meta

Ärligt talat ganska tråkigt

osamaJag började läsa ”Osama” inför årets Swecon eftersom Lavie Tidhar var en av hedersgästerna. Jag hann aldrig läsa klart boken innan kongressens början och det slumpade sig så att jag inte såg en enda programpunkt som Tidhar var med i. Kanske hade jag uppskattat boken mer om jag hade gjort det. För jag fastnade aldrig i ”Osama”. Såhär någon månad i efterhand har jag faktiskt ganska svårt att minnas mer än bara huvudintrigen och några spridda scener. Det är aldrig ett gott tecken.

I en alternativ värld där terrorism inte existerar anlitas en privatdetektiv för att ta reda på vem som skriver de populära pulpböckerna om Osama Bin Laden. Privatdeckaren Joe reser kors över tvärs över världen i jakt på den person som gömmer som bakom pseudonymen Mike Longshott. På vägen träffar han ett flertal mystiska personer som både hotar och hintar om att det finns något mer än den värld Joe lever i.

”Osama” är en drömsk historia, ett slags noirdeckare med en metatwist. Tyvärr är den lite för drömsk för mig. Jag gillar Tidhars snygga formuleringar, men jag har svårt att engagera mig i den ganska vaga handlingen i den här romanen.
Som jag skrev tidigare så insåg jag när jag skulle läsa den här boken att jag nästan glömt bort den helt trots att det bara gått någon månad sedan jag läste den. Vad jag minns är Joes alla eviga kaffekoppar och glas med whiskey och cigaretter, konsumerade i någon alldeles för detaljerat beskriven stadsmiljö. Inga karaktärer tycks ha fastnat, inte ens Joe själv.

”Osama” må vara en snygg roman, elegant konstruerad och sådär, men boken är ärligt talat ganska tråkig. Ingenting jag skulle rekommendera någon att slösa dyrbar lästid på, när det finns betydligt mer intressanta böcker att sysselsätta sig med.

Lavie Tidhar – Osama (Solaris, 2012)

Body and Soul

moonoversohoAndra delen i Ben Aaronivitchs londonska urban fantasy-deckare om polisen Peter Grant heter ”Moon Over Soho”. Det fall som Grant dras in i den här gången handlar om jazzmusiker som dör av till synes naturliga orsaker, men vars dödsfall lämnat efter sig den speciella auran av magi som kallas vestigia. Grant tvingas ges sig djupt in i jazzscenen i sin jakt på sanningen. En värld han är alltför bekant med, då hans far råkar vara en av landets mest kända jazzmusiker.
Självklart visar sig fallet vara mer komplicerat än Grant kunnat ana. Och självklart dröjer det inte länge innan han själv hamnar i akut livsfara och tvingas använda sina högst begränsade magiska krafter i självförsvar.

Precis som första boken i serien, ”Rivers of London”, är ”Moon Over Soho” en oerhört underhållande bok. Det är smart, nördigt och spännande. Men det finns också en ganska rejäl skopa melankoliskt allvar i Aaronovitchs böcker, något som gör att de aldrig riskerar att bli tramsiga.
Jag gillar att det som hände i första boken får konkreta konsekvenser. Jag tänker inte gå in på detaljer, förutom att berömma Aaronovitch för att han inte backar för att visa magins fula baksida. Och för att han låter sina karaktärer utvecklas, särskilt när de gör det i en inte helt väntad riktning.

Något annat jag gillar är att Aaronovitch börjat hinta om vad som komma skall. The Big Bad som (troligtvis) lurar i kulisserna. Hemliga svarta magisällskap dyker upp, vilket får Grant att påpeka att de inte borde kallas ”black magicians” utan ”ethically challenged magical practitioners”. Och vilket får mig att längta efter att läsa nästa bok.
Jag tänker definitivt fortsätta följa Peter Grants äventyr i magins London. Nästa del i bokserien heter ”Whispers Underground” och ska tydligen utspela sig till stor del i stadens nät av tunnelbanetunnlar.

