margaret atwood

Cirkeln sluts

maddaddamTredje delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi som inleddes med ”Oryx & Crake” och fortsattes av ”The Year of the Flood” avslutas med boken ”MaddAddam”, som fått ge namn åt hela trilogin.
Äntligen sluts cirkeln. Vi får återigen träffa de människor vi lärt känna i de första två böckerna och vi får fylla igen de luckor som fortfarande funnits i historien om världens undergång. Eller, åtminstone nästan hela mänsklighetens undergång.

Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila de första två litegrann, så jag utfärdar en SPOILERVARNING för alla känsliga.

Om första boken var Jimmys och andra Tobys så är tredje boken Zebs bok. Vi får veta mer om den mystiske Zebs bakgrund. Om hur God’s Gardeners egentligen hänger ihop med MaddAddam och Crakes galna planer. Och vi får inte bara följa med på vägen mot undergången, utan också en bra bit bortanför den, till den osäkra framtid som väntar.

Något jag inte var helt förtjust i när det gällde ”The Year of the flood” – förutom Atwoods tendens att ge vetenskapliga innovationer fåniga ordvitsnamn – var de återkommande långa böner signerade God’s Gardeners . Visst gav de en bra inblick i sektens liv, men de var inte särskilt intressanta att läsa.
I ”MaddAddam” finns ett liknande metainslag, där främst Toby berättar för Crakeiterna (de konstgjorda människor som Crake skapat) om världen. Här har Atwood utnyttjat det faktum att detta konstgjorda folk knappt har någon uppfattning om abstrakta begrepp, och därför tvingas Toby berätta sin (och Zebs) historia på ett mycket avskalat sätt. Det är oerhört väl skrivet och stundvis väldigt roligt. Särskilt då crakeiterna verkar ha väldigt svårt att sluta sjunga varje gång deras skapares namn nämns.

”MaddAddam” är en värdig avslutning på en mycket bra postapokalyptisk trilogi. Jag har vissa invändningar mot slutet, men det har jag så ofta att det nog får ses som ett normaltillstånd. Att läsa ”MaddAddam” gjorde mig sugen på att läsa om ”Oryx & Crake” för tredje gången, vilket inte kan vara något annat än ett väldigt gott betyg.

Margaret Atwood – MaddAddam (Nan A. Talese, 2013)

Annonser

Höstens första stora bokbeställning

IMG_20130910_121851

Höstens första ordentliga bokbeställning är här! Jag måste säga att jag är mycket nöjd med innehållet:
1. Laura Kasischke – The Raising. Nästa bok vi ska läsa i EMK är en akaporrspökhistoria och verkar således vara en alldeles utmärkt höstbok. För att inte tala om en utmärkt EMK-bok.
2. Brian K. Vaughan & Fiona Staples – Saga vol. 1. Den här serien har hyllats till månen och tillbaka av i princip alla serienördar jag känner. Enligt säkra källor är det en av de bästa serier som gjorts den här sidan millennieskiftet.
3. (Skymd bakom missnöjd katt som undrar varför jag lagt saker på hans nya fina kartong)
Holly Black – The Coldest Girl in Coldtown. En bok jag längtat efter sedan jag läste Blacks novell med samma namn. Vampyr-YA med en twist.

Ej med på bilden, men förhoppningsvis i min ägo inom några dagar:
4. Margaret Atwood – MaddAddam. Sista delen i Atwoods dystopiska SF-trilogi som inleddes med ”Oryx & Crake” och fortsattes av ”The Year of the Flood”. Topp tre av årets mest efterlängtade böcker (efter Gaiman och Tartt, givetvis)!

Har ni köpt några bra böcker på sista tiden?

Scener ur ett kvinnoliv

levaisyndMargaret Atwoods ”Leva i synd” är en bok som är synnerligen svår att kategorisera. Det är inte riktigt en novellsamling, men inte riktigt heller en sammanhängande roman. Den är baserad på Atwoods eget liv, men känns inte tillräckligt självbiografisk för att kunna kallas biografi. Det är ett slags episodisk roman, som tematiskt hör samman med romanen ”Kattöga”. Framför allt är det en mycket bra bok, som alltid när det gäller Atwood.

”Leva i synd” rör sig från barndom via tonåren och vuxenlivets olika faser. I fokus finns familjen. Först den familj som den kvinnliga huvudkaraktären Nell föds in i, med den krävande yngre systern. Sedan den familj hon blir en del av när hon inleder ett förhållande med en gift man, med allt vad det innebär.

Jag fastnade för kapitlen om Nell och Tig och det nya liv de startar tillsammans på en lantlig belägen gård. Alla djur de skaffar, alla djur som dör och rymmer och ställer till problem. För att inte tala om alla problem de får med att hantera Tigs (ex)fru och Nells syster.

Jag gillar den episodiska strukturen i boken. Eftersom det inte riktigt är en roman så finns här ingen typisk romanstruktur med tydlig spänningskurva och upplösning på slutet. Istället är varje kapitel/novell en separat enhet, som tillsammans bildar ett mönster snarare än en sammanhängande historia.
Mycket bra, även om boken inte hör till det allra bästa som Atwood skrivit. Mer för redan frälsta fans än nyfikna Atwood-noobs, tror jag.

