metalitterärt

I fablernas värld

intevaldaJag lånade hem Maria Turtschaninoffs debutbok ”De ännu inte valda” på impuls från jobbet för några veckor sen. Jag har insett att jag har en gigantisk kunskapslucka när det gäller just barnböcker, och vad passar bättre att fylla luckan med än en författare som jag redan är bekant med?

”De ännu inte valda” handlar om styvsyskonen Emmi och Martin som har svårt att komma överens. Emmi är arg på Martin för det mesta och önskar att han bara kunde försvinna för gott. En kväll upptäcker de båda en mystisk varelse som bryter sig in i Emmis excentriska fasters hus. När de försöker stoppa varelsen dras de båda med till hennes värld, en värld som styrs av muserna och som befolkas av allehanda märkliga sagofigurer. Dessa figurer är De Ännu Inte Valda, de figurer som ännu inte valts ut att få ta plats i en bok. För vissa av figurerna börjar väntan bli väl lång, och de planerar ett uppror mot musernas styre.

Det här är en bok som jag hade slukat med hull och hår om jag hade tillhört den tilltänkta målgruppen. Spännande, lite lagom läskigt och ganska så ordentligt litteraturnördigt. Jag gillar att den komplicerade relationen mellan de två styvsyskonen få ta så stor plats och vara så central för historien.

”De ännu inte valda” känns som en bok jag garanterat kommer att rekommendera till fantasysugna barn. I synnerhet de som kanske inte riktigt är mogna att ge sig i kast med de allra tjockaste fantasytegelstenarna ännu, utan behöver något lite mer lättläst att mjukstarta med.

Maria Turtschaninoff – De ännu inte valda (Söderströms, 2007)

Magiska Prag: The Hundred-Towered City

hundredtoweredTidsresor tillbaka till Prag år 1903, hemlig polis, alkemister, anarkister, grevinnor, gatubarn och alla tänkbara litterära karaktärer och mytiska varelser som har någon som helst koppling till Prag. Låter det som ingredienser som borde utgöra en rolig och spännande bok? Det tyckte jag med innan jag började läsa den.
Garry Kilworths ”The Hundred-Towered City” är dessvärre beviset på att det inte går att bygga en hel bok på en handfull roliga idéer. Särskilt för en författare som helt saknar fingertoppskänsla och förmåga att skapa intressanta karaktärer.

Det börjar med att Roger Kettle uppfinner en tidsmaskin som ser ut som en gammal motorcykel med sidovagn. Sedan lyckas han och hustrun Kate bli tillfångatagna av hemliga polisen när de besöker Prag anno 1903, vilket gör att barnen Jack, Annie och Davey åker tillbaka i tiden för att rädda sina föräldrar.
Det hela är oerhört tramsigt. På de första sidorna hinner barnen inte bara träffa alkemister och golem, de bor dessutom hemma hos en ung Franz Kafka. Det är som att författaren bestämt sig för att pressa in en massa saker i sin bok som han tycker är coola och i sista stund kommer på att han behöver en story som binder ihop saker också. En mycket bristfällig och bitvis helt ointressant story.

De tre barnen Kettle är otroligt irriterande. De två äldsta är Mary Sues så det skriker om det och den yngsta är en idiot. Mellanbarnet Annie ska föreställa vara smart och påläst, men det hindrar henne inte från att försöka få tag på bananer till frukost (mitt i vintern, i Prag 1903) och lura i sina syskon att de kommer få skörbjugg om de inte äter frukt på en vecka.

Till och med miljöbeskrivningarna känns oinspirerade:
”A wonderful bridge spanned this river, which he knew from his mother was called the Charles Bridge. There were statues along the parapet, and beyond the bridge were palaces with sprawling skirts of parks and gardens.
The city of a hundred towers!”

”The Hundred-Towered City” är en bok jag inte ens skulle rekommendera till den mest inbitna Prag-fantasten. Mitt omdöme om boken är helt enkelt: undvik!

Garry Kilworth – The Hundred-Towered City (Atom, 2009)

Seriesöndag: The Unwritten, vol 2

theunwritten2Till skillnad från ”Locke & Key” så var Mike Caryes & Peter Gross ”The Unwritten” en serie jag föll för direkt. En supernördig, metalitterär serie med skräckinslag? Hur skulle jag inte kunna gilla!

I det andra albumet, ”Inside Man”, har Tommy Taylor stora problem. Efter händelserna i det första albumet så har han inte bara blivit okänd och hatad bland tidigare fans, han har också hamnat i fängelset. Men det finns ljus i mörkret även för Tommy. Han har några allierade kvar, som hjälper honom att inse att hans roll i den senaste tidens händelser är ännu större än han har anat.

