mike carey

Seriesöndag: The Unwritten, vol 2

theunwritten2Till skillnad från ”Locke & Key” så var Mike Caryes & Peter Gross ”The Unwritten” en serie jag föll för direkt. En supernördig, metalitterär serie med skräckinslag? Hur skulle jag inte kunna gilla!

I det andra albumet, ”Inside Man”, har Tommy Taylor stora problem. Efter händelserna i det första albumet så har han inte bara blivit okänd och hatad bland tidigare fans, han har också hamnat i fängelset. Men det finns ljus i mörkret även för Tommy. Han har några allierade kvar, som hjälper honom att inse att hans roll i den senaste tidens händelser är ännu större än han har anat.

Jag är ju som sagt väldigt förtjust i de metalitterära inslagen i ”The Unwritten”. De är inte bara en nördig feature, utan grunden som hela historien vilar på. I detta andra album går metanivån ännu djupare än i den första, inte minst när Tommy och hans kompanjoner dras in i den mycket instabila litterära värld som ”Jud Süss” utgör.

Allra bäst är dock inte Tommys historia, utan epilogen. Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur otroligt roligt (och lite tragiskt) det är med en skurk som fängslats i en Nalle Puh-värld, där han tvingas spela rollen som Mr. Bun. Som svär och härjar och gör allt för att försöka fly den idylliska sagoskogen fylld av talande djur i gulliga kläder.Om jag inte redan var övertygad om seriens storhet så skulle epilogen garanterat ha gjort susen.

Mike Carey & Peter Gross – The Unwritten, vol 2: Inside Man (Vertigo, 2010)

As above, so below

Mike Careys och Glenn Fabrys grafiska roman ”Neverwhere” är en serieadaption av Neil Gaimans roman med samma namn (som i sin tur är baserad på en tv-serie för BBC). Låter det komplicerat? Det är egentligen ungefär såhär enkelt: serieversionen av ”Neverwhere” är svinbra.

Richard Mayhew lever ett ganska vanligt London-liv med en tråkigt jobb och en flickvän som inte riktigt uppskattar honom. En dag hjälper han en ung kvinna, Door, som ligger skadad på gatan och hans liv vänds upp och ner. Door kommer nämligen från London Below, en dold värld som ligger gömd under vår vanliga. En värld fylld av magi, monster och märkliga ting, där Londons tunnelbanestationsnamn får mycket bokstavliga betydelser. När Richard väl dragits i i den världen märker han att det är oerhört svårt att ta sig tillbaka till sin gamla värld och sitt gamla liv igen.

”Neverwhere” är en av mina favoriter bland Gaimans böcker. Det är också en historia som gör sig synnerligen bra i serieformat. De karaktärerna och vändningarna i historien, skillnaderna mellan London Above och Below – det är väldigt väl genomfört. Inte minst tack vare den begåvade Glenn Fabry, som står för de snygga illustrationerna.

Mike Carey tvingades skriva om Gaimans originalhistoria en hel del för att få den att fungera, bl.a bytte han perspektiv från tredje till första person. Greppet fungerar dock väl och jag tycker att Carey har behållit hjärtat i originalhistorien samtidigt som han anpassat den väl till formatet.

För mig som har läst ”Neverwhere” några gånger är det svårt att avgöra hur bra serieversionen skulle stå på egna ben. Men jag tror att den skulle uppskattas även av någon som inte läst romanen, särskilt om man tillhör den skara som älskar serier lite extra mycket.

Mike Carey & Glenn Fabry – Neil Gaiman’s Neverwhere (Vertigo, 2007)

Oskrivet

En av de få böcker jag faktiskt köpte på bokmässan i år hamnade i min hand av en ren slump. I SF-bokhandelns monter hittade jag första albumet av serien ”The Unwritten” av Mike Carey och Peter Gross. Den snygga framsidan och den oemotståndliga baksidestexten gjorde att jag slog till på en för mig helt okänd serie, något jag verkligen inte ångrat.

Den första volymen i serien ”The Unwritten” har undertiteln ”Tommy Talylor and the Bogus Identity. Tycker ni att det låter lite som en barnbokstitel? I så fall är ni helt rätt ute.
Tommy Taylor är nämligen son till en av världens mest kända barnboksförfattare, Wilson Taylor, och dessutom delar han namn med protagonisten i dennes framgångsrika bokserie om en ung trollkarl och hans kamp mot mörkrets makter. Wilson Taylor är försvunnen sedan många år och Tommy lever på sin status som pseudokändis. Under en signeringsrunda på en bokmässa blir Tommy anklagad för att inte alls vara Wilsons biologiska son och hela hans liv faller i bitar medan allt mer mystiska saker sker. Någon – eller något – verkar vara ute efter honom. Och de berättelser som Tommy hela livet trott varit sin fars fantasifoster visar sig vara verklighet.

Parallellerna mellan Tommy Taylor-böckerna och Harry Potter är många. Inte nog med att de båda är trollkarlar, den smale, mörkhåriga och glasögonprydde unge Tommy är dessutom mycket lik Harry till utseendet. Någon flygande katt har Harry tyvärr inte dock, så där får Tommy en garanterad pluspoäng. Och stora pluspoäng ges dessutom till herrarna Carey och Gross som har skrivit en mycket underhållande serie fullproppad med metalitterära inslag.
En av mina favoritdelar i boken handlar om några skräckförfattare som samlats i Wilson Taylors gamla hus för en skrivarhelg. Här möter vi bl.a författaren till böckerna om vampyrdetektiven Medley Silver, en författare som skriver Lovecraft-böcker baserade på författarens kvarlämnade anteckningar, en gothförfattare som skriver ”a big magic realistic psycho-gothic epic” och en författare som helt enkelt skriven blodigast möjliga tortyrporr. Det är en extremt rolig och kärleksfull drift med skräckgenren, inte minst när skräckförfattarna själva råkar ut för en mördare som tagen ur deras egna böcker.

”The Unwritten” påminner mig om Lev Grossmans ”The Magicians”, som nog alla vet vid det här laget att jag fullkomligt älskar. Inte bara på grund av de metalitterära inslagen, utan också för den där blandningen av cynism och magi som jag är så förtjust i. Jag påminns även om Bill Willinghams ”Fables” – det är ingen slump att Willingham har skrivit förordet till detta första album. Han placerar in ”The Unwritten” tillsammans med sina egna serier och bl.a Sandman, The League och Mouse Guard i ”The Land of LAF”, där L står för Litteraturbaserad fiktion, A för Animals och F för Fairytales. Det är ett minst sagt storslaget sammanhang som Willingham placerar in ”The Unwritten” i, men jag håller med honom om att serien platsar (åtminstone detta första album). Nu återstår bara att se om resten av albumen i serien håller samma höga underhållningsvärde.

Mike Carey & Peter Gross – The Unwritten: Tommy Taylor and the Bogus Identity (Vertigo comics, 2010)