magi

Sagolik fantasy

uprootedJag tänkte väcka bloggen ur dess ide genom att skriva om en bok som var en av förra årets bästa läsupplevelser för mig. Jag behövde bara läsa inledningen för att inse att den här boken var som klippt och skuren för mig.

“Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years. He protects us against the Wood, and we’re grateful, but not that grateful.”

Naomi Noviks Uprooted är en magisk fantasyroman med rötterna (pun intended) i östeuropeisk sagotradition. Vi får följa sjuttonåriga Agnieszka, som vuxit upp i skuggan av den förtrollade skog som i boken endast går under namnet The Wood. Hon har också vuxit upp i vetskapen att den drake som det talas om i inledningen lagom till skördefesten kommer att välja ut en flicka bland Agnieszkas jämnåriga, som ska bo i hans torn i tio år som hans assistent. Han brukar välja de mest talangfulla och alla är övertygade om att det den här gången innebär att Agnieszkas bästa vän Kasia kommer att bli kallad. När det istället är Agnieszka som blir utvald blir hon mest förvånad av alla. Hon har ju inga talanger och är verkligen ingen skönhet. Dessutom har hon en förmåga att smutsa ner varje klädesplagg hon sätter på sig.
Agnieszka har svårt att finna sig tillrätta i Drakens torn. Hon har en förmåga att provocera hans pedantiska sinne med sin blotta uppenbarelse och trots hans ansträngningar verkar hon oförmögen att lära sig de enklaste magiska trick. Men så hittar Agnieszka en bok som är skriven av häxan Jaga, som levde för flera hundra år sen. Och plötsligt börjar magin tala till henne …

Jag har tidigare läst ett par av Noviks Temeraire-böcker, som jag tyckte var ganska trevliga men inte direkt fantastiska. Inte som den här boken. Det är som att Novik har lyckats göra den perfekta kombinationen av fantasy och saga i den här boken. Den innehåller några överraskande vändningar och några väntade sådana, men det känns som att Novik skickligt undviker de mest uttjatade genrekonventionerna.

Något annat jag gillar är hur vänskapen mellan Agnieszka och Kasia får vara bokens viktigaste relation. Den som bär historien. Den som får Agnieszka att våga nya sätt att använda sin magi och om får henne att för första gången i sitt liv lämna dalen där hon växt upp. Det är en relation som någon annan författare kanske skulle låta fördunklas av avund eller missförstånd, men som Novik låter vara Agnieszkas ledstjärna i livet.

Språkligt är boken en ren njutning att läsa. Jag har bara läst Novik i översättning förut, vilket jag nu misstänker har varit ett misstag med tanke på hur fantastisk hon är i originalspråk.

Uprooted är helt enkelt en riktigt fullträff. Ett måste för alla fantasyälskare!

Välskriven vikingafantasyungdomsroman

kungadotternI somras fick jag äran att förhandsläsa Elisabeth Östnäs bok Sagan om Turid: Kungadottern. Tyvärr inföll denna förhandsläsning under den period då min blogg låg i koma, så det kom aldrig något blogginlägg om boken. Förrän nu.

Kungadottern är första delen i en vikingafantasy för ungdomar. Vi får följa Turid, enda dotter till en åldrande vikingakonung vars plundrade skatter håller på att sina, likaså hans inflytande och makt. Turids liv är fullt av plikter och ansvar. Fadern vill gifta bort henne och styvmodern vill att hon ska bli en völva, medan hennes barndomsbästis glider allt längre bort när deras liv blir mer och mer olika. Vad Turid själv vill hamnar ofta i sista hand. När svälten drabbar byn tvingas Turid använda allt hon har för att överleva, och väcker krafter hos sig själv hon inte ens visste om.

Turids värld är hård, karg och ofta orättvis. En kultur som bygger på att ta vad man vill ha med våld och att visa styrka till varje pris har inte mycket övers för svaghet. Som Turids sjuklige bror, som är den kanske viktigaste personen i hennes liv trots att han aldrig kommer att bli en stark krigare. Det handlar en hel del om fattigdom och utsatthet i den här boken, och om hur absurt det kan vara att sitta med en fin titel när man inte har något att äta.