Jag är ju som sagt väldigt förtjust i de metalitterära inslagen i ”The Unwritten”. De är inte bara en nördig feature, utan grunden som hela historien vilar på. I detta andra album går metanivån ännu djupare än i den första, inte minst när Tommy och hans kompanjoner dras in i den mycket instabila litterära värld som ”Jud Süss” utgör.

Allra bäst är dock inte Tommys historia, utan epilogen. Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur otroligt roligt (och lite tragiskt) det är med en skurk som fängslats i en Nalle Puh-värld, där han tvingas spela rollen som Mr. Bun. Som svär och härjar och gör allt för att försöka fly den idylliska sagoskogen fylld av talande djur i gulliga kläder.Om jag inte redan var övertygad om seriens storhet så skulle epilogen garanterat ha gjort susen.

Mike Carey & Peter Gross – The Unwritten, vol 2: Inside Man (Vertigo, 2010)

Tre på tre: Bläckdöd

bläckdödDen sista boken i min Tre på tre-utmaning är den avslutande delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi, ”Bläckdöd”. Det var på håret att jag klarade av utmaningen i tid, då jag väntade med läsningen till de allra sista dagarna i november. Som vanligt vill jag utfärda SPOILERVARNING för hela recensionen för den som inte läst tidigare delar.

I ”Bläckdöd” är vi kvar i den långt från idylliska bläckvärlden tillsammans med Meggie och hennes föräldrar. Ombra styrs numera av Hämplingen, Ormhuvudets synnerligen obehagliga svåger. Tillsammans med Svarte prinsen och de andra gycklarna gömmer sig Meggies familj ute i skogen, drar från plats till plats, och gör så mycket motstånd de bara kan mot Ormhuvudets tyranni. Men problemen i bläckvärlden är på väg att ställas på sin spets. Läsaren som kallar sig för Orfeus har bestämt sig för att skapa om världen efter sin egen vilja och på köpet göra sig av med några personer.

Den tredje boken i trilogin är också den mörkaste. Men visst finns det ljusglimtar i mörkret. ”Bläckdöd” handlar mycket om hopp och om hur vissa historier skriver sig själva.
Redan i förra boken fick Fenoglio, förtattaren till boken, erfara att han inte hade kontroll över vad som händer i bläckvärlden. Hans skapelser får egna liv, tar egna beslut och egna vägar. I den här boken är det Orfeus tur att med hybris och arrogans försöka utöva författarmakt över bläckvärlden. Något som givetvis inte går som han hade tänkt sig.

”Bläckdöd” är som sagt den avslutande delen i Funkes Bläckhjärta-trilogi. Personligen tycker jag att avslutningen blir lite väl prydlig. Visst finns det några lösa trådar (i synnerhet en), men jag hade hoppats på ett slut några nyanser mörkare. Det är ändå en värdig avslutning det här, på en trilogi som alla bokälskare – i synnerhet de lite yngre – borde läsa.

Cornelia Funke – Bläckdöd (Opal, 2011)

Tre på tre: Bläckmagi

Min tre på tre-bok att läsa under oktober månad var ”Bläckmagi”, andra delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi. Den första delen har jag skrivit om här och för er som inte läst den är det som vanligt spoilervarning på hela det här inlägget.

Efter händelserna i första boken bor Meggies familj kvar hos Elinor, släktingen med det stora biblioteket. Men Sotfinger har inte gett upp hoppet om att få komma tillbaka till Bläckvärlden och för att ta sig dit tar han till desperata metoder. Så desperata att Farid, pojken från ”Tusen och en natt” lämnas kvar och tvingas vända sig till Meggie för att kunna återförenas med sin fadersgestalt. Och Meggie, som inte heller har kunnat släppa tanken på Bläckvärlden, bestämmer sig för att följa med Farid in bland boksidorna …

Det är tre saker som jag tycker gör ”Bläckmagi” snäppet bättre än ”Bläckhjärta”. För det första är historien mycket mörkare. Mer våldsam, men också mer komplicerad och nyanserad. Meggies möte med Bläckvärlden blir inte som hon hade tänkt sig och tvingar henne att växa upp och ta ansvar för sina handlingar.
Den andra aspekten som gör den här boken bättre än den första är att vi äntligen förflyttas till Bläckvärlden. Den värld som vi fick höra så mycket om i första boken ser självklart annorlunda ut för de som faktiskt tvingas leva där. Jag tycker att Funke lyckas förmedla bilden av fantasyvärld som samtidigt känns magisk och smutsigt realistisk.
Den tredje saken som gör den här boken lite extra bra är Fenoglio, författaren som försvann in bland boksidorna i första boken. Han behandlar Bläckvärlden som sin egen privata lekstuga, med inställningen att inget ändå är på riktigt eftersom det ju är han som skapat boken. Fenoglios arrogans och naivitet är väl skildrad, och får självklart mycket allvarliga konsekvenser.

