lovecraftianskt

Bland uråldriga gudar och ockulta sällskap

enmanavstilAnders Fager har efter ett antal noveller och två romaner utkristalliserat sig som en av Sveriges mest etablerade skräckförfattare. Hans universum är ett lovecraftianskt Sverige, där furier härjar i skepnad av tonårstjejer i Borås, ockulta sällskap har hemliga möten i källarlokaler i Gamla Stan och där fotomodeller blir avatarer för uråldriga gudar.

Jag var inte helt imponerad av Fagers förra roman, ”Jag såg henne idag i receptionen”. Boken hade en alldeles för lång startsträcka, där beskrivningar av händelser i protagonisten Cornelias liv staplades på varandra. Mot slutet av boken blev det hela mer intressant, när Fager började knyta ihop händelserna i boken med den värld han tidigare målat upp i sina noveller.

”En man av stil och smak” tar vid där förra boken slutar. Vi får följa den egocentriske och excentriske bibliotekarien CeO, som bekostar sin extravaganta livsstil genom att sälja ovärderliga böcker han stulit på KB där han arbetar. Men när personer i CeOs närhet börjar dö så inser han att mörka krafter är i rörelse, krafter som han själv fram tills nu bara befunnit sig i utkanten av. De är ute efter några särskilda böcker och de kommer ta till alla medel för att få CeO att ge dem vad de vill ha.

Tempot är mycket högre i den här boken än i den förra. Vilket är något positivt i det stora hela, även om jag ibland tycker att det går lite väl snabbt. De få andningspauserna tillhör mina favoritavsnitt i boken. Särskild de med koppling till historiska händelser och personer.

”En man av stil och smak” beskrivs i baksidestexten som en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen”. En ganska märklig beskrivning, i mitt tycke. Jag skulle nämligen rekommendera presumtiva läsare att inte bara läsa Fagers förra roman, utan även hans ”Kulter”-noveller. Den stora styrkan i Fagers böcker ligger nämligen i det fiktiva universum han har byggt upp, och alla skärningspunkter mellan olika berättelser, tidsåldrar, kulter och makthungriga typer.

Anders Fager – En man av stil och smak (Wahlström & Widstrand, 2014)

Annonser

Seriesöndag: Fylgia

fylgiaFrån Lovecraft, Massachusetts (där Locke & Key utspelar sig) till ett lovecraftianskt Uppsala.
I ”Fylgia” möter vi Maria Lärka, som planerar en utställning med mobilfoton. Men när hon fotograferar en omärkt grav börjar märkliga saker hända. Hennes telefon vill ständigt checka in henne på Stora Torget och själv hamnar hon där trots att hon egentligen varit på väg någon annanstans. Snart börjar hon även se mardrömsvarelser, som inte borde finnas.
Håller hon på att bli galen eller är det världen som blivit galen? Och vad finns det egentligen för koppling mellan henne och Emanuel Swedenborg?

”Fylgia” är ett fristående album i den lovecraftianska serien 1000 ögon. Det är en bisarr mardrömsskildring med historiska kopplingar, som på ett skickligt sätt visar just hur tunn hinnan mellan vår trygga värld och den oändliga avgrunden kan vara.

Jag gillar särskilt kontrasterna mellan det vardagliga och det monstruösa. Hur öldrickande människor på en pub plötsligt framstår som monster, för att i nästa sekund se mänskliga ut igen. Eller hur pladdret i sociala medier får en mörkare och mörkare underton allt eftersom Maria dras längre in i mardrömmen.

”Fylgia” gör mig sugen på att läsa fler album i 1000 ögon-serien. För andra intresserade kan jag rekommendera den här bloggen, som handlar om hela 1000 ögon-projektet.