Den som föredrar fantasy med en extra stor portion drakar och magiska bravader till behöver ha lite tålamod med den här boken. Till en början kan den te sig mer som en historisk ungdomsroman, men magin finns där i bakgrunden, väntande. Och jag misstänker att den kommer att ta ännu större plats i framtida böcker.

Kungadottern är en riktigt spännande bok att sätta i händerna på den läsare som redan plöjt och älskat Kristin Cashores och Leigh Bardugos fantasytrilogier. Jag ser mycket fram emot nästa del, som jag hoppas kommer att visa oss ännu mer av Turids intressanta och mycket välskildrade värld. En liten fågel har viskat i mitt öra att det inte borde dröja alltför länge.

Fantasysommar: The republic of thieves

republicofthievesDet tog fasligt lång tid för mig att komma till skott och läsa tredje delen i Scott Lynchs The Gentlemen Bastards series, ”The Republic of Thieves”. Detta trots att jag tycker att det här en av de absolut smartaste och roligaste fantasyförfattarna som finns. I somras var dock Lynch på Sverige-besök, något som fick mig att äntligen ta tag i att läsa boken.
Om besöket kan jag säga att om ni någonsin får chansen att lyssna på eller prata med Lynch så ta den! En otroligt sympatisk och rolig författare med en hel del självdistans och många vettiga åsikter.

Tredje boken i serien för Locke och Jean till Karthain, en stadsstat där de fruktade bondsmagi styr bakom kulisserna. De båda mästerbedragarna är där för att manipulera ett val i utbyte mot att Locke blir räddad från den långsamma död genom förgiftning som annars är oundviklig. Varken Locke eller Jean gillar att bli manipulerade, men de går motvilligt med på att ta jobbet. När det visar sig att motståndarsidan anlitat Sabetha, deras tidigare kompanjon och Lockes stora kärlek, blir saker genast mer komplicerade …

Den tredje boken i serien är lika underhållande som de tidigare två, även om den är aningen mörkare. Jag gillar det. Både Locke och Jean blir påverkade av allt som händer dem, blir dystrare (Jean) och mer våghalsiga (Locke). Jag gillar också att vi får veta lite mer om den hittills så mystiska Sabetha. Vi får veta mer om hennes drivkrafter och vad som låg bakom hennes beslut att lämna Locke en gång i tiden. En eloge till Lynch för att han låter Sabetha vägra stanna kvar på den piedestal som Locke försöker placera henne på och för att hon vägrar anpassa sig till rollen som the token female i the gentlemen bastards. Jag håller alla tummar och tår för att hon kommer dyka upp igen i kommande böcker i serien (men det vore faktiskt lite märkligt om hon inte gjorde det).

Det avslöjas en hel del saker om Locke i den här boken, saker som jag misstänker kommer ha stor betydelse i framtida böcker. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om dessa avslöjanden faktiskt. Men jag litar på Lynch och är övertygad om att kommande böcker i serien kommer att fortsätta hålla samma höga nivå som de tre första har gjort.

Scott Lynch – The Republic of Thieves (Del Rey, 2013)

Fantasysommar: Shades of Milk and Honey

shadesofmilkMary Robinette Kowals ”Shades of Milk and Honey” är som en Jane Austen-roman med en liten twist av magi. Diskret magi, givetvis, för det finns inget värre än att vräka på för mycket. En diskret doft av rosor kanske. Eller en illusion som får träden i en pittoresk liten akvarellmålning att röra sig som i en bris. Eller varför inte en fejkad stjärnhimmel i taket på salongen?

Det mest fantastiska och samtidigt mest irriterande med den här romanen är att äkta magi – full av oändliga möjligheter – existerar, men att den enbart verkar användas till totalt triviala saker. Som ett få ens lätt nedgångna egendom att se lite tjusigare ut så att grannarna inte ska förstå att en lider av ekonomiska problem. Eller en illusion som ska få ens utstående framtänder att bli mindre framträdande så att en på så vis lättare kan fånga en make.

