mike mignola

Seriesöndag: Baltimore

baltimoreLord Henry Baltimore jagar vampyrer. Lite som Buffy, fast med sämre fashion sense och färre oneliners. Det hjälper förstås inte att det Europa han reser runt i är översvämmat av vampyrer, pestsmittade och zombier.

”Baltimore: The Plague Ships” innehåller inga direkta nyheter för den som har läst Mike Mignola förut. Det är mörkt, våldsamt och och det kryllar av allehanda monster. Jag måste säga att jag faktiskt blev en aning besviken, då jag hade väntat mig något lite mer annorlunda. Den största skillnaden jämfört med exempelvis Hellboy, är att Lord Baltimore är en mycket dystrare protagonist. Han är på gränsen till melodramatisk, något som visserligen passar vampyrtemat men som också känns ganska gjort. Ge mig mycket hellre en vampyrjägare med stylish yet affordable boots än en dyster lord på enmanshämndstråk.

”Baltimore” är ingen dålig serie, men jag hade förväntat mig lite mer. Eller så har jag bara överdoserat på vampyrböcker, som jag har en tendens att göra då och då.

Mike Mignola, Christopher Golden, Ben Stenbeck – Baltimore: The Plague Ships (Dark Horse, 2011)

Klapp

Härom dagen skrev jag här i bloggen om att jag aldrig brukar få böcker i julklapp trots att jag väldigt gärna ger bort böcker. Döm om min förvåning när jag faktiskt fick en bok i julklapp i år (av min käre make)! Att önska sig en enda specifik bok i julklapp visade sig vara en smart taktik.
Vad jag fick?
Elizabeth Hands ”Errantry”. Och så Mike Mignolas ”Baltimore: The Plague Ships” som bonusjulklapp från mig själv.

Fick du några bokklappar i år?

Tecknad skräck x2

Årets bokrea innebar att jag köpte en hel del för mig okända seriealbum och grafiska romaner till ett löjligt lågt pris. En av dessa var Todd Dezagos & Craig Rousseaus ”The Perhapanauts: First Blood”. Handlingen kretsar kring en grupp bestående av en telepat (med telekinetiska krafter), ett spöke, Bigfoot, en chupacabra och en mystisk typ som ingen riktigt verkar veta vad han är. Denna grupp har som uppgift att ta hand om diverse märkliga varleser och företeelser som tar sig in i världen på de ställen där barriärerna mellan dimensionerna är som allra tunnast. Organisationen de jobbar för kallas BEDLAM, vilket står för The Bureau of Extra-Dimensional Liabilities and Management.
Låter det en smula bekant? Eller mer en kanske bara en smula? Det är för att den här serien är mer än lovligt inspirerad av Mike Mignolas ”B.P.R.D”. Till och med namnen på organisationerna påminner om varandra (B.P.R.D står för Bureau for Paranormal Research and Defense). Trots inspirationen kommer inte ”The Perhapanauts” alls upp i samma klass som Mignolas serier. Intentionen verkar ha varit att blanda skräck, SF och humor, men resultatet faller mellan stolarna. Mycket för att ”humorn” mest verkar gå ut på att chupacabran Choopie uppför sig dumt eller säger något dumt. Buskisnivå, med andra ord.
”The Perhapanauts” är en ganska oinspirerad och ooriginell serie som inte heller är särskilt bra tecknad. Läs ”B.P.R.D” istället.

Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood (Dark Horse, 2006)

Tyvärr fanns det inga B.P.R.D-album på redan, men jag lyckades lägga tassarna på ett nedsatt Hellboy-album åtminstone. ”Hellboy 9: The Wild Hunt” är nummer nio i ordningen och här börjar det verkligen hända saker på allvar på de brittiska öarna. En gammal makt har vaknat och som vanligt är det upp till Hellboy att försöka stoppa den. Men den här gången verkar det som att Hellboys roll att spela är större än han någonsin kunnat ana.
Något jag gillar med Hellboy är att Mike Mignola verkligen lyckas hålla balansen mellan att göra de olika albumen fristående och att knyta samman dem till en längre enhet. Jag har inte läst alla album fram till ”The Wild Hunt”, men lyckas hänga med utan problem ändå eftersom jag ändå har koll på de stora dragen.
Något annat jag uppskattar är hur Mignola obehindrat rör sig från myt till myt och samtidigt lyckas knyta ihop dem till en någorlunda sammanhängande enhet. I ”The Wild Hunt” möter vi både häxor, demoner, jättar, talande (och beväpnade) igelkottar, spöken och ett stort antal småknytt av varierande slag.
Duncan Fegredos tecknarstil påminner en hel del om Mignolas egen, men lite mer detaljerad. Något som gör att i synnerhet många miljöer och bakgrunder är ovanligt färgglada för att vara ”Hellboy”, men samtidigt väldigt vackra.

