mord

Klichéfest

Vi är tillbaka i Shipcott, samma by som Belinda Bauers hyllade debut ”Mörk jord” utspelar sig i. Det har gått några år sen sist, men byn ter sig lika isolerad och dyster som alltid. När en äldre kvinna blir brutalt mördad upprörs hela byn och saken blir inte enklare när en bufflig kriminalinspektör kommer till byn och kastar misstankar åt alla håll och i synnerhet mot den lokale polisen Jonas Holly.

”Skuggsida” känns som ett typiskt exempel på hur svårt det kan vara att skriva uppföljaren till en väldigt populär debutroman. Jag läste ”Mörk jord” i höstas och tyckte att den var bra. Jag föll inte lika pladask som många andra bokbloggare gjorde, men den första halvan av boken var väldigt stark och spännande. Mot slutet började den däremot lukta alltför mycket deckare för min smak.
Vilket är ett av de stora problemen med ”Skuggsida”. Uppföljaren är mycket mer en renodlad deckare än ”Mörk jord” är. Än värre, det är dessutom en väldigt förutsägbar deckare. Karaktärerna känns klyschiga, särskilt den aggressive, arrogante och supande kriminalaren Marvel känns som skriven utefter något slags mall. Även den naive Jonas har jag svårt för. Jag tror att han är tänkt att väcka sympati, men jag blir mest förbannad över hans tafatthet och självupptagenhet.

Det största problemet är dock själva mordgåtan i sig. Ganska tidigt började jag ana hur det hela låg till och hann tänka ”Nej! snälla! Låt henne inte ha använt det långsökta och totalt uttjatade greppet!” Men tyvärr blev alla mina farhågor besannade. Upplösningen är inget annat än idiotisk och har dessutom gjorts förut på långt bättre sätt (som jag av spoilerskäl inte kommer närma, men varje kriminalserie värd namnet har haft med en liknande vändning).

Trots att Belinda Bauer är skicklig på att måla upp miljöer och teckna intressanta familjerelationer så tror jag att jag inte kommer läsa något mer av henne. Hon har tyvärr visat sig vara en ganska medelmåttig deckarförfattare istället för – som jag hoppats – en författare av mörka mångbottnade kriminalromaner.

Belinda Bauer – Skuggsida (Modernista, 2012)

Fobiska duellen: The Death Pit

Den tredje titeln som ingår i den fobiska duellen är Tony Strongs ”The Death Pit”. Det här var egentligen en bonusbok, men jag kunde verkligen inte motstå baksidestextens utlovade ond bråd död och skotska häxprocesser på 1600-talet.

Jag hade ju en del problem med den andra boken som ingick i duellen, Elly Griffiths ”Flickan under jorden” med den viktnojande arkeologen Ruth Galloway. Jag fick chick litt-feeling och i min värld är det aldrig någon bra feeling att få.
Tony Strongs protagonist Terry Williams är precis som Galloway akademiker, men där slutar alla likheter. Terry är en bisexuell historiker med panikångest som inte är rädd för att varken trampa på några tår eller ta för sig av det hon gillar. Hon anländer till det skotska slottet Babcock för att forska om Catherine McCulloch, tidigare härskarinna på slottet som brändes för häxeri för fler ahundra år sedan. Tanken är att Terry ska gå igenom Catherines privata brev och ta reda på om det finns något fog för häxeridomen – och för de rykten som säger att hon egentligen brändes för att hon hade ett förhållande med sin sällskapsdam.
I samma veva som Terry kommer till Skottland så hittas liket efter en ung kvinna i en Death Pit, en grop där döda griskadaver förvaras, i närheten. Kvinnan visar sig tillhöra ett lokalt wicca-kollektiv som är knutet till efterforskningarna kring Catherines öde. Terry blir alltmer indragen i häxintrigerna – både de historiska och de moderna – och snart är även hennes eget liv i fara.

