kristin cashore

Fantasysommar: Hemligheternas rike

hemligheternasrikeSPOILERVARNING för de första två delarna i De utvalda1

I den tredje och avslutande delen i Kristin Cashores fantasytrilogi får vi återigen träffa Bitterblue från första boken. Hon är inte längre prinsessa utan drottning, ett ämbete som bitvis känns oerhört tung för en ung och ganska ensam kvinna. Inte minst eftersom det rike hon styr fortfarande inte har återhämtat sig från hennes fars skräckvälde som fick ett abrupt slut för ungefär åtta år sen. Lecks skugga vilar fortfarande över landet och Bitterblue har ingen aning om hur hon ska göra för att lyfta den.
För att slippa regentskapets börda börjar Bitterblue smita ut ur palatset om nätterna för att omärkt gå omkring bland sina undersåtar. På en av sina nattutflykter lär hon känna två tjuvar och rebeller som skulle kunna leda henne på rätt väg så att hon kan ta reda på Lecks hemligheter. Det gäller bara för Bitterblue att avgöra vem hon egentligen kan lita på i en stad som så länge levt i en lögn.

De tre delarna i trilogin ”De utvalda” beskrivs som fristående, men jag skulle verkligen rekommendera att man läser dem i ordning. Särskilt när man kommer till den här avslutande delen, ”Hemligheternas rike”, är det tydligt hur mycket böckerna hänger ihop, både tematiskt och rent konkret.

Jag blev lite besviken när jag läste den förras boken i serien, ”Monstrets dotter”. Inte för att den var dålig, men för att den helt enkelt inte var lika fantastisk som Cashores första bok. Glädjande nog är den tredje delen lika bra som den första.
Cashore skriver riktigt spännande fantasy med nyanserade karaktärer och gediget världsbygge. Särskilt bra tycker jag att hon är på att beskriva relationer, oavsett om det handlar om vänskap, hat eller kärlek. Hon får relationerna att bli viktiga. Och hon får dem att bli komplicerade på det där sättet som de ofta kan vara.

Bitterblue är inte en lika slående hjältinna som Katsa eller Flamma, men det känns faktiskt mest som en fördel att hon är en lite mer nedtonad karaktär. Sin drottningtitel till trots är hon en vanlig tonåring och det är omöjligt att inte sympatisera med hennes kamp för att finna sanningen.

Det enda dåliga med ”Hemligheternas rike” är att den är den sista delen i fantasyserien. Jag vill ha mer! Men med tanke på hur bra Cashore skriver så misstänker jag att jag kommer att kasta mig över hennes nästa bok oavsett vad den kommer att handla om (öven om jag håller tummarna för att den kommer att utspela sig i Greceling Realm).

Kristin Cashore – De utvalda bok 3: Hemligheternas rike (Månpocket, 2014)

Ett vackert monster

monstretsdotterI höstas läste jag första delen i Kristin Cashores bokserie om De Utvalda, ”Tankeläsaren” (”Graceling” på engelska, vilket är en oändligt mycket bättre titel) och blev fullkomligt knockad. Spännande, välskrivet och dessutom med världen bästa och coolaste Katsa i huvudrollen.

Den andra fristående boken i serien har fått titeln ”Monstrets dotter”, vilket syftar på protagonisten Flamma. Hon växer upp i Dells, ett land där skönhet betyder livsfara. Landet är nämligen fullt av monster, färggranna varianter av olika djur som är lika dödliga som de är vackra att se på. Flamma är själv ett monster. Människor dras till henne och fruktar henne. Själv hatar hon sina monsterkrafter- och den far som hon ärvt dem av- och försöker undvika att använda dem till varje pris. Men landet är på gränsen till inbördeskrig och Flammas förmågor kan hjälpa.
Går det att använda ett monsters krafter utan att själv förvandlas till ett monster?

