monster

Bland änglar och monster

bloodandstarlightSPOILERVARNING FÖR ”A DAUGHTER OF SMOKE AND BONE”!

Jag läste (och tyckte mycket om) första delen i Laini Taylors trilogi om blåhåriga Karou och ängeln Akiva förra sommaren inför min resa till Prag. Av någon anledning dröjde det nästan ett år innan jag kom mig för att läsa den andra delen, med titeln ”Days of Blood and Starlight”. Lite hade jag oroat mig för om den andra delen skulle hålla samma höga kvalitet, men oron var helt obefogad. Om något så tycker jag faktiskt att denna andra del är snäppet bättre än den första.

Karou har gått under jorden. Inte nog med att änglarna fortfarande är ute efter henne, hennes mycket offentliga fajt med Akivas änglavänner har gjort henne till något av ett internetfenomen. Hon har ingen plats i varken människornas värld eller den värld av monster och änglar som hon egentligen tillhör. Full av ilska och sorg bygger Karou vidare på sin fosterfars Brimstones livsverk. Hon omvandlar tänder till magi och väcker liv i de döda. Men frågan är om chimärernas kamp verkligen är så ärbar som deras ledare vill få den att framstå?

I den här andra boken handlar det mycket mer om chimärerna än i den första. Något jag gillar, för jag tycker att deras värld är oerhört intressant. Mer intressant än serafim, som också får mycket mer utrymme i den här boken än i den första där vi främst fick lära känna Akiva. Här får vi veta mer om både monster och änglar, och det vi får veta gör båda sidorna mer komplexa. Det är något jag uppskattar med de här böckerna, att inget är så enkelt eller entydligt som man kan tro till en början. Det finns alltid fler sidor av saken, och ibland är det oerhört svårt för både böckernas karaktärer och läsaren att avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Den sista delen heter ”Dreams of Gods and Monsters”. Den kom ut i april i år. Även om jag är otroligt nyfiken på hur det hela ska sluta (jag sätter en hundring på att det kommer att vara EPISKT), så hade jag tänkt invänta pocketutgåvan innan jag köper boken. Om inte annat så för att bespara mina handleder över 600 sidor tegelsten.

Laini Taylor – Days of Blood and Starlight (Hodder & Stoughton, 2013)

Det monstruösas sorgesång

Hon föds och dör i Máláge socken, i det som ska bli Malå. Stor-Stina kallades hon. En samisk kvinna av gigantiska proportioner, som väcker både förundran och fruktan hos sitt folk. Som reser Europa runt tillsammans med Wolfgang Wolfensteins freakshow. Inte ens när hon dör släcks intresset, då professorerna vid Karolinska vill spara hennes kropp för forskningsändamål.

”Rekviem för en vanskapt” är Mattias Hagbergs skönlitterära debut. Det är en tät liten roman, lika fylld av vackra formuleringar som av groteska inslag och ymnig kroppslighet. Ett slags hybrid mellan skräckhistoria och idéroman, där begreppet normalitet vrids och vänds. För vem är det egentliga monstret? Stor-Stina, som bara haft oturen att födas i en avvikande kropp? Wolfenstein, som utnyttjar de vanskapta och de avvikande (och publikens fördomar om dessa) för att tjäna pengar? Eller den akademiska eliten, som i sin iver att dissekera och klassificera inte ens drar sig för att gräva upp gravar?

”Rekviem för en vanskapt” är till största delen skriven ur andra person singular, det vill säga i du-form. Det är ett ganska ovanligt berättar perspektiv, men Hagberg får det att fungera väldigt väl. Det ger en närhet i texten, en intimitet som gör det omöjligt att värja sig för Stor-Stinas öde. Det ger också en poetisk klang, särskilt i och med att där finns en ständigt närvarande berättare.

Förutom normaliteten vis monstrositeten så finns det ett genomgående tema i romanen som handlar om krocken mellan provinsiell kristendom och gammal samisk tro. Om en tid och en plats som låg i brytpunkten mellan dessa trossystem. och om de människor som inte välkomnades in i kyrkans gemenskap, de som frivilligt valde att ställa sig utanför. Vad som händer med själen efter döden, är det verkligen helt beroende av var en kropp råkar begravas?