Jag har redan konstaterat att jag gillar Terry. Jag gillar även den historiska kopplingen till häxprocesserna – en otroligt intressant och obehaglig del av historien. Jag tycker att Strong lyckas väl med att infoga de historia elementen, som Catherines brev, i historien utan att de vare sig känns anakronistiska eller tråkiga. Det är otäckt att läsa om de olika tortyrmetoderna som användes för att få ”häxorna” att bekänna, speciellt eftersom dessa delar av berättelsen är baserade på sanna händelser.
Något som jag tyckte var oerhört intressant var den inte helt oproblematiska kopplingen mellan å ena sidan Catherines beskrivningar av väntande tortyr och å andra sidan Terrys intresse för S/M-sex. Strong lyckas beskriva sexscenerna mellan Terry och hennes partners utan bli varken spekulativ eller gubbsnuskig. Att Terry gillar rå och ganska våldsam sex är inte heller något som analyseras och problematiseras, det är en preferens bara. Om man inte ser till slutet förstås, som jag precis som Helena hade stora problem med (markera den vita texten nedan om du vill veta mer om slutet, men varning för spoilers!)
Terry blir på slutet kidnappad av mördaren. Han våldtar henne i syfte att göra henne gravid, något som i sig är rätt så vidrigt. Men vad som är mera vidrigt är att hela våldtäktsgrejen känns som ett sätt att straffa Terry för hennes lössläppthet och bisexualitet. Jag är så otroligt trött på våldtäkt-som-straff (Hej ”The Magician King”), det är något som enbart gör mig förbannad.

Vad det gäller själva mordgåtan så känner jag tyvärr att jag inte bryr mig så himla mycket om att få svar på vem mördaren är. Mordoffret själv framstår som en ganska osympatisk tjej och jag bryr mig faktiskt inte det minsta om vem som mördade henne. Skildringen av wicca-kollektivet är nästan lite karikatyrmässig ibland, men den utgör ändå en intressant kontrast i jämförelse med de historiska häxprocesserna. Mot slutet känner jag att deckarintrigen blir alltmer osannolik och märklig, bl.a tar den en långsökt omväg via några barnhus i Rumänien som jag gärna hade sluppit.

Strongs styrka ligger dels i de historiska skildringarna, dels i de allra mörkaste och obehagligaste inslagen. Beskrivningarna av tortyren och av bergen av ruttnande griskroppar i The Death Pit, till exempel, eller en uppenbarligen mycket störd ung mans besatthet av att dissekera döda djur. Trots den svaga deckarintrigen så gillar jag ändå det här, såpass att jag faktiskt överväger att läsa Strongs debut ”The Poison Tree” där Terry blir indragen i en mordhistoria med sexuella och pornografiska förtecken. Plus; utspelar sig i Oxford! Låter som något jag definitivt skulle kunna tänka mig.

Tony Strong – The Death Pit (Bantam books, 2000)

Meet you at the cemetery gates

Det börjar med att en hel familj mördas. Eller nästan en hel familj, för den yngste lille sonen överlever genom att han lyckas ta sig till den närbelägna kyrkogården. Pojken Nobody (eller Bod, som han oftast kallas) blir adopterad av spökparet Owens och växer upp på kyrkogården. Det är en märklig och ibland ganska ensam tillvaro att vara den enda levande personen bland idel döda (och några gränsfall) och Bod blir alltmer nyfiken på omvärlden. Men att lämna kyrkogården betyder att riskera att återigen hamna i mördarens klor.

Neil Gaimans ”The Graveyard Book” är en ungdomsbok med inslag från såväl spökhistorier, urban fantasy, sagor och klassiska äventyrsberättelser. Precis som i hans fantastiska ”Coraline” så lyckas Gaiman kombinera dessa ingredienser på ett sätt som är både roligt, ruskigt och oerhört underhållande på en och samma gång.

