mattias leivinger

Att ge upp en bok

Vi hade EMK-träff i tisdags och för första gången någonsin (?) hade ingen av oss som var med på träffen läst ut boken vi skulle diskutera.
Jag gav ändå boken en ärlig chans. Men när det efter 150 sidor inte hade hänt någonting så kände jag att det inte fanns något annat val än att ge upp. Och då har jag ändå extremt svårt att släppa böcker innan jag läst färdigt dem, oavsett om jag tycker att boken är supertrist eller ej. Jag har svårt att ge upp hoppet, svårt att låta bli att ge även den mest banala bok alldeles för många chanser.
Jag tror alltså att det är ett friskhetstecken att jag faktiskt medvetet lade just den här boken åt sidan. Kanske innebär det att jag även i framtiden kommer att kunna släppa böcker som gör mig förbannad eller tråkar ut mig, istället för en med en dåres envishet fortsätta läsa. För handen på hjärtat, hur ofta händer det att en tråkig bok vänder och blir spännande under de sista hundra sidorna?

(Vilken den tråkiga boken var? ”Freudland” av Mattias Leivinger. En bok som i teorin kunde ha varit psykologfantasy i stil med ”Sofies värld” för vuxna, men som i praktiken var rätt så möglig. Läs inte om ni inte har en märklig förkärlek för böcker där väldigt många ord används för att beskriva absolut ingenting av intresse. Feuerzeug beskrev boken som ”nopprig”, och jag håller med helt om det.)