly är en sextonåring som tvingats växa upp alltför snabbt. Hon bor i de fattiga Ozarkbergen i norra Missouri, där hon tar hand om sina yngre bröder och sin psykiskt sjuka (och närmast katatoniska) mamma. Pappa Jessup Dolly är försvunnen, och när det visar sig att han har använt familjens hus som borgen så tvingas Ree ut på jakt efter sin försvunna far. En resa som tar henne rakt in i det fattiga Amerikas mörka hjärta, och där det är osäkert om hon någonsin kommer att kunna ta sig tillbaka igen.

”Winter’s Bone” är en ganska rättfram historia. Woodrell hänfaller aldrig åt sentimentalisering, tvärtom beskrivs de flesta av händelserna med en nästan lakonisk uppgivenhet. Vilket känns väldigt passande, för det sinnestillståndet verkar många av invånarna i Ozarkbergen dela.
Ree är en stark karaktär. Hon kan tyckas hård, kanske i synnerhet mot sina småbröder, men det är bara för att hon vill lära dem att klara sig själva. Om något skulle hända henne. Om de förlorar huset. Om de tvingas bo i skogen. Att lära sig att skjuta och flå ekorrar kan vara skillnaden mellan liv och död.
Den enda som Ree kan tillåta sig att vara öppen och sårbar med är bästa vännen Gail. Deras vänskap är i boken komplicerad, ett nät av känslor som kanske egentligen är mer än bara vänskap, om någon av dem ens hade kunnat tänka sig en sådan sak (eller erkänna det för sig själva).

Dolly-klanen, som Ree är en del av, har bott i samma område i hundratals år. De har en egen hederskultur, där man aldrig någonsin stjäl från familjen eller tjallar för polisen, men där mord, droghandel och annan brottslighet hör till vardagen. Det är en fascinerande men oerhört mörk skildring av samhällets undersida, en plats där alla människors öden är bestämda redan när de föds. Där ett efternamn – eller för den delen ett förnamn – avgör hur du kommer behandlas och vilken väg ditt liv kommer att ta.

”Winter’s Bone” må vara en mörk skildring av ett hårt liv, men det är samtidigt en vacker roman. Rees framfart skildras ganska rättframt, men det vinterlandskap hon färdas igenom beskrivs in i minsta detalj. Det påminner lite om Cormac McCarthy, just sättet att fylla naturens omgivningar med alla de nyanser och den skönhet som mänskligheten inte förmår. Men också om Gillian Flynn, hennes böcker rör sig i samma urfattiga, nergångna, drogberoende och tröstlösa delar av USA som Woodrell gör.

”Winter’s Bone” är inget för den som gillar feel good, men för oss som uppskattar att läsa om samhällets smutsiga baksida är det här en oumbärlig bok.

Daniel Woodrell – Winter’s Bone: en helvetes vinter (Natur & Kultur, 2011)

Om ett försvinnande


”Roman om ett försvinnande” kallas den på framsidan, Therése Söderlinds ”Norrlands svårmod”. ”Roman om en familjs sönderfall” skulle ha passat minst lika bra, för det är dessa två händelser som utgör romanens kärna.
Charlie heter den unge man som försvinner. Anna är hans lillasyster, den som blir kvar när familjen kollapsar. Det är henne vi får följa, som sjuåring precis innan brodern försvinner, som tonåring och slutligen som ung vuxen.

I en baksidesblurb av min pocketutgåva jämförs ”Norrlands svårmod” med Joyce Carol Oates. Jodå, visst finns där likheter. Den där komplicerade familjen där gränsen mellan kärlek och hat alltid är suddig, våldet, sorgen, utsattheten. Jag kommer speciellt att tänka på ”Det var vi som var Mulvaneys”, som skildrar familjen Mulvaneys väg mot undergången. Även om denna bok, en av JCO’s allra bästa enligt mig, är bättre så finns där ändå gemensamma drag.

Första halvan av ”Norrlands svårmod” tycker jag ändå håller en hyfsad nivå. Det är spännande, de olika tidsplanen skildras på ett bra sätt utan alltför stora luckor. Att jag listade ut varthän det barkade gjorde inte så mycket då jag ändå gillade Söderlinds skildring av den så trasiga Anna och hennes likaledes trasiga familj.
Tyvärr känns det som att vändpunkten precis innan bokens andra halva börjar istället borde ha varit romanens slutpunkt. För den andra halvan håller inte alls lika hög klass som den första, historien blir både lite tjatig och lite tråkig. Under denna andra halva får vi förklaringar till alla de mysterier den första halvan innehöll, vilket jag tycker är synd. Det förtar så mycket av spänningen att få precis allt förklarat i minsta detalj, att försvinnandet som är romanens kärna inte fick förbli ett mysterium. Att den trasiga Anna inte får förbli i skärvor, utan limmas ihop så prydligt mot slutet att sprickorna knappt syns längre.