Å ena sidan känns det på något sätt självklart att magi skulle användas på detta sätt. Lite deppigt, men självklart. Det hade förmodligen varit samma sak om magi funnits i vår värld. Vem skulle köpa foundation för tusen spänn om en kunde skapa sig en illusion av perfekt hy liksom?
Å andra sidan så blir det bitvis lite klaustrofobiskt i Kowals fantasyvärld. Det handlar så mycket om utseende och anseende att man kan bli helt galen av att tänka på allt fantastiskt magin skulle kunna göra om man faktiskt tog den på allvar. Men, som läsare är man inte ensam om att känna så. Vilket gör frustrationen lite lättare att bära.
Över huvud taget gillar jag hur magin beskrivs och hur den fungerar. Att väva illusioner är verkligen en konstform i den här boken, och Kowal beskriver konsten på ett utsökt sätt.

Självklart innehåller den här boken också en mycket austensk kärlekshistoria mellan två parter som till en början ständigt lyckas missförstå och förolämpa varandra. Inget att anmärka där, utom möjligtvis att slutet känns lite väl hastigt. Jag hade inte haft något emot om boken varit 50 sidor längre och den allra sista delen lite mer utvecklad.
Men det är en imponerande debut av en författare jag gärna skulle vilja läsa mer av. Inte minst då hon vann en Hugo på Worldcon bara härom dagen (och mottog den klädd i en helt fantastisk regencyklänning!).

Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att om du gillar Austen (och inte avskyr magiska inslag i böcker) så kommer du att gilla ”Shades of Milk and Honey”. I jämförelse med Gail Carrigers Soulless-böcker så är det här lite mer sofistikerat, men jag kan tänka mig att de borde tilltala ungefär samma typ av läsare.

Mary Robinette Kowal – Shades och Milk and Honey (Corsair, 2010)

Fantasysommar: The hundred thousand kingdoms

hundredthousandYeine är en nittonårig hövding hos ett barbarfolk i norr. Men hennes mor kom från den mäktiga staden Sky i södern. Hon var en av Arameri, det folk som härskar över alla länder. När Yeine kommer till Sky blir hon till sin förvåning utnämnd till tronarvinge och dras in i en kamp mot de andra arvingarna om rätten till tronen. Men i hennes maktkamp lär hon känna Arameris mäktigaste vapen; fallna gudar som fängslats och som tvingas tjäna tronen på olika sätt.
Yeine inser att maktkampen hon dragits in i handlar mer om vem som kommer att sitta på tronen, det handlar om hur framtiden kommer att se ut för alla de hundratusentals riken som Arameri härskar över.

N.K. Jemisins ”The Hundred Thousand Kingdoms” är en bok som lämnar mig ganska kluven. Å ena sidan gillar jag verkligen världsbygget; historian, magin, gudarna, folket och de politiska spelet som pågår i Sky. Å andra sidan är jag inte helt såld på kärlekshistorien i boken.

Yeine känner sig dragen till den fallne och fängslade guden Nahadoth, the Nightlord. Det är lite som en vampyrkärlekshistoria i kvadrat, där Nahadoth inte bara kan döda Yeine fysiskt utan även psykiskt om de någonsin skulle komma till skott. Så det är mycket trånande och långa blickar och Nahadoth som dyker upp i Yeines sovrum om nätterna likt en stalkande Edward Cullen. Plus hot om att hon kan dö när som helst i hans närhet, givetvis, vilket känns gjort tusen gånger om.
Jag har också lite svårt att komma över känslan av att Nahadoth är Morpheus från Neil Gaimans ”Sandman”. Han är lång, svarthårig och blek och har en svart mantel som ändrar form med skuggorna. Han kan ändra utseende utefter människors förväntningar eller önskningar (och blir alltså mörkare i hyn när han umgås med Yeine). Jag tror till och med att hans ögon beskrivs som stjärnor i mörkret vid något tillfälle. Känslan av att Nahadoth = Morpheus förstärks också av att den fallne guden i den här boken har en dysfunktionell gudafamilj, precis som Morpehus har sina brödar och systrar i The Endless.