Jag hade hört blandade omdömen om den här boken innan jag började läsa. Många som älskade första boken verkade ha blivit besvikna på den andra. Själv blev jag inte besviken, även om jag inte föll riktigt lika hårt för den här boken.
Flamma är en intressant karaktär. Alla människor hon möter ser på henne med avsky eller åtrå, eller som i de flesta fall, en blandning av både avsky och åtrå. Hon är alltid Monstret, vad hon än gör eller säger kan hon inte fly från sitt utseende och sina förmågor. Hon är en fånge i sin egen kropp, men hon är oförmögen att göra något åt sin fångenskap.

Något jag har lite svårt för är däremot att visualisera den skönhet som alla monster utstrålar. Jag får inte något grepp om hur deras skönhetskraft fungerar rent konkret och därför känns det inte särskilt skräckinjagande när det dyker upp ett gäng ceriseglittriga rovfåglar vid horisonten.
I jämförelse med särlingarna i första boken så känns monsterkrafterna helt enkelt inte så intressanta. Delvis för att de inte är varierade. En av poängerna med särlingskrafterna är just att det är omöjligt att förutsäga vad en särling kommer att utveckla för förmågor. Vissa förmågor är oerhört kraftfulla, andra till synes värdelösa. Monsterkrafterna är däremot alltid lika, oavsett vem som råkar bära dem. Det är bara färgerna som skiljer sig åt. Och hur monstret ifråga väljer att använda sina krafter.

Även om jag inte blev riktigt lika förtjust i ”Monstrets dotter” som i ”Tankeläsaren” så är det en riktigt bra bok. Väl skrivet och väl översatt, precis som den första boken.
Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa ”Bitterblue”, den tredje boken.

Kristin Cashore – De utvalda: Monstrets dotter (Månpocket, 2013)

Badass-hjältinna ftw!

Artonåriga Katsa är en särling, född med en speciell gåva. Precis som alla särlingar har hon därför två olikfärgade ögon, ett blått och ett grönt. Katsas gåva gör henne oöverträffad i strid och sedan hennes gåva manifesterades när hon var barn så har hon dödat och hotat åt sin kung. Men gåvan gör henne också mycket ensam. Vem vågar vara vän med kungens egen mördare?
När Katsa möter prins Po, som också är särling, ställs hon för första gången mot någon vars stridskonster nästan kan matcha hennes. Någon som äntligen vågar se henne i ögonen. Men också någon som får henne att ifrågasätta saker, både sin gåva och vad hon använder den till.

Kristin Cashores ”De utvalda: tankeläsaren” är YA-fantasy av allra högsta klass. Det är välskrivet, spännande och originellt. Cashores fantasyvärld må heta sju kungadömen, men de har inte mycket gemensamt med Martins fantasyvärld. Själva fantasyinslagen är faktiskt ganska sparsmakade i Cashores värld. Inga alver så långt ögat kan nå med andra ord, något som kan glädja en viss fantasyfobiker.
Katsa är en hjältinna av det stenhårda slaget. Jag gillar att Cashore låter henne vara så hård, så kompromisslös, när det gäller det mesta. Hon är en karaktär formad av sin uppväxt och omgivningens skräck för särlingar i allmänhet (och henne i synnerhet). Det betyder också att hon är långt från perfekt, trots superhjältekrafterna. Jag menar, döda en puma under en snöstorm i bergen med enbart en kniv som hjälp? Då är man rätt badass.

Utan att avslöja för mycket om slutet så vill jag bara nämna att jag älskar det. Jag var lite orolig för att Cashore skulle välja den lätta vägen och skapa ett tillrättalagt slut, men det gör hon alltså inte. Hon låter Katsa vara sig själv, på sina egna villkor, hela boken igenom.

”De utvalda: tankeläsaren” är en fantastisk bok. Det enda jag kan tycka är lite synd är att den svenska översättningen av titeln är lite spoilrig. Men eftersom översättningen annars håller mycket hög klass är det en liten detalj i sammanhanget.
Det finns flera böcker av Kristin Cashore, som skulle kunna kallas fristående uppföljare. Jag har hört ganska ljumma omdömen om ”Fire” (”De utvalda: monstrets dotter” på svenska), men tredje delen ”Bitterblue” verkar mycket lovande. Så jag kommer garanterat att fortsätta läsa.

Kristin Cashore – De utvalda: tankeläsaren (Månpocket, 2012)