”Rekviem för en vanskapt” är en tankeväckande roman. Välformulerad och välkomponerad, ett läsmåste för den som intresserar sig för det monstruösas plats i en värld där normalitetsbegreppet härskar.

Mattias Hagberg – Rekviem för en vanskapt (Atlas, 2012)

Gotisk höst: Det omänskligas fasa

Jag har skrivit en hel del om monster i Gotisk Höst-temat. Både Frankensteins monster och Kingens Carrie handlar ju mycket om monstret inom oss, om det mänskliga monstret. Vilket är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men inte det enda sättet att närma sig monsterbegreppet.

I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.

Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen ”The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis ”At the Mountains of Madness” och ”The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.

Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.

Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.

H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)

Gotisk höst: Frankenstein

Vad vore väl ett gotiskt bloggtema utan ”Frankenstein”? Mary Shelleys skräckhistoria från 1818 är en av de allra mest kända gotiska romanerna och brukar dessutom räknas som en av föregångarna inom science fiction. Frankensteins monster har fått symbolisera Monstret i mängder av sammanhang och har blivit en populärkulturell ikon av gigantiska mått.

Victor Frankenstein är en ung man som reser till universitetet i Ingolstadt för att studera till läkare. Väl på plats blir an uppslukad av tanken på att skapa liv och börjar experimentera med elektricitet och döda kroppar. När Frankenstein slutligen lyckas med sitt experiment så känner han stark avsky inför sin skapelse, som han genast avvisar. Monstret lyckas fly och så småningom ta sig till Frankensteins hemort där han äntligen får konfrontera sin skapare.

Det finns ett otal filmatiseringar av ”Frankenstein” – och minst lika många parodier. Filmversionen av monstret skiljer sig i allmänhet mycket från Shelleys original, och framstår ofta som en mycket enkel varelse som varken är kapabel att tala eller förstå mänskligt beteende. Visst har originalmonstret ett skrämmande utseende, men det är långt ifrån den klumpiga och storväxta utseende (med eller utan halsskruvar) som tillhör filmkonventionen:
”His limbs were in proportion, and I had selected his features as beautiful. Beautiful! – Great God! His yellow skin scarcely covered the work of muscles and arteries beneath; his hair was of a lustrous black, and flowing; his teeth of a pearly whiteness; but these luxuriances only formed a more horrid contrast with his watery eyes, that seemed almost of the same colous as the dun white sockets in which they were set, his shrivelled complexion and straight black lips.”

Shelleys monster är inte bara intelligent, han är dessutom mycket vältalig. Den del av boken där monstret berättar för Frankenstein om hans erfarenheter och hans ensamhet hör till romanens allra starkaste. Precis som Carrie är inte monstret född ond, utan det är mänsklighetens avvisande som driver honom till mord. Hur mycket han än anstränger sig så kan inte människorna se bortom hans monstruösa utsida.
Monstret är uppbyggt av kontraster: hans obehagliga utsida och hans intelligenta och djupt mänskliga insida, hans status som både levande och död (eller snarare som ett slags odöd, en pånyttfödd varelse tillverkad av mänskliga kvarlevor). Mycket av det obehag som monstret väcker beror på att han just är så mänsklig. Inte bara för att han är tillverkad av likdelar, utan också för att hans hela existens är ett resultat av mänsklig ambition och hybris.

”Frankenstein” är en roman som handlar lika mycket om monstrets ensamhet som om vetenskapsmannen som leker gud. Namnet Prometheus i romanens undertitel ”The Modern Prometheus” syftar på den titan som stal elden från Zeus och gav den till människorna. Med detta syftas det på att det finns kunskap som mänskligheten inte är redo för, inte kan hantera. Som att skapa liv.
Temat med vetenskapsmannen som går för långt i sin strävan efter att finna nya svar – for science! – har blivit oerhört vanligt i film, spel, tv-serier och litteratur. Etiskt känsliga vetenskapliga områden som kloning, har blivit ett mycket vanligt inslag i dagens populärkultur. Tänk Jurassic Park, Bioshock, Battlestar Galactica, många zombiehistorier, samt ungefär alla onda superskurkar ever. Populärkulturen svämmar över av moderna Prometheus-karaktärer, eller snarare Frankenstein-diton. I vetenskapens namn fortsätter monstren att tillverkas, förutbestämda att vända sig mot sina skapare.