”Bläckmagi” är helt enkelt lite mer på allvar än ”Bläckhjärta”. Det bådar gott inför ”Bläckdöd”, den avslutande delen i trilogin.

Cornelia Funke – Bläckmagi (Opal, 2011)

Tre på tre: Bläckhjärta

Min första bok i tre på tre-utmaningen är Cornelia Funkes ”Bläckhjärta”, första delen i en trilogi med samma namn. Tanken är att jag ska läsa hela trilogin i höst, en bok i månaden under september, oktober och november.

Tolvåriga Meggie växer upp tillsammans med sin pappa Mo, som är bokbindare, och alla böcker hon skulle kunna önska sig. När en mystisk figur som kallar sig Sotfinger dyker upp så vänds hennes liv upp och ner. Det visar sig att fadern i åratal burit på ett antal stora hemligheter och märkvärdiga krafter. Detta förklarar varför han vägrar att läsa högt för Meggie – oavsett hur mycket hon bönar och ber – och varför de båda reser runt så mycket. Dessutom visar det sig att Meggies mammas försvinnande för så många år sedan har något att göra med hennes makes hemligheter och med Sotfingers dolda agenda.

”Bläckhjärta” är en ungdomsfantasyroman genomsyrad av kärleken till det skrivna ordet. Meggie är en bokslukare av stora mått, enbart överträffad av sin excentriska släkting Elinor, som innehar en annan stor roll i boken. Beskrivningarna av Elinors bibliotek och de vackra böcker som Mo binder in till sin älskade dotter är fantastiska.
Det här är en bok proppfull av metalitterära inslag. Inte bara på så sätt att det refereras till de böcker Meggie älskar hela tiden, utan också för att det förekommer ett flertal karaktärer som tagit steget ur de böcker de hör hemma in i Meggies verkliga värld. Jag vill inte avslöja för mycket om hur och varför detta sker, men jag gillar verkligen hur Funke gestaltar fiktionens inneboende möjligheter (och faror).

”Bläckhjärta” är lika mycket äventyrsroman som fantasybok. Meggie är en hjältinna som det är omöjligt att inte sympatisera med; en modig, smart tjej med skinn på näsan. Särskilt förtjust är jag i hur relationen mellan henne och Mo skildras, hur mycket kärlek och obrottslig lojalitet som ryms inom den.

”Bläckhjärta” är ett äventyr som bibliofiler i alla åldrar borde läsa. Det är spännande, underhållande och en smula sorgligt – precis som varje bra äventyr ska vara. Jag ser fram emot ”Bläckmagi”, nästa del i trilogin och min nästa bok i tre på tre-utmaningen.

Cornelia Funke – Bläckhjärta (Opal, 2011)

Fantastikkärlek

För några veckor sen firade jag och maken vår andra bröllopsdag aka pappersbröllop. Självklart passade vi på att ge varandra böcker som pappersrelaterade bröllopsdagspresenter. Han fick den femte delen i Scott Pilgrim-serien, jag fick Jo Waltons ”Among Others”. En bok som skulle visa sig vara en av de allra bästa jag har läst inte bara i år – utan kanske någonsin.

Walesiska Morwenna flyr sin galna mor för att söka skydd hos en engelsk far hon aldrig har känt. Han skickar iväg henne till en internatskola tillsammans med en ansenlig del av hans stora SF-bibliotek. Mori tillbringar sin fritid på internatet med att plöja alla böcker fadern skickar henne samt att försöka komma över den fruktansvärda magiska strid som skadade henne svårt och som tog livet av hennes tvillingsyster. Men det är svårare än hon tror att vända magin ryggen. Särskilt när tillvaron i skolan är så ensam och Mori frestas att använda magi för att finna nya vänner.