Ben Aaronovitch – Moon Over Soho (Gollancz, 2011)

Där världen heter järnväg

railseaRailsea består av ett gigantiskt hav av överlappande järnvägar, med enstaka stadsstater utspridda som öar här och där. Livet på järnvägen är både liv och död. Inte minst för Sham, som tagit tjänst som doktorsassistent på mullvadsfångaren Medes. Hans kapten är på jakt efter en särskilt moldywarpe, en enorm och särskilt listig mullvad. Men jakten leder dem till ett övergivet tåg, där Sham finner ett gammalt kameraminneskort som visar något han vet är omöjligt: slutet på järnvägshavet. Vad finns egentligen där järnvägen börjar – eller slutar?

China Miévilles ”Railsea” känns som en återgång till författarens särskilda nisch inom new weird, efter två böcker som brutit av mot den (SF och urban fantasy). Railsea är inte Bas-Lag, men känns som att de skulle kunna existera i samma universum. Den där blandningen mellan industrialism och fantastik, steampunk och kryptozoologi. Här även kryddat med postapokalyps, westernkänsla och klassisk äventyrsroman.
Miéville är oerhört skicklig på att måla upp intressanta miljöer, och de i ”Railsea” hör till de mest intressanta hittills. Det må låta absurt med en värld där havet inte är uppbyggt av vatten, utan av ändlösa jordvidder där monster tunnlar fram, men det fungerar perfekt.

”Railsea” innehåller en hel del referenser till Herman Melvilles klassiker ”Moby Dick”. Det känns dock inte som någon nödvändighet att ha läst boken, det räcker långt att bara känna till handlingen i stora drag för att kunna uppskatta de metalitterära inslagen.
Själva storyn är i allmänhet inte lika stark som världsbygget. Jag har inget emot hur det slutar, det är vägen dit som ibland inte riktigt känns helt klockren. Men jag antar att det inte vore en lek med äventyrsromangenren om boken inte innehöll ett antal typiska äventyrssituationer och en massa hattande hit och dit.

När jag och In Another Library diskuterade boken på Twitter för ett tag sen så kom vi fram till att någon borde göra film, tv-serie eller spel av den. De här miljöerna förtjänar att visualiseras! Läs för övrigt Annas recension av boken också. Den är väldigt bra.

China Miéville – Railsea (Pan books, 2013)

Seriesöndag: Buffy vs Twilight

buffytwilightI det sjunde albumet av ”Buffy the Vampire Slayer Season 8” så får vi äntligen veta vem det är som är säsongens Big Bad, och som tagit sig det fåniga namnet ”Twilight”. Eller äntligen och äntligen, förresten. Avslöjandet är ungefär det största antiklimaxet någonsin.
Precis som de andra albumen i Season 8 så lider detta album av att det inte längre finns några begränsningar: vad som helst kan hända, på vilket sätt som helst.
Jag hade svårt för den här tendensen redan i tv-spinoffen ”Angel”. Är det ens någon idé att sätta upp begränsningar och regler för hur en magisk värld fungerar när reglerna bara bryts hela tiden? I tv-serien ”Buffy” gjordes det hela tiden en poäng av att magi har sitt pris och att det inte alltid är värt att betala. Det var en av tv-seriens stora styrkor. Synd bara att det känns som att serien helt har frångått de principerna.

Det finns dock ljuspunkter i mörkret. Det här albumet innehåller en hel del underhållande nördiga referenser till allt från Harry Potter till Avengers till (föga förvånande) Twilight. Som sig bör när allas vår favoritnörd Andrew får vara berättarröst i åtminstone ett – mycket underhållande – kapitel.

Hela säsong 8 har varit ojämn. Jag har varit på väg att ge upp läsningen flera gånger, och det här albumet var inget undantag. Men jag känner att jag trots allt vill hålla ut till slutet – särskilt då det bara är ett album kvar. Det går ju inte an att överge Buffy precis innan slutet!

Meltzer, Jeanty & Whedon – Buffy the Vampire Slayer Season 8: Twilight (Dark Horse, 2010)