Även om jag inte är helt förtjust i kärlekshistorien i boken, så gillar jag verkligen Yeines berättarröst. Hon kommer då och då med små sidoutläggningar, hänvisar till vad som har hänt förut eller kommer hända sen. Resultatet blir en ganska informell berättarröst, som på ett bra sätt tar udden av den något melodramatiska kärlekshistorien.
Jag är också väldigt förtjust i tricksterguden Sieh, som blir en av Yeines närmaste förtrogna.

Så länge du inte får nässelutslag av vampyrkärlekshistorier med ”dark and brooding”-dudes så är ”The Hundred Thousand Kingdoms” en riktigt läsvärd fantasyroman. Inte minst för det fantastiskt gedigna världsbyggets skull.

N.K. Jemisin – The Hundred Thousand Kingdoms (Orbit, 2010)

Bland änglar och monster

bloodandstarlightSPOILERVARNING FÖR ”A DAUGHTER OF SMOKE AND BONE”!

Jag läste (och tyckte mycket om) första delen i Laini Taylors trilogi om blåhåriga Karou och ängeln Akiva förra sommaren inför min resa till Prag. Av någon anledning dröjde det nästan ett år innan jag kom mig för att läsa den andra delen, med titeln ”Days of Blood and Starlight”. Lite hade jag oroat mig för om den andra delen skulle hålla samma höga kvalitet, men oron var helt obefogad. Om något så tycker jag faktiskt att denna andra del är snäppet bättre än den första.

Karou har gått under jorden. Inte nog med att änglarna fortfarande är ute efter henne, hennes mycket offentliga fajt med Akivas änglavänner har gjort henne till något av ett internetfenomen. Hon har ingen plats i varken människornas värld eller den värld av monster och änglar som hon egentligen tillhör. Full av ilska och sorg bygger Karou vidare på sin fosterfars Brimstones livsverk. Hon omvandlar tänder till magi och väcker liv i de döda. Men frågan är om chimärernas kamp verkligen är så ärbar som deras ledare vill få den att framstå?

I den här andra boken handlar det mycket mer om chimärerna än i den första. Något jag gillar, för jag tycker att deras värld är oerhört intressant. Mer intressant än serafim, som också får mycket mer utrymme i den här boken än i den första där vi främst fick lära känna Akiva. Här får vi veta mer om både monster och änglar, och det vi får veta gör båda sidorna mer komplexa. Det är något jag uppskattar med de här böckerna, att inget är så enkelt eller entydligt som man kan tro till en början. Det finns alltid fler sidor av saken, och ibland är det oerhört svårt för både böckernas karaktärer och läsaren att avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Den sista delen heter ”Dreams of Gods and Monsters”. Den kom ut i april i år. Även om jag är otroligt nyfiken på hur det hela ska sluta (jag sätter en hundring på att det kommer att vara EPISKT), så hade jag tänkt invänta pocketutgåvan innan jag köper boken. Om inte annat så för att bespara mina handleder över 600 sidor tegelsten.

Laini Taylor – Days of Blood and Starlight (Hodder & Stoughton, 2013)

Down to the underground

whispersNär en ung man hittas död på en tunnelbaneplattform och mordvapnet är en omisskännligt magisk liten krukskärva, så blir det givetvis Peter Grants uppgift att lösa fallet. Han tillhör trots allt den minimala avdelning av Londons polisstyrka som har hand om magiska brott av det slaget som allmänheten helst inte borde få reda på. Som vanligt dröjer det inte länge innan Peter dras in i magiska intriger mer komplicerade – och mer dödliga – än han kunnat ana. Och som vanligt blir han tvungen att använda sina mycket begränsade magiska förmågor för att överleva.