Anders Björkelid, Daniel Thollin & Jonas Anderson – 1000 ögon: Fylgia (Albumförlaget, 2013)

Tentaclelicious

Jag har inlett i princip varje China Miéville-recension med att skriva om mitt ambivalenta förhållande till hans böcker. Hur jag tycker att han skriver oerhört bra och är fantastisk på att tänka ut intressanta karaktärer och världar, men hur jag tycker att han har en tendens att alltid gå lite för långt. Göra sin påhittade värld lite för finurligt konstruerad, ge en karaktär ett namn som låter misstänkt likt en ordvits och hur han pressar in lite för många av sina älsklingsord i varje bok (Ett China Miéville drinking game skulle kunna gå ut på: ta en sup varje gång du stöter på något av följande ord; palimpsest, cul-de-sac, orifice, edifice, penumbra. Du skulle däcka innan du hunnit läsa en fjärdedels bok.). Han är en författare som jag verkligen gillar, men som jag ibland skulle vilja ge en t-shirt med orden KILL YOUR DARLINGS, där jag med ”darlings” bl.a. menar ”gigantiska blodsugande myggkvinnor”.

”Kraken” inleds med att en jättebläckfisk stjäls från sin behållare på Natural History Museum mitt under näsan på kuratorn Billy Harrow. Det står snart klart för honom att han anses ha något slags koppling till bläckfisken och att denna koppling gör honom till en av Londons mest eftersökta män. Och det är inte bara polisen som är ute efter honom, utan snart får han stifta bekantskap med ett tidigare dolt London; fullt av kulter, magiker, monster, mördare och gudar.

Det som gör ”Kraken” så bra är att historien är tydligt förankrad i ett smutsigt och ganska vardagligt London. Å ena sidan kommande apokalyps med tillhörande magiskt krig, å andra sidan fish n chips och en halfpint lager på den lokala puben. Jag var aldrig helt såld på Miévilles YA ”Un Lun Dun”, pga ett överflöd av ordvitsigheter och cliffhangers, men jag gillar hans London-skildringar skarpt. Speciellt i kombination med de lätt bisarra magiska inslag som blivit något av författarens kännetecken.

Något som förvånade mig var att boken är så rolig. Miéville har alltid framstått som en ganska seriös typ för mig, så jag blev positivt överraskad hur väl han kan kombinera tortyrskräck med supergeekig internhumor. Som en grupp magiker-whovians som designar om sina trollstavar så att de ska se ut som sonic screwdrivers. Eller den lilla ipod-demonen som ger en skydd bara man matar den med musik och står ut med att istället höra den sjunga alla låtar man spelar med sin lilla pipiga röst.

Som vanligt är karaktärerna både intressanta och flerdimensionella. Protagonisten Billy går från att vara en ganska bortkommen vetenskapsnörd till att bli en kick-ass hjälte med en egen phaser (vilket iofs också är ganska nördigt, men på ett coolt sätt). Parallellt med hans sökande efter jättebläckfisken får vi följa hans försigkomna vän Marge, som på egen hand bedriver efterforskningar och därmed dras allt djupare in i det ockulta Londons labyrinter.

Jag tror att ”Kraken” var den perfekta boken att ta med på semestern till Tokyo. Inte bara för att den är så spännande att jag läste lite varje kväll trots att jag egentligen var alldeles för trött för att kunna hålla ögonen öppna. Men också för att japaner verkligen, verkligen verkar gilla bläckfisk. Inte nog med att man kan köpa snacks i form av hela små frystorkade bläckfiskar i matbutiken (ew), det är också en oerhört vanlig ingrediens i ungefär alla maträtter. Ingen middag utan sugkoppar. Denna besatthet måste tyda på att det finns ett stort antal Kraken-kulter och Cthulhu-dyrkare gömda även i den staden. Förutom Godzilla-kulterna, menar jag.

”Kraken” är min favorit bland de Miéville-böcker jag har läst. Inte bara för att boken är så spännande, välskriven och underhållande. Utan också för att boken aldrig tappade fokus eller tempo eller trovärdighet. Den är en helhet; en väl avvägd blandning av urban fantasy, skräck, geekighet, humor, allvar och tentakler. Läs!

China Miéville – Kraken (Pan books, 2011)