Spökena i ”The Graveyard Book” är inte särskilt läskiga. De är ju Bods familj och vänner och eftersom det ur hans synvinkel vi möter världen så framstår de mer som en grupp kärleksfulla, bisarra och ofta ganska fåniga kufar. Jag påminns om Eva Ibbotsons ”Den stora spökräddningen”, en av mina favoritböcker när jag var i nioårsåldern.
Något som däremot är läskigt (åtminstone kan jag tänka mig det, om man är en lite mer lättskrämd tonåring istället för en luttrad gammal skräckläsarräv) är den mystiske mördaren som ständigt smyger omkring i utkanten av Bods liv och väntar på sin tur. En obehaglig karaktär, långt läskigare än alla de övernaturliga monster och varelser som annars befolkar boken.

Boken är episodiskt skriven, så att den känns lite som en blandning av en novellsamling och en roman. Det är ett format som fungerar väldigt väl, för du slipper tråkiga utfyllnadskapitel och transportsträckor. Vi får följa Bod under hans uppväxt från liten bebis till tonåring, ett antal nedslag i hans extraordinära men ändå ganska vardagligt inrutade liv.
Neil Gaiman har som författare ibland problemet att hans böcker kan bli lite för smarta. Att de nästan slår knut på sig själva med sina metalitterära referenser, sina berättelser i berättelsen. I ”The Graveyard Book” märks ingenting av detta. Det är en välskriven, välkomponerad och fin bok som samtidigt känns både originell och märkligt välbekant. Jag tycker att det är något av det bästa han har skrivit och ett måste för alla som behöver lite mysryslig ungdomsfantasy att förgylla höstmörkret med.

Neil Gaiman – The Graveyard Book (Harper, 2010)

Ute på heden

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte ens om jag hade beställt Belinda Bauers ”Mörk jord” som recensionsexemplar eller ej. Visst tyckte jag att baksidestexten lät spännande, men att boken hade vunnit något slags deckarpris (The Gold Dagger) var inget som gjorde mig direkt sugen på att läsa (deckarfobin strikes again!). Att boken dök upp hemma var alltså något av en överraskning för mig. En trevlig sådan, skulle det visa sig.

Trots att ”Mörk jord” har vunnit deckarpriser så är det ingen deckare det här. Det är en kriminalroman, som tar vid efter att mördaren redan avslöjats och åkt i fängelset. En debutroman om vad som händer med familjen till ett mördat barn, de som blir kvar med sina trasiga liv.
Steven Lamb är en av dem som blev kvar. Hans morbror Billy försvann för ungefär tjugo år sedan och tros vara ett av seriemördaren Arnold Averys offer. Mormodern – Billys mor – står varje dag i köksfönstret och spanar efter sin förlorade son och har behållit hans rum i exakt samma skick som innan han försvann. Hon kan inte släppa honom.
Steven, som bara vill ha en fungerande familj, tillbringar varje eftermiddag med att gräva på Exmoor-heden efter Billys kropp. Han blir besatt av att finna morbroderns kvarlevor och börjar därför brevväxla med mördaren Avery i fängelset, i hopp om att få veta sanningen. En lek som försätter både Steven och hans närmaste i livsfara …

Stora delar av ”Mörk jord” är skriven ur Stevens synvinkel. Tysta, magra, mögelluktande Steven som har en mamma som alltid tycks vara arg, en frånvarande mormor och en lillebror som han både delar rum och säng med. Han är en tacksam huvudkaraktär, en underdog som man inte kan låta bli att hålla tummarna för. Men som det samtidigt är lite jobbigt att följa med då han naivt stövlar rakt in i livsfaran utan att ens tveka.
De delar av boken som handlar om Arnold Avery är inte riktigt lika intressanta som de som handlar om Steven. Visst är Avery obehaglig, en djupt störd man som inte ångrar sina brott för en sekund. Men han känns också en aning förutsägbar. Den där typiske sluge seriemördaren, som ser så vanlig och vänlig ut men som är så kallt beräknande inuti. Och som dessutom lider av fobi för kroppsutsöndringar av diverse slag (något som, tillsammans med OCD, verkar vara extremt vanligt bland fiktiva seriemördare).

Styrkan i ”Mörk jord” är inte katt- och råtta leken mellan Avery och Steven utan skildringen av Stevens familj. Denna trasiga och sköra spillra som fastnat i det förflutna. Och som sårar varandra mer och mer i sitt försök att ta sig loss, hitta ut från sorgens labyrinter. En familj som är full av både svärta och smärta, men inte helt utan hopp.

