London

Anglofil dekadens

grenaravgiftNär universitetsstudenten Karen träffar den excentriska Biba så vänds hennes liv upp och ner. Hennes tråkiga pojkvän lämnar henne och hennes välordnade studentliv som hon delar med sina trista kompisar byts ut mot fester och dekadens tillsammans med Biba och brodern Rex i deras förfallna – men fortfarande storslagna – hus. Men tillvaron med Biba och Rex är inte helt okomplicerad. Den Karen vi får möta tio år senare är en vaksam kvinna, som gör allt för att skydda sin dotter. Och som är beredd på det värsta när det förflutna gör sig påmint …

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en bok som ofta brukar nämnas i samma andetag som Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Akademisk miljö, dekadent överklass, hemligheter, lögner och ond bråd död. Likheterna finns där. Men till skillnad från de flesta böcker som brukar nämnas i samband med DHH, så blir jag inte det minsta besviken på den här boken.
Mycket tror jag att det beror på Kellys fantastiska känsla för miljö och stämning. Kelly har helt lyckas fånga den där lätt bedagade skönheten och lockelsen som London på 1990-talet utövade på en hel generation tonåringar (jag själv inkluderad). Även hennes karaktärsbeskrivningar imponerar. Bibas mystik gränsar hela tiden på gränsen till att bli irriterande, något som ofta är fallet när det gäller personer som innehar hennes karisma och komplicerade personlighet.

Själva historien är snyggt konstruerad, med hopp mellan nutid och dåtid. Vändningarna är kanske inte så enormt överraskande, men de är så välgjorda att det inte gör någonting.

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en mycket välskriven roman, som i synnerhet borde tilltala anglofiler och thrillerälskare. Jag, som tillhör den första kategorin men inte den andra, är mycket imponerad av denna debut.

Erin Kelly – Grenar av gift (Ponto pocket, 2013)

London calling to the underworld

riversoflondonAtt ta med Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” som semesterlektyr på Englandsresan jag gjorde i juli visade sig vara ett genidrag. Inte nog med att det är en smart, rolig och oerhört nördig bok, den känns dessutom väldigt brittisk. Vilket känns helt perfekt när man är på en väldigt brittisk semester.

Peter Grant är Londonbo och nybakad polis. Såpass ny att han ännu inte har hunnit rekryteras av någon avdelning (man han fruktar att han kommer att tvingas syssla med administration på heltid). Så träffar Peter en natt ett mordvittne som visar sig vara ett spöke och hans liv vänds upp och ner. Han lär känna den excentriske Inspector Nightingale och introduceras för en stad full av spöken, gudar, mytologi och magi. Magi som Peter själv får börja lära sig – både tt använda och att akta sig för.

”Rivers of London” är en mycket lyckad mashup av deckare och urban fantasy. Jag är ju vanligtvis inget fan av deckare, men när polisjargongen blandas upp med magiska inslag så kan jag inte bli annat än förtjust. Särskilt när vi får träffa de flodgudar som titeln syftar på och dras in i deras kamp om herraväldet över London.

Det här är mycket underhållande. Men det finns också ett mörkt stråk i boken, en ständig påminnelse om hur mycket magi kan skada, som gör att den aldrig känns det minsta tramsig. Inte ens när det skämtas om Harry Potter.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok om Peter Grant, ”Moon Over Soho”, som jag redan har lagt vantarna på. Mer fantastiknördiga deckare åt folket!

Ben Aaronovitch – Rivers of London (Gollancz, 2011)

En deckarfobikers sågning

S.J. Boltons Jack the Ripper-deckare ”Nu ser du mig” har blivit närmast unisont hyllad i bokbloggosfären. Läsarna har blivit skrämda, överraskade och överförtjusta. Frågan är nu om S.J Bolton lyckats charma även en deckarfobiker som yours truly? Svaret är nej. Tvärtom.