”Norrlands svårmod” är – sin något fåniga titel till trots – ändå en läsvärd roman. Dock önskar jag (som ändå predikar i tegelstenskören i vareviga blogginlägg) att den hade varit några hundra sidor kortare. Då hade historien både behållit mystiken och mitt intresse rakt igenom.

Therése Söderlind – Norrlands svårmod (Bonnier pocket, 2011)

Heaven and hell


Pål Eggerts roman ”De döda fruktar födelsen” liknar inget annat jag har läst. Att kalla det en fantasyroman vore att förenkla, för här finns både socialrealistiska inslag, teologiska funderingar, politiska käftsmällar, smutsig skräck, storslagna fantasyinslag samt en finstämd kärlekshistoria. Det låter kanske som en osannolik kombination, men tillsammans bildar de en mycket läsvärd enhet.

I ”De döda fruktar födelsen” får vi möta Susanne som nyss har dött. Hon borde gå vidare och låta sig återfödas, men hon har svårt att släppa taget om sitt gamla liv och sin yngre syster Petra. När Petra blir kontaktad av Susanne är det inte bara början på en kamp för att rädda systerns själ utan också fortsättningen på en urgammal kamp mellan himlens härskaror och de demoniska horderna.

Jag är mycket förtjust i hur Eggert beskriver himlen och helvetet i sin bok. Här finns varken någon absolut godhet eller absolut ondska, snarare ett slags terrorbalans mellan två fanatiska läger. Att de himmelska änglarna låter som värsta sortens new age-livscoacher är ett smärre genidrag, det är både roligt och obehagligt på samma gång.
Jag måste erkänna att jag ibland tappade bort mig lite bland begreppen ibland, när intrigen började handla om de olika skärningspunkterna mellan dimensionerna. Kanske för att jag läste boken under min allra värsta lässvacka i vintras och därför inte var i toppform direkt. Men vissa passager är ganska begreppstunga för den som inte är bevandrad inom exempelvis kabbala.

Kärlekshistorien jag nämnde i början av inlägget är ett av mina favoritinslag i boken. Både Petra och Sebastian är ganska komplicerade karaktärer och ytligt sett varandras motsatser. Men deras relation känns både trovärdig och vacker, som en ljuspunkt i ett ganska kontant mörker.
Jag gillar karaktären Petra överlag, politiskt engagerad och ilsken som hon är. Kanske för att hon så bra lyckas förena styrka och svaghet, för att hon känns så oerhört mänsklig i jämförelse med de abstrakta väsen som annars fyller romanen.

”De döda fruktar födelsen” är en roman som lyckas förena fantasy, skräck och realism utan att ens komma upp i ett tegelstensformat. Det är en originell och eklektisk läsning som är både tänkvärd och intressant.

Vill du läsa mer om ”De döda fruktar födelsen” eller om Pål Eggerts andra böcker så tycker jag att du ska besöka hans blogg.

Pål Eggert – De döda fruktar födelsen (Järnringen, 2010)

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar

Jag nämnde ju ganska många saker som jag inte gillade med bokcirkelboken ”Döden på en blek häst” men av någon anledning så glömde jag att skriva om det jag tyckte var sämst i hela boken, nämligen slutet. Fast när jag började fundera på saken så insåg jag att det nog fanns ett helt inlägg att skriva om just det här slutet och om denna typ av slut i allmänhet.

Såhär är det: Jag avskyr lyckliga slut.
När jag läser en bok (eller ser en film eller spelar ett spel) som slutar med att protagonisten lyckligt vandrar iväg mot solnedgången tillsammans med sin själs älskade/trogna hund/sidekick/whatever så blir jag alltid besviken. Utan undantag.
Ett av skälen är att jag inte tror på lyckliga slut. En värld av regnbågar och solsken och enhörningar skulle driva mig till vansinne, men mest för att jag inte tror på en värld av regnbågar och solsken och enhörningar. Jag tror på en värld av gråskalor. Där någon kan uppleva lycka, självklart, men där lycka aldrig kan vara ett permanent tillstånd.