Mike Mignola & Duncan Fegredo – Hellboy 9: The Wild Hunt (Dark Horse, 2010)

Abe for the win


När jag senast skrev om Hellboy i bloggen och uttryckte min förtjusning över karaktären Abe Sapien fick jag tipset från Stewe om att det finns ett soloäventyr med den käre Abe i huvudrollen. Det lät ju för bra för att kunna motstå, så när jag skulle beställa ”The Magician King” härom veckan passade jag på att köpa hem även detta album.

”The Drowning” är skriven av Mike Mignola och illustrerad av Jason Shawn Alexander. Vanligtvis brukar jag föredra när Mignola själv illustrerar sina historier, hans berättarstil och tecknarstil fungerar så väl ihop att kombinationen är svår att överträffa. Men jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i Alexanders illustrationer. De är lite mjukare än Mignolas, framför allt när det gäller ansiktsuttryck, något som verkligen passar ett album där Abe spelar huvudrollen.

I ”The Drowning” skickas Abe till ön Saint-Sébastien för att undersöka ett skeppsvrak som ligger på havsbotten intill ön. Här ska det finnas en mycket värdefull artefakt, en dolk som användes för att hugga ner en ondskefull magikern hundra år tidigare. Men när Abe och en annan B.P.R.D-agent närmar sig vraket så visar det sig att magikern är långt från död och att hans trogna medhjälpare är beredda att göra precis vad som helst för att återställa sin mästares forna makt.

Abe Sapien är på många sätt Hellboys motsats. Denne ganska timide amfibiehumanoid bär inte direkt runt på något överskott av självförtroende och när händelserna börjar spåra ur på Saint-Sébastien blir han villrådig och är nära att ge upp. Men hela tiden dyker Hellboys röst upp i bakhuvudet, en röst som provocerar och tvingar Abe att kämpa vidare trots att han egentligen inte orkar. Även om han tvingas ta till något okonventionella metoder.
Jag gillar hur Abe hela tiden måste kämpa, mot både onda krafter och sitt eget dåliga självförtroende, för att lyckas. Det är också väldigt gripande att läsa om hur Abe tar på sig skulden för alla som skadats eller dödats under uppdraget, att han känner att han borde han kunnat göra mer för att rädda dem.

”The Drowning” är ett välskrivet och vackert album för alla Mike Mignola-fans. Men kanske särskilt för alla som jag, som tycker att man inte kan få för mycket Abe Sapien i sitt liv.

Mike Mignola & Jason Shawn Alexander – Abe Sapien: The Drowning (Dark Horse, 2008)

There is no escaping the worm


Österrike, år 2000. B.P.R.D har skickat Hellboy och homunculusen Roger att undersöka en gammal slottsruin, där nazister i början av andra världskriget gjorde försök att skicka ut en kapsel i rymden. En kapsel som nu, efter så många år, är på väg tillbaka till jorden med ett minst sagt livsfarligt innehåll.

”Conqueror Worm”
är det femte Hellboy-albumet i ordningen. Storyn anknyter ganska direkt till händelser i tidigare album, speciellt ”Wake the Devil”. Som alltid lyckas Mike Mignola få till den där blandningen av ockult skräck, mörk humor och halsbrytande action som gör Hellboy så roligt att läsa. Illustrationerna innehåller dessutom samma höga klass som alltid, få andra serietecknare är så skickliga som Mignola på att använda svärta och skuggor för att få fram stämningsfulla sidor.

Titeln ”Conqueror Worm” kommer från Edgar Allan Poes olycksbådande novell ”Ligeia”, där den namnlöse berättarens dödssjuka fru Ligeia komponerar en dikt vid namn ”Conqueror Worm” strax innan sin död. När berättaren gifter sig med en ny kvinna, Rowena, dör även denna efter att ha blivit sjuk. Bara för att vakna till liv igen efter att ha förvandlats till Ligeia.
I Mignolas tolkning är Conqueror Worm ett mycket lovecraftianskt väsen. Ett främmande medvetande som anländer till jorden med den nazistiska rymdkapseln för att utrota allt liv, utan urskillning. I den gigantiska maskens närvaro förvandlas människor till ett slags apliknande varelser innan de förtärs av masken. ”There is no escaping the worm.”

Jag tycker att Hellboy är som bäst när historien är som mest Lovecraft-influerad. Det är någonting med den där opersonliga isande ondskan, den totala likgiltigheten inför mänsklighetens futtiga problem, som på något sätt passar så bra ihop med Hellboys ilska och respektlösa humor.
Ett genomgående tema i det här albumet är mänsklighet. Inte enbart mänsklighetens undergång, utan vad begreppet egentligen innebär. När människor utför ofattbart onda handlingar och det är monstren som räddar dagen – vem av dem är egentligen mest mänsklig då? Vem är monstret?

Det enda jag egentligen har att invända mot ”Conqueror Worm” är att jag saknar min stor favorit Abe Sapien en aning. Han nämns bara som hastigst, men hans frånvaro vägs upp av det fina och roliga förordet av Guillermo del Toro. Jag kan inte annat än att hålla med señor del Toro om hans inledning: ”Yes, Mike Mignola is a genius”.

Mike Mignola – Hellboy: Conqueror Worm (Dark Horse, 2004)