Ärligt talat gillade jag inte ”Nu ser du mig” alls. Skälen var så många att jag bestämde mig för att göra en lista. De punkter i listan som kändes alltför spoilerific är som vanligt skrivna med vit text, som det bara är att markera om ni ändå vill läsa:

1. Utseendefixeringen – ”Kvinnor gillade honom för att han var lång och smärt med mörkt lockigt hår och en fräck uppsyn.” ”Hon var slank som en modell, med glänsande svart hår som var klippt i en kort pagefrisyr, och hennes jeans var av den sorten som kvinnor betalar över hundra pund för.”
SOM det tjatas om utseende i den här boken. Kläder, frisyrer, kroppstyper, solbrännor. Tjat, tjat, tjat. Jag vet att det är vanligt med extremt detaljerade utseendebeskrivningar i deckare, men det gör det inte mindre tråkigt att läsa. Berättaren Lacey är uppenbarligen extremt utseendefixerad då hon inte kan låta bli att mala på om alla hon tycker är snygga – och dessutom tycka synd om de som inte är det. Osympatiskt, helt enkelt.

2. Cliffhangerbonanzan – Kapitlen i ”Nu ser du mig” är extremt korta. Av bokens första 20 kapitel är det längsta 7 sidor långt. Flera är bara ett par sidor långa. Författarens intention är antagligen att hålla uppe tempot, men jag tycker bara att det blir ytligt och hetsigt. Jag behöver inte cliffhangers vart fjärde sida för att fortsätta läsa en bok (snarare är det ett gott skäl för mig att sluta läsa en bok).

3. Kärlek börjar med bråk – Mark Joesbury. Vilket praktarsle. Inte nog med att han öppet går runt och misstänker Lacey för att vara inblandad i brotten (oproffsigt är bara förnamnet), han använder också varje tänkbar härskarteknik för att trycka ner henne. Men självklart blir Lacey så förälskad i hans jävla turkosfärgade ögon att hon ändå inget hellre vill än att ligga med honom. Någon behöver dessutom informera Joesbury om att det är helt normalt att vuxna kvinnor inte har teddybjörnar hemma.

4. Jack the Ripper-kopplingen – Precis som alla andra anglofiler hyser jag ett ohälsosamt stort intresse för Jack the Ripper. Den kopplingen var själva orsaken till att jag började läsa den här boken. Besvikelsen blev alltså mycket stor när kopplingen visade sig vara både ytlig och långsökt. Ingen modern Jack the Ripper här inte, utan bara någon som utnyttjar de gamla brottsfallen lika skamlöst som S.J. Bolton själv.

5. Den opålitliga berättaren – Det står väldigt tidigt klart att Lacey är en opålitlig berättare. Hon antyder saker utan att förklara dem och skulle lika gärna kunna gå runt med en skylt som utropar ”Obs! Obs! Misstänkt beteende!” med tanke på hur konstigt hon uppför sig och resonerar i hela boken. Jag gillar greppet med opålitliga berättare om de är väl genomförda, men när det är så här klumpigt så försvinner hela poängen.

6. Våldtäkterna – ”Att bli våldtagen förändrar en kvinna”, sa jag, och väntade lite för att se om någon ville höra vad jag har att säga. Ingen vände sig bort. ”Våldtäktsoffer talar om sig själva före och efter våldtäkten, som om de vore två olika människor.” /…/ Våldtäktsoffer är väldigt tydliga i det språk de använder. De talar om att våldtäkten dödar den person de var och att de sedan måste vänja sig vid den nya person de blivit.”
Något som gör mig väldigt provocerad är åsikten att en våldtäkt är det absolut värsta som kan hända en kvinna. En man kan bli våldtagen, torterad, mobbad, misshandlad, se sin familj bli mördad, tvingas delta i krig eller på hundra andra sätt bli utsatt för trauma. Men för en kvinna innebär ett trauma nästan alltid våldtäkt (läs ex. debatten kring våldtäktsförsöket på spelkaraktären Lara Croft om ni vill läsa mer om det här). En man är en person, men en kvinna är sitt kön. Vore det inte tänkbart att en kvinna skulle kunna bli traumatiserad av något annat än just sexuellt våld? Och vore det inte lika tänkbart att inte alla kvinnor som utsätts för sexuellt våld känner det som att den person de varit har dött? Den typ av generaliserande uttalanden som Lacey gör i boken gör mig fly förbannad. Visst, hon talar utifrån egna erfarenheter. Men hon hjälper också till att skuldbelägga alla de våldtäktsoffer som inte ser det som att deras liv blivit förstörda för all framtid.