Mot slutet tycker jag att ”Mörk jord” tappar en aning. Blir för mycket kriminalhistoria och för lite mörk familjeskildring. Jag ska inte uttala mig så mycket om slutet, förutom att jag blev besviken på det då det kändes alltför enkelt och lite övertydligt.
Allt som allt är ”Mörk jord” ändå en intressant och hyfsat originell historia. Bauer är skicklig på att måla upp miljöer, inte minst hedens ödsliga karghet, och att teckna karaktärer. Tyvärr verkar hennes senaste roman, ”Darkside”, vara mer av en traditionell deckare så det återstår att se om jag kommer läsa något mer av denna författare.

Belinda Bauer – Mörk jord (Modernista, 2011)

Mörka platser


Ni vet de där romanerna som man läser och som sedan fastnar under huden på en? Som skaver, kliar och svider – men som man ändå inte riktigt kan släppa?
Gillian Flynn skriver precis den typen av böcker. Både ”Sharp Objects” (som jag läste tidigare i höstas) och ”Dark Places” hör till kategorin, även om den sistnämnda är om möjligt ännu smutsigare och ännu mer obehaglig på det där sättet som jag ju är så väldigt förtjust i.

Det handlar om Libby Day, en kroniskt deprimerad enstöring och kleptoman.
Som sexåring lyckades hon överleva när hennes familj blev brutalt mördade, ett trippelmord som blev uppmärksammat mycket på grund av dess påstådda kopplingar till ungdomssatanism. Libbys bror Ben, en svartklädd och surmulen tonåring, hamnade i fängelse för morden och sedan dess har Libby försökt låta bli att tänka på massakern. Fram tills det att hennes pengar tar slut och hon blir kontaktad av Kill Club, en förening besatt av berömda seriemördare och uppmärksammade mord. För 500$ ställer Libby upp, utan att ana att många av klubbmedlemmarna tror att Ben är oskyldig och att mördaren fortfarande går fri. När Libby börjar gräva bland sina egna minnen och bland detaljerna kring morden så börjar hon själv tvivla på Bens skuld och blir som besatt av att ta reda på vad som egentligen hände den där vinterdagen.

”Dark Places” är en bok målat helt i dova nyanser. Det USA som Flynn beskriver – både det under 1980-talet och dagens – är solkigt, fattigt och iskallt på fler än ett sätt. Likt en Joyce Carol Oates i högform målar Flynn oresonligt upp samhällets skuggsidor; konkursmässiga bondgårdar, trailer parks, flottiga strippklubbar och nerlagda fabriker.

Karaktären Libby känns mycket nära besläktad med en av mina litterära favoriter; Elizabeth Hands Cass Neary. Hon besitter samma sorts blandning av respektlöshet, ilska och hudlöshet och är ungefär lika svår att tycka om. Fast ändå lyckas Flynn, liksom Hand, med att få sin protagonist att bli sällsamt levande. Jag menar, vem skulle kunna gå igenom allt som Libby Day varit med om och inte bli ett totalt vrak?

Kriminalgåtan i ”Dark Places” är precis som i ”Sharp objects” långt mindre intressant än karaktärerna och miljöerna i sig. Visst är den nödvändig som en katalysator och röd tråd i romanen, men jag kan inte påstå att det är för att få reda på vem mördaren egentligen är som jag ändlöst sträckläste den här boken. Den är bara en bonus, det är först och främst för Flynns nattsvarta skildring och inte minst hennes makalösa språk som får mig fast.

Kort sagt, en roman som börjar med följande ord är det förmodligen fullkomligt omöjligt för mig att inte älska:
”I have a meanness inside me, real as an organ. Slit me at my belly and it might slide out, meaty and dark, drop on the floor so you could stomp on it. It’s the Day blood. Something´s wrong with it.”

Gillian Flynn – Dark Places (Orion Books, 2009)