leo tolstoj

Klassiker jag inte har läst del 8: Anna Karenina

Scarlett Thomas roman ”Our Tragic Universe”, som jag recenserade i förra inlägget, är proppfull med litterära referenser. Den bok som nämns oftast (av de som inte är fiktiva), och som är viktigast för historien i sig är Leo Tolstojs ”Anna Karenina”. En klassiker jag inte har läst, men som jag har hört så mycket om att jag ibland inbillar jag mig att jag ändå har gjort det.

Det är inte så att jag har något emot ”Anna Karenina”, direkt. Jag vet att många skyr bokens längd, men för mig som gladeligen läser om en mastodontfantasyserie för andra gången är ju 850 sidor (vilket jag googlade fram, så rätta mig om jag har fel) ingenting. Jag gillar tegelstenar. Så länge de går att bläddra i ordentligt och så länge det inte krävs sängläge för att kunna läsa dem så brukar jag inte klaga.

Det verkar förstås förekomma fasligt många karaktärer i boken. Men med tanke på hur många karaktärer som är med i den där fantasybokserien som jag tjatar om hela tiden nu för tiden, så borde inte heller det verka avskräckande på mig. Jag gillar ju stora persongallerier i episka verk, de brukar göra det hela så mycket intressantare.

Vad mer kan jag skylla på? En olycklig kärlekshistoria? Jag klagar ju när kärlekshistorierna slutar lyckligt, misantrop som jag är, så det är ju snarare ett skäl till varför jag borde läsa boken. Jag har verkligen inget emot lite litterära äktenskapsbrott och förbjudna passioner.

Jag har fått för mig att det ska finnas med något slags ”stream of consciousness”-asvnitt mot slutet, men det kanske jag har inbillat mig? För de vore faktiskt en alldeles utmärkt ursäkt till varför jag inte har läst, för det brukar jag tycka är fasligt tråkigt. I alla fall om det är ett långt avsnitt. Fast det skulle jag ju kunna bläddra förbi förstås, om det nu fanns ett sånt stycke.

Det verkar faktiskt som att jag har undvikit att läsa ”Anna Karenina” helt utan orsak. Det kan till och med vara så att jag tycker att inledningsmeningen är så bra att jag faktiskt har blivit lite sugen på att läsa just den här klassikern:
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”

Det enda rätta att göra är att fråga den allvetande bokbloggosfären om råd.
Vad tycker ni? Ska jag ge ”Anna Karenina” en chans eller ska jag låta den här klassikern förbli oläst? Är den här boken en litterär skatt eller är den egentligen ganska långtråkig? Övertyga mig!