7. Förutsägbarheten – Jag har läst många recensioner av ”Nu ser du mig” som berömmer boken för dess oförutsägbarhet och överraskande upplösning. Själv tyckte jag att det var hur enkelt som helst att lista ut hur det hela hängde ihop. Inte minst hade jag lust att ställa mig upp och skrika ”PONNIES! CAMDEN STABLES MARKET! För i helvete!”  när den där Sound of Music-låten kom på tal för femtielfte gången. 

Och då har jag inte ens nämnt alla irriterande småfel som jag misstänker kommer från översättningen: datum som blandas ihop, detaljer som åldrar och namn som blandas samman …

”Nu ser du mig” har fått stora delar av bokbloggosfären att bygga altare till S.J. Boltons ära. Mig har boken istället övertygat om att det är hög tid för mig att sluta läsa deckare en gång för alla. Särskilt om det här ska vara det bästa som deckarvärlden har att erbjuda.

S.J Bolton – Nu ser du mig (Modernista, 2012)

Järnspikar

Niall befinner sig i Londons tunnelbaneträngsel en synnerligen stressig morgon när han får en hjärtattack. Men istället för att dö så blir han räddad av en mystisk äldre dam, Blackbird, som släpar med honom till ett kafé för att förklara att hans liv aldrig mer kommer att bli sig likt. Niall har nämligen faeblod, och hans nära-döden-upplevelse har gjort att han dragit till sig uppmärksamhet från en radikal utbrytarsektion av the Feyre. Men det visar sig lura större faror i skuggorna. Niall tvingas överge sitt vanliga liv för att tillsammans med Blackbird ge sig ut på livsfarliga äventyr som för dem till hittills dolda delar av London som bara fae känt till.

Mike Shevdons ”Sixty-One Nails” är en urban fantasy av klassiskt snitt. Med ett magiskt London som döljer sig under den vanliga staden, ondskefulla fiender, magi, mysterier och historiska kopplingar. Det är svårt att inte associera till Neil Gaimans ”Neverwhere”, även om det känns lite orättvist. Shevdons bok känns ändå helt självständig om man ser till magisystem och mytologi.

Något jag verkligen uppskattar med ”Sixty-One Nails” är att den magiska ritual som titeln syftar på är baserad på en verklig ritual som fortfarande äger rum varje år. En bisarr historisk kvarleva och en ritual som är Englands näst äldsta (efter kröningsceremonin). Det är fascinerande att läsa Shevdons efterord om hur ritualen går till i verkligheten och jag kan verkligen förstå varför han har gjort denna märkliga ceremoni till kärnan i sin roman.
En annan sak jag tycker att Shevdon har lyckats med är beskrivningen av fae, hur deras samhälle är uppbyggt och hur magierna fungerar. Det är genomtänkt, trovärdigt och med utrymme för både utveckling och överraskningar. För ”Sixty-One Nails” är bara första delen i en bokserie som hittills innefattar tre delar (den fjärde beräknas komma ut nästa år).

En invändning jag har mot boken är att jag har rätt svårt för protagonisten Niall. Han känns tyvärr som en karaktär vi har träffat lite för många gånger förut; en frånskild medelålders man som numera är gift med sitt jobb och som har en dotter han träffar alltför sällan. Som inte förstår att uppskatta livet förrän han blivit av med det. Niall har dessutom mycket starka tendenser till åldersrasism när det gäller kvinnor, trots att han uppenbarligen inte har några problem med att tända på tjejer hälften så gamla som han själv. Sunkigt, minst sagt.