Margaret Atwood – Leva i synd (Prisma, 2008)

Bokrea-unboxing med extra katt

Idag börjar bokrean, vilket för min del innebar att jag fick gå till Pressbyrån och hämta ut mitt förhandsbeställda bokpaket.

IMAG0326

Ett mycket intressant paket, tydligen.

IMAG0330

Innehållande följande böcker:
Margaret Atwood – In Other Worlds : SF and the Human Imagination
Philip K. Dick – Flow My Tears, The Policeman Said
Gene Wolfe -Peace
Dan Simmons – Hyperion
Garry Kilworth – The Hundred-Towered City

IMAG0336

Det var så intressanta böcker att det dök upp en till katt som ville lägga beslag på dem.

IMAG0340

Fast som vi alla vet så är det ju kartongen som är det mest intressanta. Böckerna är ju bara en ursäkt för att få hem en sprillans ny kartong.

IMAG0345

Har ni fått hem något bokreapaket idag? Eller har ni kanske reashoppat helt analogt, trots att ni då går miste om kartong?

Syndaflod

Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” är den andra delen i vad som ska bli en dystopisk, postapokalyptisk trilogi, kallad the MaddAddam trilogy. Jag läste den första delen, ”Oryx & Crake” några år innan jag började bokblogga och därför finns det ingen recension att läsa. Mycket bra bok dock, även om den inte tillhör mina absolut Atwood-favoriter.

”The Year of the Flood” utspelar sig parallellt med ”Oryx & Crake”. Vi får följa Ren och Toby, som en gång varit en del av samma religiösa sekt som kallat sig God’s Gardeners. När katastrofen slår till befinner sig Ren i karantän på den lyxiga strippklubb där hon jobbar, vilket gör att hon överlever epidemin men förblir inlåst. I en annan del av stan finns Toby, barrikaderad på det spa där hon jobbade innan katastrofen. Toby är förberedd. hHn har lagt undan förnödenheter i flera månader, för enligt the Gardener’s tro är det bara en fråga om tid innan The Waterless flood kommer att skölja över världen.

I Atwoods dystopiska framtidsvision är naturen i grav obalans. De flesta djurarter är redan utdöda eller genmanipulerade till oigenkännlighet. Knappt någon vågar – eller har råd – att äta vanligt kött längre, utan lever på diverse sojaprodukter. Samhället blir alltmer segregerat, där de välbeställda som är anställda hos storföretagen lever i inhägnade områden medan resten av städerna förfallit helt.

I ”Oryx & Crake” fick vi följa historien inifrån. Inifrån de inhägnade områdena, inifrån storeföretagen, inifrån en person som befann sig i centrum när apokalypsen planerades och utfördes. ”The Year of the Flood” berättar samma historia igen, från en annan synvinkel. Vi får veta mer om hur livet ser ut utanför inhägnaden och får veta mycket mer om den mystiska sekten God’s Gardeners, som utvecklades från att vara pacifistiska djurälskande veganer till att bli ekoterrorister.

Märkligt nog känns ”The Year of the Flood” både ljusare och mer hoppfull än ”Oryx & Crake”. Kanske beroende på God’s Gardeners själva, deras vördnad för alla djur och växter. Kanske för att Ren och Toby är lite mindre bittra och destruktiva än Jimmy, huvudkaraktären i trilogins första del. För övrigt spelar Jimmy en ganska stor roll även i den här boken, även om han förmodligen inte är ett dugg medveten om det.

”The Year of the Flood” är som sagt inte en av Atwoods allra bästa, men det betyder inte att den är dålig. Långt därifrån. Det är omöjligt att inte fascineras av den värld som hon har byggt upp, en värld där allt kan manipuleras, säljas och utnyttjas. Synd bara att Atwood har en olyckliga benägenhet att ge alla genetiska innovationer så fåniga namn (som fåren Mo’Hairs som går runt med inympat mänskligt hår). Det blir lite irriterande i längden, och tar uppmärksamhet från en historia om vänskap och tro som i grunden är väldigt gripande.

Margaret Atwood – The Year of the Flood (Anchor books, 2010)

Bokpackningen

Det är ett ständigt dilemma, det här med hur många böcker man bör packa inför en semester. Jag har en del abibliofobiska tendenser, men jämfört med resten av bokbloggarmaffian så är de ytterst milda. Det händer exempelvis – gasp! – att jag lämnar hemmet utan att ha en bok med mig i väskan. Jag tycker inte heller om att släpa med mig saker i onödan, så för tillfället lägger jag alldeles för mycket tankemöda på att räkna ut vilka böcker jag ska ta med mig till Tokyo.

Fakta:
1. Jag kommer att vara borta i två veckor.
2. Flygresorna är långa.
3. Jag kommer inte ligga vid någon pool/på någon strand och läsa hela dagarna, utan lästiden kommer begränsas till kortare stunder.
4. Jag kommer ha dator med mig och internetz på hotellrummet.
5. Min man kommer ha med böcker jag redan har läst (Hunger Games-trilogin – yay!), så jag kan inte låna dem om mina tar slut.
6. Det finns bokhandlar med engelska böcker i Tokyo.

