manga

Vacker Tokyoskildring

denmörkasidanSatoshi Okada jobbar mitt i centrala Tokyo, men hans familj bor flera mil utanför staden. Han övernattar på kapselhotell för att hinna med de långa dagarna på kontoret och de sociala aktiviteter efter arbetstid som är i det närmaste obligatoriska för den som vill göra karriär. Mayumi jobbar på samma kontor och är intresserad av Satoshi. De båda inleder en relation som till största del går ut på träffar i största hemlighet på kärlekshotell. Finns det någon möjlighet för att deras förhållande ska kunna utvecklas till något djupare?

Sylvain Runbergs och Oliviers Martins mangainspirerade och prisbelönade serie ”Den mörka sidan” är en riktig kärleksförklaring till Tokyo. Miljöerna är helt fantastiska. Det är oerhört roligt att kunna identifiera specifika hus utifrån Martins snygga blyertsteckningar och det känns som att mycket stor omsorg lagts vid detaljerna.
Kärlekshistorien mellan Satoshi och Mayumi är jag inte helt odelat förtjust i. Det känns som att den är dödsdömd och bara kommer sluta i olycka för alla inblandande. Då är resten av kontorsintrigerna mer intressanta, och relationen mellan Mayumi och hennes alkoholiserade far.
Men det är Tokyoskildringen som är den stora styrkan. Inte minst kan jag rekommendera serien till alla som besökt staden och som kommer på sig själv med att längta tillbaka dit lite för ofta.

Sylvain Runberg & Olivier Martin – Den mörka sidan, vol.1 (Ordbilder, 2013)

Seriesöndag: Gyo

gyo
Tadashi och Kaori är på semester på Okinawa, där Tadashi under en dyktur skymtar en varelse alldeles för snabb för att vara en vanlig fisk. Snart börjar en märklig stank sprida sig, samtidigt som de två ungdomarna börjar förföljas av till synes döda fiskar som springer omkring på vassa insektsben. Vad är det egentligen som pågår?

Junji Itos ”Gyo” är en skräckmanga som på engelska fått den passande undertiteln ”The Death Stench Creeps”. Ordet ”gyo” betyder för övrigt ”fisk” på japanska.

hajPrecis som Itos ”Uzumaki/Spiralerna”, som kom på svenska för några år sedan, är det här en bisarr och splattrig skräckserie som efter en ganska långsam upptakt blir mer och mer obehaglig. Junji Ito är skicklig på att skapa en klaustrofobisk stämning och vrida tillvaron så många varv att det skräckliga slutligen blir till ett normaltillstånd.

Splatterfaktorn är hög. Det vimlar av döda och döende kroppar, likstank och förvridna lemmar. Inget för den som lätt blir äcklad, med andra ord.
Inte heller är serien något för den som lider av hajskräck. För gigantiska hajar som inte bara springer omkring på land utan dessutom kan bryta ner dörrar är inget för den som utsattes för ”Jaws” vid alltför späd ålder.

Det mest intressanta med ”Gyo” är att jag får känslan av att den speglar den komplicerade japanska relationen till havet. Havet som livgivare och som potentiellt hot, samt som något som ruvar på okända hemligheter. Inte konstigt att lovecraftiansk ogreppbar monstrositet gör sig så väl i mangakostym.

Junji Ito – Gyo: The Death Stench Creeps vol 1 (Viz, 2007)
Junji Ito – Gyo: The Death Stench Creeps vol 2 (Viz, 2008)