”Among Others” är en bitterljuv coming of age-roman, som liksom Morwenna själv har en fot i en magisk fantasyvärld och en fot i den bistra verkligheten. Den är skriven i ett dagboksformat som Walton behärskar till fulländning. Just att det är Moris subjektiva berättelse vi får läsa – där hon antyder vissa saker och utelämnar andra samtidigt som andra berättas in i minsta detalj – gör att formatet fungerar så bra. Mori är en mycket opålitlig berättare, men det spelar ingen som helst roll för det är hennes berättelse. Var gränsen går mellan fiktionen och verkligheten är lika oviktig för oss som läsare som det är för Mori själv.

I början av boken jämför sig Mori med Frodo i slutet av Ringen-trilogin (och här tänker jag inte skriva någon spoilervarning för har ni helt missat de böckerna/filmerna tror jag inte att den här bokloggen är något för er). Hur de båda har vunnit mot ondskans krafter, men till ett otroligt högt pris. Och om hur svårt det är att gå vidare efter en händelse som förändrar hela ens liv, hur svårt det är att ens vilja gå vidare.
Det är ett genidrag av Walton att låta hela boken utspela sig efter Moris olycka. Vi får veta vad som hände då eftersom, en liten pusselbit i taget. Eller snarare får vi veta vad Mori berättar om vad som hände då och varför, om sitt liv innan hon tvingades fly Wales.

”Among Others” vann en Hugo Award för bästa roman för några veckor sen. En mycket välförtjänt vinst. För det här är inte bara en gripande historia om en mycket speciell tonårstjej, boken svämmar dessutom över av kärlek till 1970-talets fantastiklitteratur. Den är som ett koncentrat av läslust och litteraturnörderi som får åtminstone mig att klappa lite extra kärvänligt på mina egna fantastikböcker.

Edit: Jag blev påmind om att Jo Walton kommer att vara hedersgäst vid science fiction-kongressen Fantastika i Stockholm nästa höst. Mycket spännande!

Jo Walton – Among Others (Tor, 2012)

Exuberant and ambitious and unrestrained

Elizabeth Hands debutroman ”Winterlong” från 1990 är, precis som många andra av Hands böcker, i princip omöjlig att genrebestämma. Det är en del SF, en del postapokalyps, en del skräck och en del magisk mysticism. Det är metalitterärt, symboltungt, erotiskt och ofta mycket vackert på det där smutsiga, skeva sättet som kännetecknar Hands författarskap.

I ruinerna efter ett Washington D.C härjat av krig får vi följa två personer. Wendy Wanders har neurologiska implantat och jobbar som empat; hon absorberar patienters obehagliga mardrömmar och ångestfulla tankar. Men när Wendys patienter börjar dö och när hon märker att hon inte längre kan blockera deras jobbiga minnen, så tvingas hon fly ut i det ödeland som omger den gamla huvudstaden.
Raphael Miramar är huset Miramars allra mest värdefulle son. Han underhåller husets kunder med sin charm, sitt utseende och sin kropp. Men när hans favoritkund tar med honom hem märker Raphael att han inte är välkommen utanför sin egen sfär, att han inte anses vara något mer än en vacker kropp. Precis som Wendy flyr han ut i D.Cs ruiner, där kannibalbarn och muterade köttätande växter bara är några av farorna. Den största faran är nämligen något han funnit inom sig själv, något som hotar dem alla.

Något jag verkligen fascineras av när det gäller Elizabeth Hands författarskap är att ju mer jag läser desto mer får jag känslan av att allt hänger ihop. Att alla hennes böcker, omöjliga att genrebestämma som de är, på något sätt hör samman. Tillhör samma magiska litterära värld där skönhet är skräck och galenskap är religion. ”Winterlong” är hennes första roman och den utgåva jag har kommer med ett efterord där Hand reflekterar över boken, hur den kom till och vad den influerats av. Samt hur den på många sätt är en tvillingroman till ”Glimmering”, en Hand-roman som nyligen kommit ut i efterlängtad nyutgåva (och som därför går att få tag i även i svenska bokhandlar).

Wendy och Raphael är två mycket intressanta karaktärer. Varandras spegelbilder, men också varandras motsatser. Båda säljer sig själva, sitt sinne eller sin kropp, till personer som mest verkar frukta och förakta dem. Självklart finns det en koppling mellan dem båda, men eftersom jag inte gillar spoilers tänker jag inte berätta mer än så.

”Winterlong” är en roman jag garanterat kommer att läsa om. Den är så spretig och mångbottnad att det är svårt att beskriva. Än mindre smälta. Det handlar om kärlek och lust, om identitet och mänsklighet. Och om ett slags gudom som lurar i kulisserna, som väntar på rätt tillfälle att ta över.
Den som läst några böcker av Hand och blivit nyfiken på mer borde absolut ta sig an ”Winterlong”. Det är ingen lättläst roman (Hand kallar den i sitt efterord ”exuberant and ambitious and unrestrained”), men den är en viktig pusselbit för den som vill utforska Hands hela författarskap. Och vem vill inte det?