”Sixty-One Nails” är en hyfsad urban fantasy, men långt från fantastisk. Jag köpte första delen för några euro i Amsterdam förra sommaren och hittar jag nästa del lika billigt lär jag läsa även den. Men det är inget jag kommer att prioritera, med tanke på hur mycket urban fantasy det finns som känns mer lockande.

Mike Shevdon – Sixty-One Nails (Angry Robot, 2010)

Gotisk höst: From Hell

Whitechapel, London, 1888. Panik spred sig i området när flera prostituerade mördas brutalt. Polisen misslyckades med att fånga mördaren samtidigt som mediabevakningen blev alltmer intensiv när polisen började få mängder av motsägelsefulla tips och brev från personer som utgav sig för att vara mördaren. Pressen kallade mördaren ”Jack the Ripper”, ett namn som hänger kvar än i vår tid. Morden blev aldrig uppklarade.

Alan Moores och Eddie Campbells grafiska roman ”From Hell” publicerades första gången mellan 1991 och 1996. Serien har vunnit mängder med priser och finns numera att läsa i en blytung samlingsutgåva på närmare 600 sidor.
”From Hell” är baserad på konspirationsteorier om Jack the Ripper-morden som pekar på att de utfördes för att dölja förekomsten av en kunglig oäkting. Stephen Knights bok ”Jack the Ripper: the Final Solution” är den bok som främst anges som inspirationskälla, men det hänvisas även till ett stort antal andra böcker i bokens appendix.

Det första som slår en när man läser ”From Hell” är hur otroligt ambitiös serien är. Både Moore och Campbell har lagt ner otroligt mycket tid och omsorg på att få detaljerna rätt, i allt från utseendet på husfasaderna i London vid den här tiden till dialogen. Många kapitel är väldigt ordtunga för att vara en grafisk roman, något som Moore & Campbell också har fått kritik för. Men många läsare, inklusive jag själv, tycker att ordrikedomen tvärtom går hand i hand med bokens episka anslag och proportioner.
Även Campbells illustrationer imponerar. De är svartvita och detaljerade och flyter då och då (speciellt när de beskriver morden) ut i expressionistiska avsnitt som både är vackra och fruktansvärda.

I ”From Hell” är Jack the Ripper i själva verket den mycket respektable Sir William Gull, läkare till drottningen själv. Gull är dessutom en högt rankad medlem av frimurarorden, något som får stor betydelse i boken. Ju fler mord Gull begår desto mer övertygad blir han om att morden är en del av en komplicerad frimurarritual, sanktionerad av den mystiske gudomen Jahbulon som Gull ser en vision. Gulls tilltagande galenskap är intressant att följa, inte minst för att det visas tecken på att han kanske inte enbart är galen. Under morden får Gull exempelvis glimtar av ett framtida London.
Även här ser vi alltså ett exempel på den gotiska ambivalensen, där verklighet och övernaturlighet balanserar som på en knivsudd. Vi läsare får göra vår egen tolkning av vad som händer och varför. Eller för att citera prologen, där mediet Mr Lees avslöjar att han egentligen inte äger några paranormala krafter: ”I made it all up, and it came true anyway. That’s the funny part.”

För den som är intresserad av viktoriana i allmänhet och Jack the Ripper i synnerhet (Helena, jag tittar på dig!) borde ”From Hell” vara obligatorisk läsning. Just omsorgen om alla detaljer gör det till en omistlig bok för viktorianaälskaren. Om du har råkat se den ganska usla filmastiseringen från 2001 (med bl.a. Johhny Depp och Ian Holm) och blivit avskräckt så kan jag lova att boken är oändligt mycket bättre.

Alan Moore & Eddie Campbell – From Hell (Top Shelf, 2011)