magisk realism

Medioker Murakami

eftermörkretsJag tror att jag har tröttnat lite på Haruki Murakami.
Det känns som att han för varje bok jag läser blir lite tråkigare, lite mer förutsägbar och lite mindre angelägen. Eller kanske är det så, att jag redan läst hans bästa och att resten av böckerna helt enkelt inte kommer upp i samma nivå?

”Efter mörkrets inbrott” handlar om två systrar och deras förehavanden under en natt.
Mari har tänkt tillbringa natten på Denny’s, med att läsa och dricka kaffe. Men så träffar hon jazztrombonisten Takahashi, en bekant från förr. Genom honom möter hon också några kvinnor som arbetar på ett love hotel, varav en hamnat i ganska allvarlig knipa.
Maris storasyster Eri sover. Hon dras allt djupare in i sömnen och vaknar inte ens då mycket märkliga saker börjar hända. Hur kan tv:n gå igång trots att sladden är urdragen? Och hur kan Eri plötsligt befinna sig i tv:n, utan att hon ens har hunnit vakna?

I teorin gillar jag filmgreppet som Murakami använder i den här boken. Hur han panorerar in eller ut, hur han byter vinkel och tempo. Men i praktiken fungerar det inte riktigt. Meningar som ”Kameran drar sig sakta bakåt och ger en bild av hela rummet” skapar distans mellan läsaren och texten. Mitt intresse falnar så snart den där kameran nämns eller märks i texten.

Hela ”Efter mörkrets inbrott” känns lite oavslutad. Det är som att något saknas, något som kan få en att engagera sig i karaktärerna. Jag gillar i och för sig de delar där Eri är med. Murakami är alltid skicklig på att beskriva lätt bisarra skeenden som tänjer på gränserna mellan fantasi och verklighet och den här boken är inget undantag. Men några få obehagliga och suggestiva delar i en annars lite långtråkig bok räcker inte. Den här boken kan inte få något annat omdöme än medioker.

Haruki Murakami – Efter mörkrets inbrott (Norstedts pocket, 2013)

Vintrig Stockholmsskildring

Det är 1985 och snön faller över Stockholm. Hedvig ger sig ut på jakt efter sin systers hund, schäfern Billy, som är försvunnen. Jakten leder henne till nya platser i staden, oväntade situationer och möten med olika människor. Alla de liv som Hedvig snuddar vid tycks ändra riktning, få ny mening. Och det verkar dessutom som att Billy har en plan med sitt agerande, en plan som bara hon själv känner till.

Handlingen i Anna-Karin Palms senaste roman ”Snöängel” är svår att beskriva. Karaktärsgalleriet är stort och uppbyggt på ett ganska komplicerat sätt. Det är tur att Palm ändå lyckats göra sina karaktärer så tydliga, för det känns aldrig svårt att hänga med i handlingen. Det är ett motiverat myller av karaktärer som fyller denna bok.

Jag har alltid gillat Palms miljöskildringar, och hennes beskrivningar av 1980-talets vintriga Stockholm är inget undantag. Staden känns levande. Hon beskriver miljöerna på ett sätt som både känns svepande och detaljrikt, och som läsare får jag känslan av att staden på ett sätt är bokens riktiga huvudkaraktär.

Romanens svaghet är själva intrigen. Palm har vågat sig på att skriva ett slags magisk realism som inte riktigt håller hela vägen. De magiska inslagen känns inte helt trovärdiga. Och när Palm blandar in Palme-mordet och något slags kriminell konspiration i berättelsen så blir det mest fånigt. Den biten hade jag verkligen klarat mig utan.
Jag hade också klarat mig utan de små mellanspelen om en författare i exil. De är vackert skrivna – som vanligt när det gäller Palm – men de tillför inte romanen någonting. Snarare känns de som en helt fristående berättelse, som skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt på egen hand.

”Snöängel” är långt ifrån det bästa som Anna-Karin Palm har skrivit. Språkets skönhet räddar boken till viss del, men det känns ändå som något av en mellanbok i Palms produktion.

Anna-Karin Palm – Snöängel (Bonnier pocket, 2012)