”Whispers Underground” är Ben Aaronovitchs tredje urban fantasy/deckare med Peter Grant i huvudrollen. Precis som tidigare delar är detta en underhållande och spännande bok och Aaronovitchs gedigna världsbygge fortsätter att imponera. Men jag hade hoppats på en mer direkt fortsättning på den mer övergripande story arc vi kunde ana i förra boken, så jag blev faktiskt aningens besviken på den här boken. Är man inställd på Big Bad räcker det inte riktigt med Monster of the Week, så att säga.
Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan Aaronovitch vänder tillbaka till berättelsens huvudspår igen, för det känns som att det finns en hel del där att berätta.

Jag gillar att Lesley är tillbaka på allvar i den här boken. Och jag gillar att vad som hände i första boken har påverkat henne så fundamentalt. Det känns trovärdigt. Och förutom att hon är en grym karaktär så fungerar hennes närvaro som en ständig påminnelse om magins faror, något som är en viktig del av den magiska värld som Aaronovitch skildrar.

Den fjärde delen i bokserien heter ”Broken Homes” och jag misstänker att det inte lär dröja allt för länge innan jag läser den. I höst kommer den femte delen, ”Foxglove Summer”, ut.

Ben Aaronovitch – Whispers Underground (Gollancz, 2012)

Inte helt såld på Dresden

stormfrontHarry Dresden är magiker och privatdeckare. Han tar hand om de övernaturliga fall som den vanliga polisen inte riktigt kan hantera. Som t.ex ett mycket blodigt dubbelmord som inte kunnat begås undan magisk hjälp. Men när Dresden dras in i utredningen så inser han snart att det kommer bli omöjligt för honom att hålla både polisen och hans andra uppdragsgivare nöjda, samtidigt som han måste hålla sig till strikt laglig magi eftersom han är under ständig bevakning för tidigare överträdelser.

”Storm Front” är den första av Jim Butchers böcker om Harry Dresden. Trollkarlen är lite som en amerikansk version av John Constantine, med ungefär lika mycket otur men lite mindre charm. Om jag ska vara ärlig så föll jag inte helt för Dresden i den här första boken. Jag tyckte att han är lite väl doucheig och långt ifrån så rolig som han själv verkar tycka att han är.
Jag gillar dock kombinationen av noirdeckare och urban fantasy. Det är snyggt genomfört, och intrigen sitter där den ska. Världsbygget känns också lovande, även om man inte får veta så jättemycket om det såhär i första boken. Vilket är helt i sin ordning, för när det gäller bokserier föredrar jag långsamma världsbyggen framför enorma infodumpstycken.

Även om jag inte föll pladask för ”Storm Front” så känner jag mig inte redo att ge upp bokserien efter en enda bok. Det finns definitivt potential. Inte minst hoppas jag att det dyker upp lite fler nyanserade kvinnoroller i kommande delar, för det kryllar inte direkt av dem i denna första bok.

Jim Butcher – Storm Front (Orbit, 2005)

Brutalfantasy

steelremainsIdag tar jag tåget till Borås igen för att göra två redovisningar, delta i seminarier samt gå på en föreläsning om bibliometri. Senast jag var i Borås, i januari, tog jag med mig Richard Morgans ”The Steel Remains” som tågläsning. Det visade sig vara ett bra val av bok att läsa under ett täcke i ett kyligt hotellrum i Borås medan vintervindarna ven utanför.