Min vurm för mörkare litteratur är ingen hemlighet direkt och förmodligen hänger min aversion mot lyckliga slut ihop med den. Jag kan bara inte komma ifrån hur mycket jag avskyr att få ett lyckligt slut påklistrat på en annars ganska ångestfylld och våldsam historia. Att det kämpande kärleksparet, som haft så många problem och hinder i sin väg, helt plötsligt finner något slags tomtebolycka tillsammans? Att den ofrivilliga hjälten inte bara lyckas rädda hela världen utan också sin egen själ? Att ett krig eller en konflikt löses utan att någon viktig karaktär behöver sätta livet till?
För mig känns den typen av slut bara billiga.

”Döden på en blek häst” slutar på ett särdeles sliskigt sätt, men eftersom jag inte gillade boken värst mycket så var det bara sista spiken i kistan för mig. Värre var det med Harry Potter-böckerna, där jag avskydde den sista boken såpass mycket att jag inte ens kommit mig för att se (den första Deathly Hallows-) filmen ännu. Boken i sig var ganska tråkig, men det var det sliskigt översockrade epilogen som fick mig att se rött. Det kändes så förljuget på något sätt, att vifta världens undergång i våra ansikten i sju böcker för att sluta med… familjeliv i technicolor.

Jag har märkt att jag inte är helt ensam om min inställning till lyckliga slut, men att jag tillhör en minoritet. Det är bara att titta på hur Hollywood ändrar slutet på filmer (”Pianot” är ett bra exempel) för att anpassa sig till en testpublik som tydligen avskyr alla slut som inte är lyckliga.

Egentligen var tanken att det här blogginlägget skulle handla en del om den typen av slut som jag gillar allra bäst, inte bara om mitt hat mot lyckliga slut. Men för att bespara er läsare ett blogginlägg av uppsatslängd så får jag spara det till en annan gång, tror jag.

Gillar ni lyckliga slut?

Oresonligt och fängslande


Jag känner lite som att jag är definitivt sist på bollen när det kommer till Sofi Oksanen. Jag blev lite less på all hypen kring ”Utrensning” precis när boken kom ut och verkligen alla tokhyllade den till månen och tillbaka, så jag bestämde mig för att vänta med att läsa boken tills hyllningskören tystnat en smula för att inte förstöra min egen läsupplevelse. Men när det gäller ”Utrensning” verkar ju hyllningskören aldrig tröttna, inte minst efter att pjäsen baserad på boken börjat gå på Stockholms stadsteater. Ingen idé att vänta längre på att läsa boken med andra ord, särskilt när det är en bok som jag hunnit bli mycket nyfiken på.

”Utrensning” utspelar sig till största delen i västa Estland, där den gamla kvinnan Aliide bor på sin familjegård i början av 1990-talet. Hon lever ett stillsamt liv, pysslar med sitt trädgårdsland och sina naturmediciner. Så en dag hittar hon en ung avsvimmad kvinna ute på gården som uppenbarligen är i stort behov av hjälp. Zara, som den unga kvinnan heter, visar sig bära på en hel del mörka hemligheter och snart är det uppenbart att det inte är en slump att hon dykt upp hos just Aliide.

Parallellt med historien som rullas upp mellan Aliide och Zara så berättas det också en hel del om Aliides liv under 1930- och 40-talen (främst). Under andra världskriget invaderas landet av både ryska och tyska trupper, och Aliide och hennes familj märks hårt av kriget.
Det är tungt att läsa om Aliide under kriget. Inte bara på grund av allt det hon utsätts för utan även det som hon utsätter andra för. För kärleks skull eller bara för att kunna överleva, det kan diskuteras, men oavsett så är det en läsning som är både fascinerande och frukstansvärd samtidigt.

Till en början hade jag lite svårt att komma in i boken, mycket på grund av Oksanens språk. Hon kan växla mellan att vara avskalat och närmast kyligt konstaterande till att bli språkligt lekfull på ett sätt jag hade svårt att hänga med i till en början.
Hela den första delen var för mig okej, men inte lysande. Det var först när jag kom till den andra delen och Aliides hela bakgrundshistoria kom fram i ljuset som jag blev riktigt bländad av bokens briljans. Just att Aliide får vara en så dubbelbottnad person, så komplicerad och krånglig och egensinnig, är något jag verkligen uppskattade. Zara som karaktär blir mest en tunn skugga i jämförelse med Aliide, tyvärr.

”Utrensning” är en oresonlig roman, som det är omöjligt att värja sig emot. Varken särskilt lättläst eller lättsmält, men otvivelaktigt fängslande.

Sofi Oksanen – Utrensning (Bonnier pocket, 2010)