Frågan är nu om det räcker med tre böcker av ganska ordentlig tjocklek eller om jag ska ta med fyra? Mina toppkandidater består av:
China Miévilles ”Kraken” (481 sidor) – för att jag gillar tentakler
Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” (722 sidor) – för att jag gillar fantasy
Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” (575 sidor) – för att jag gillar Atwood och postapokalyps
Bubblare: Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz (338 sidor) – för att jag, som sagt, gillar postapokalyps

Vad tror ni, kära läsare? Räcker det med de tre förstnämnda böckerna eller ska jag ta med den fjärde för säkerhets skull? Jag tror på tre, men kan inte riktigt bestämma mig.

Suggestiv dystopi signerad Atwood

handmaidstale

Margaret Atwoods dystopiska ”Tjänarinnans berättelse” (”The Handmaid’s Tale”) kom ut första gången 1985. Men istället för att kännas daterad, är hennes roman om ett totalitärt samhälle där religionen totalt har tagit över mer aktuell än någonsin. Precis som i ”Oryx och Crake” lyckas Atwood med konststycket att skriva en berättelse som ligger tillräckligt nära verkligheten för att kännas realistisk, men samtidigt såpass skruvad att den beskriver en helt annan verklighet.

I ”Tjänarinnans berättelse” står en kvinna i centrum. Hon hade en gång en man, en dotter, en karriär, egen bostad och en egen identitet. Men efter att samhället kollapsat och blivit övertaget av religiösa fanatiker så blev hon av med allting – även sitt eget namn.
I detta ”nya” samhälle kan du som kvinna antingen bli en blåklädd hustru, en grönklädd hushållerska, eller en rödklädd barnaföderska. Vår namnlösa huvudperson blir tilldelad barnafödarrollen, eftersom hon visar sig vara fertil (något som är ovanligt), och skickas ut till en Anförare för att förhoppningsvis bli gravid.

Det mest suggestiva i Atwoods roman är beskrivningarna av hur övergången till diktaturen sker. Visserligen med en inledande terroristattack, men sedan såpass subtilt och smygande att när folk inser vad som håller på att hända och försöker fly så är det redan för sent. De är fångade, utan att ha sett eller märkt buren som byggts runtom dem.
Det är svårt att inte associera till Afghanistan, eller liknande diktaturer där religionen tagit över och begränsat den frihet som kvinnor (och män) tidigare har haft. Just därför känns Atwoods roman otäckt aktuell även idag.

Språket är som alltid oerhört vackert och träffande. Den melankoli som gärna genomsyrar hennes språk får här blomma ut helt, speciellt i de avsnitt där berättaren skriver om sin familj och den gamla tiden, när hon fortfarande var en person istället för en vandrande livmoder. Det är gripande och ganska smärtsamt att läsa, men samtidigt helt oumbärligt.

Efter att ha läst ”Tjänarinnans berättelse” blir jag mer sugen än någonsin på Atwoods nya, ”The Year of the Flood”, som ska utspela sig runt samma katastrof som ”Oryx och Crake” handlar om.

Margaret Atwood – Tjänarinnans berättelse (Prisma, 1986)

Kattöga (en omläsning)

Omslag: En bok för alla

Omslag: En bok för alla

”Kattöga” var den första boken av Margaret Atwood jag läste. Jag minns att jag lånade den ur min mammas bokhylla för att den enligt baksidestexten verkade lite mer intressant än de andra böckerna om medelålders kvinnor den stod och trängdes med.

När nu boken finns som En bok för alla-pocket, det vill säga till nästan fånigt lågt pris, kände jag att det var hög tid för mig att skaffa ett eget exemplar. Vilket så klart medförde en omläsning.

Handlingen kretsar kring Elaine Risley, en hyfsat framgångsrik konstnär. I och med en retrospektiv utställning återvänder hon till barndomsstaden Toronto, vilket får henne att börja minnas saker från sin barndom som hon längre förträngt. Efter att ha levt ett kringflackande liv med sin familj, där faderns yrke som entololog styrde var de hamnade, flyttar de när Elaine är åtta till utkanten av Toronto. Hon har länge drömt om att få lära känna andra flickor, men efter ett tag börjar de flickor hon blivit bästa vän med trakassera henne. Det hon genomlevde som ung har satt djupa spår, något som Elaine märker när hon återvänder till sin barndoms helvete.

Jag älskar verkligen Margaret Atwoods språk i ”Kattöga”. Melankoliskt, men ändå märkvärdigt distansierat. Alla små detaljer är så väl beskrivna att man bara behöver sluta ögonen för att befinna sig på zoologiska institutionen eller i den fuktiga källaren hos familjen Smeath, med de torkande underkläderna droppande i bakgrunden. Fast mest av allt ser jag förstås den murkna träbron över ravinen framför mig, som på fler än ett sätt får representera den mobbning som Elaine utsätts för.
Barn är grymma.
Atwood vet inte bara om det, utan hon kan dessutom skildra det på ett sätt som känns alldeles självklart.