Elizabeth Hand – Winterlong (HarperPrism, 1997)

Triangeldraman

Makarna Hardiman, Beth och Nicholas, driver ett författarretreat i Stonefield. Nicholas är själv en framgångsrik författare som inte skulle klara sig många minuter utan markservice, skrivarråd och renskrivning från hustrun. Men Nicholas är också en kvinnojägare som ständigt bedrar sin fru.
När Tamara Drewe flyttar in i grannhuset, sin familjs gamla hus, så ställs saker på sin spets. Den vackra Tamara drar till sig intresset från alla män i området och blir dessutom stalkad av två tonårstjejer efter att hon blivit tillsammans med en f.d rocktrummis. Tamara blir en katalysator som drar igång en händelsekedja som kommer att påverka hela bygden.

Posy Simmonds är en brittisk serieskapare som har haft med seriestrippar i Guardian sedan 1977 och vunnit ett flertal priser. ”Tamara Drewe” är löst baserad på Thomas Hardys roman ”Far from the Madding Crowd” från 1874. I båda böckerna figurerar ett antal karaktärer i diverse triangeldramakonstellationer och en intrig som är omöjlig att summera i bara några meningar. Dessutom står en vacker och självständig ung kvinna i centrum, Tamara eller Bathsheba.

”Tamara Drewe” är ganska texttung för att vara en grafisk roman. Perspektivet växlar mellan olika karaktärer som berättar i jag-form och som har helt olika ton och vokabulär. Ackompanjerat av Simmonds ganska idylliskt milda illustrationer framstår berättelsen till en början som ganska mysig och småputtrigt rolig. De metalitterära inslagen är många, inte minst eftersom så många författare och skribenter figurerar i persongalleriet.
Efter att tag börjar dock skruven dras åt. Mysigheten försvinner allt eftersom karaktärerna trasslar in sig mer och mer i sina komplicerade intriger. De verkar alla så ensamma, så desperata att hitta något slags närhet. Så lätta att såra i sin sköra utsatthet.

”Tamara Drewe” är en välskriven och välbalanserad grafisk roman. En melankolisk historia som på något märkligt sätt fyller sina läsare med en stillsam glädje.

Posy Simmonds – Tamara Drewe (Houghton Mifflin books, 2008)

Psykedelisk serietripp

Greg Feely är en mycket ensam och mycket sorglig man. Det enda av substans i hans liv är hans katt och hans porrberoende. En dag kommer han hem och hittar en naken kvinna i sin dusch, en kvinna som berättar för honom att han egentligen är Agent Slade, medlem i den ytterst hemliga organisationen The Hand. En organisation som försöker förhindra en allt mer kaosartad värld från att falla i bitar.

”The Filth” är en bisarr, grotesk, psykedelisk serie. Märkligare och på många sätt mörkare än något annat jag har läst av Grant Morrison. Men samtidigt också väldigt rolig på ett ganska twistat sätt. Jag menar, en av karaktärerna är en superintelligent mordisk chimpans som också är en före detta KGB-agent. Och som sköt JFK. Och då har jag inte ens nämnt delfinerna …

Det är svårt att genrebestämma ”The Filth”. Den är en del cyberpunkig SF, en del splattrig grotesk, en del klaustrofobisk psykologisk mardröm, en del tragisk antihjälteskildring, en del skamlös underhållning och en del metalitterär abstraktion. Det är förrvirrande och förförande, obehagligt och roligt. Samt omöjligt att försöka beskriva i skrift.

Kapitlen om ”The Pornomancer” gör till de bästa. En twistad SF om en megalomanisk porrkung och en genmanipulerad porrstjärna vars supersperma hotar världens kvinnliga befolkning. Jag gillar också delarna som handlar om Paperverse, en verklighet befolkad av superhjältar, sammankopplade med vår verklighet. En ironisk berättelse om vad det innebär att vara hjälte.

”The Filth” är som sagt mycket svår att beskriva. Men ett måste för den som gillar sina serier åt det mer bisarra hållet. Själv gjorde den mig mycket sugen på att läsa Grant Morrisons ”The Invisibles”, en serie jag märkligt nog aldrig har kommit mig för att börja läsa trots att jag har tänkt göra det i åratal.

Grant Morrison m.fl – The Filth (Vertigo, 2004)