”The Steel Remains” börjar som en typisk sword & sorcery-roman, med den ärrade f.d krigshjälten Ringil som numera fördriver sin tid med att berätta krigshistorier, döda lokala monster och försöka få omkull traktens unga män. Nåja, kanske inte så typisk då. För homosexuella karaktärer som Ringil är tyvärr oerhört sällsynta i fantasyvärlden, på samma sätt som vettiga kvinnoroller är det. Det är ju ett av de stora problemen med fantasy som genre: att man kan skriva om drakar och magiska svärd, men inte om en värld där kvinnor är soldater eller där homosexualitet förekommer.
Snart visar det sig att det under fantasyfernissan i boken döljer sig en science fiction-roman som handlar om en förestående utomjordisk invasion utförd av en ras vars teknologi är långt mer avancerad än mänskligheten ens kan föreställa sig. Teknologi och magi är ju faktiskt förvillande lika för den som inte förstår sig på något av det, ett faktum som Morgan verkligen drar nytta av i den här boken. På samma sätt drar han nytta av hur myter skapas och hur det ofta finns kvar ett korn av sanning även i de mest fantastiska historier. Det gäller bara att lista ut vad sanningen är – och i vems intresse det ligger att hålla den dold.

Ett annat plus för Morgan: En av de tre huvudkaraktärerna är en svart kvinna, den sista av sitt slag i en värld som hennes folk lämnat bakom sig. Archeth, som hon heter, är en av mina favoritkaraktärer i boken. En av de få som man inte skulle vilja ge en örfil i ungefär varannat kapitel (vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak).

Fantasyfans som gillar Joe Abercrombie borde gilla Richard Morgan. Det är samma sorts hårdkokta, våldsamma barbarfantasy och samma sorts motvilliga antihjältar. Om något skulle jag faktiskt påstå att Abercrombie är lite mer lättsam än Morgan, för hans böcker är bitvis ganska humoristiska i sin nihilistiska lakonism. Morgan är mörkare. mer ursinnig.

”The Steel Remains” är första delen i en trilogi med det något ironiska namnet ”A Land Fit for Heroes”. Den andra delen, ”The Cold Commands” väntar redan på mig i bokhyllan. Senare i år kommer den avslutande delen, ”The Dark Defiles” ut.

Richard Morgan – The Steel Remains (Gollancz, 2008)

Carniepunk

carniepunkDet är omöjligt att motstå en antologi med titeln ”Carniepunk”. I alla fall om man som jag hyser en skräckblandad fascination inför kringresande karnivaler och cirkusar som fenomen. Om man dessutom gillar urban fantasy som genre är det en extra bonus.

”Carniepunk” lider, som antologier i allmänhet gör, av något ojämn kvalitet.
Det största problemet med den här samlingen är att det är så få av novellerna som är självständiga verk, utan istället fungerar som tie-ins till författarens pågående urban fantasy-serier. Ibland fungerar det bra. Allison Pang lyckas i ”A Duet With Darkness” t.ex med att etablera karaktärer, visa upp världen och berätta en historia som känns riktigt intressant på ungefär 30 sidor.
Vissa andra texter känns mest som en enda lång reklam för författarens bokserie och lider av infodump overload från första sidan till sista. Tumregel: m det inte går att berätta en historia utan tio sidor bakgrundsinformation, så hör den historien inte hemma i en antologi. Eller i ett novellformat.
Delilah S. Dawson visar i ”The Three Lives of Lydia” ett bra sätt för en författare att skriva om sin värld, utan att helt alienera nya läsare. Hon låter sin novell utspela sig i sin steampunkiga Blud-värld, men låter en vanlig tjej besöka världen och beskriva den utifrån. Eller vanlig och vanlig … Frågan är väl just hur vanlig Lydia egentligen är.

Den sista novellen i antologin, Seanan McGuires ”Daughter of the Midway, the Mermaid, and the Open, Lonely Sea” är en av de starkaste i samlingen. Istället för att låta en novell utspela sig med en karneval som bakgrund, så är det här själva karnevalen i sig som är i fokus. Eller åtminstone några av dess invånare. En ganska sorgsen historia om förlust och priset som ibland måste betalas för att någon ska kunna vara sig själv.

Att läsa ”Carniepunk” har för övrigt gjort mig rysligt sugen på att se om tv-serien ”Carnivàle” (som sorgligt nog bara fick två säsonger). Det känns lite som ett tecken att vi skaffade ett HBO Nordic-konto förra veckan veckan, med andra ord.

Rachel Caine m.fl – Carniepunk (Gallery books, 2013)