Mary Shelley – Frankenstein (Penguin classics, 2002)

Gotisk jul: Making Christmas

Dagen till ära kommer detta inlägg handla om en mycket gotisk julfilm; ”The Nightmare Before Christmas” från 1993. Filmen är en musikal gjord med så kallad stop motion-teknik, i regi av Henry Selick efter manus av Tim Burton. Danny Elfman har skrivit musiken.

I filmen centrum finns Jack Skellington, kung över Halloween Town. Jack är trött på Halloween – som firas på samma sätt varje år – och hittar ev en slump en port som för honom till en helt annan högtid; nämligen julen i form av Christmas Town. Jack blir fascinerad av julfirandet och bestämmer sig för att helt enkelt ta över julen. Invånarna i Halloween Town svårt för att greppa vad julen egentligen handlar om, de är ju alla olika slags monster som mest brukar skrämmas. Således blir julen i deras händer mer en mardröm än en fluffig juldröm och kaos bryter ut.

Invånarna i Halloween Town är alla tänkbara slags monster; vampyrer, sjömonster, spöken, häxor, en mycket Frankenstein-inspererad vetenskapsman och en ganska så gråtmild varulv. De flesta gotiska monster finns representerade här. Det fina med staden är inte bara att alla monster samsas på en plats, utan att Halloween är normen. Allt som är skrämmande, rysligt och äckligt är per definition något bra i Halloweentown, något som gör att deras tolkning av julen blir en totalt skräcklig sådan:

”How terrible our christmas will be!” säger stadens borgmästare nöjt när han övervakar förberedelserna.
”No!” svarar jack. ”How jolly.”
”Oh. How jolly our christmas will be.”
Det är uppenbart att varken borgmästaren eller någon annan i staden riktigt har någon uppfattning om vad ”jolly” egentligen betyder. Och varför skulle de? Som gotiska monster av olika slag är de vana att framkalla känslor av terror och horror, av vagt obehag och rädsla. Titelns mardröm är deras vardag och begreppet ”julefrid” är för dem helt främmande.
Det är alltså ganska symptomatiskt att Jack tror att tomten heter ”Sandy Claws” (istället för Santa Claus) och att han är en mäktig härskare med en slavarmé av små tomtenissar. En helt rimlig tolkning, ur Jacks synvinkel.

Jag har som tradition att se om ”The Nightmare Before Christmas” en gång varje jul, trots att jag har sett den så många gånger att jag numera kan sjunga med i alla låtar. Ett av skälen till att jag gillar den här filmen så mycket är att jag känner mig som något av Halloween Towns alla monster när det handlar om just jul. Artigt deltagande, men i grunden ett frågetecken inför julens glittriga överflöd av fryntlighet. Liksom dem känner jag mig mer hemma i Halloween Towns ödsliga hus och mörka kyrkogårdar än i Christmas Towns idylliska snölandskap. Inte konstigt att jag gärna nynnar på ”Making Christmas” när jag slår in julklappar, även om jag hellre ger bort böcker än huggtandsförsedda ankor och levande ormar som äter upp julgranen.

God gotisk jul alla bloggläsare!

Kreativt Skrivande III

Idag fick jag besked om att jag är antagen på Kreativt Skrivande III till våren. Det har delvis varit tungt att läsa tre kurser under hösten – särskilt då inlämningsuppgifter för olika kurser ofta haft deadline samtidigt – men det har också varit väldigt roligt. Så jag tänkte ”What the hell, fritid är överskattat” och bestämde mig för att fortsätta med det kreativa skrivandet även under våren.
Jag hoppas att vårens uppgifter kommer vara givande och att jag kommer att bli inspirerad att fortsätta skriva på mitt påbörjade NaNoWriMo-projekt. Kanske till och med få in projektet i skrivarkursen på något hörn.

Just nu håller jag på att skriva en inlämningsuppgift om monster till gotikkursen samtidigt som jag finputsar den senaste skrivuppgiften för inlämning till lärare i Kreativt Skrivande-kursen. En text som alltså kommer dyka upp här på bloggen så snart jag har hunnit fixa till alla små skavanker.
Med andra ord; håll utkik efter Bokstävlarnas skönlitterära bloggpremiär!