kriminalroman

Down to the underground

whispersNär en ung man hittas död på en tunnelbaneplattform och mordvapnet är en omisskännligt magisk liten krukskärva, så blir det givetvis Peter Grants uppgift att lösa fallet. Han tillhör trots allt den minimala avdelning av Londons polisstyrka som har hand om magiska brott av det slaget som allmänheten helst inte borde få reda på. Som vanligt dröjer det inte länge innan Peter dras in i magiska intriger mer komplicerade – och mer dödliga – än han kunnat ana. Och som vanligt blir han tvungen att använda sina mycket begränsade magiska förmågor för att överleva.

”Whispers Underground” är Ben Aaronovitchs tredje urban fantasy/deckare med Peter Grant i huvudrollen. Precis som tidigare delar är detta en underhållande och spännande bok och Aaronovitchs gedigna världsbygge fortsätter att imponera. Men jag hade hoppats på en mer direkt fortsättning på den mer övergripande story arc vi kunde ana i förra boken, så jag blev faktiskt aningens besviken på den här boken. Är man inställd på Big Bad räcker det inte riktigt med Monster of the Week, så att säga.
Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan Aaronovitch vänder tillbaka till berättelsens huvudspår igen, för det känns som att det finns en hel del där att berätta.

Jag gillar att Lesley är tillbaka på allvar i den här boken. Och jag gillar att vad som hände i första boken har påverkat henne så fundamentalt. Det känns trovärdigt. Och förutom att hon är en grym karaktär så fungerar hennes närvaro som en ständig påminnelse om magins faror, något som är en viktig del av den magiska värld som Aaronovitch skildrar.

Den fjärde delen i bokserien heter ”Broken Homes” och jag misstänker att det inte lär dröja allt för länge innan jag läser den. I höst kommer den femte delen, ”Foxglove Summer”, ut.

Ben Aaronovitch – Whispers Underground (Gollancz, 2012)

Some girls wander by mistake

weirdoMin deckartolerans är som bekant inte särskilt hög. Därför kände jag att det var säkrast att rådfråga bokbloggarvärldens orakel när det gäller anglosaxisk spänningslitteratur – Helena Dahlgren – om hon trodde att Cathi Unsworths ”Weirdo” var något för mig. Hon övertygade mig med de magiska orden ”noir” och ”goth”, vilket jag är glad för. ”Weirdo” visade sig nämligen vara en riktigt spännande roman där själva kriminalgåtan inte är huvudpoängen.

Sean Ward är privatutredaren som får i uppdrag att undersöka ett tjugo år gammalt – och mycket omtalat – mord. Han reser till Ernemouth, en liten kuststad i Norfolk. Där försöker han ta reda på vad som egentligen hände när den femtonåriga Corrine Woodrow dömdes för mord och anklagades för att ha varit ledare för en satanistisk kult. Men stadens invånare är inte särskilt pigga på att tala om det förgångna. Och när Sean och lokaltidningens chefredaktör Francesca börjar närma sig sanningen så försätter de sig själva i livsfara.

Unsworth är mycket bra på att bygga upp miljöer och stämning. Hon hoppar ledigt mellan 2003 och 1983 utan att någon av tidslinjerna blir lidande. Hon utnyttjar också tidshoppen genom att medvetet lämna luckor och visa på motsägelser. Det dröjer inte länge innan vi inser att 1983 års Corrine inte är något monster, utan bara en väldigt trasig tjej.
Mordhistorien är för mig ganska perifer. Det handlar inte så mycket om whodunnit, utan mer vad som leder fram till de tragiska händelserna. Och vad som kommer därefter. Vilket passar mig utmärkt, för jag har ju aldrig varit särskilt förtjust i böcker som är helt plotdrivna.

Det jag gillar mest i boken är nog ändå Unsworths beskrivningar av gothtonåringarna. Hur det handlar om musiken, inte provokationen. Och hur en subkultur kan vara lika exkluderande som inkluderande. Som en extra fin bonus är kapitlen namngivna efter låttitlar med grupper som Bauhaus, Echo & the Bunnymen och The Cult. Min inre goth nickar avmätt, vilket betyder att hen är mycket nöjd.

”Weirdo” rekommenderas varmt. Även för deckarfobiker som yours truly, som ändå kan uppskatta en god kriminalroman då och då.

Cathi Unsworth – Weirdo (Kalla kulor förlag, 2013)

Deckarskräck. Skräckdeckare. Skreckare?

tistelblomman”Tistelblomman” är den tredje skräckdeckarboken (skreckaren?) om Maja Grå, Amanda Hellbergs synska protagonist. Jag läste ”Döden på en blek häst” med EMK för ungefär två år sen och blev inte särskilt imponerad. Tråkiga deckarinslag och omotiverat många engelska uttryck instoppade i texten, tyckte jag då, även om jag gillade själva skräckinslagen.

”Tistelblomman” är namnet på det förfallna hus, beläget i Skottland, som Maja flyttar in i tillsammans med Jack. Det visar sig snabbt att huset sägs vara hemsökt och att lokalbefolkningen helst undviker det. Maja oroar sig för att hon än en gång ska dras in ett mysterium ur det förflutna, särskilt eftersom hon inte har berättat för Jack om sin förmåga. Hon börjar tvivla, något som visar sig vara mycket farligt.

Jag märkte när jag läste ”Tistelblomman” att jag fortfarande har ganska svårt för Maja Grå. Hon är inte lika mycket grå mus som hon var i förra boken, men jag kan fortfarande störa mig något oerhört på hennes ständiga nojande, velande och dåliga självförtroende. Jack tyckte jag var en skitstövel redan i förra boken, och den saken har inte ändrats.
Språkligt tycker jag att ”Tistelblomman” håller mycket högre kvalitet än ”Döden på en blek häst”. Det är mycket färre irriternde engelska meningar inklämda i dialogerna och Hellberg har hållit nere den språkliga svulstigheten en smula. Det känns mer välbalanserat, något som framför allt visar sig i miljöbeskrivningarna.

Deckarinslagen är även mindre dominerande i den här boken, som tur är. Men jag såg tydliga tecken på att deckarinslagen kommer att återvända i kommande böcker om Maja Grå, vilket kommer få mig att hålla mig borta från dem. För är det något som effektivt tar död på en spännande spökhistoria så är det är prosaisk deckarvändning – något som Hellberg verkar ha en fäbless för.

Även om ”Tistelblomman” var avsevärt mycket bättre än ”Döden på blek häst”, så är jag tveksam till om jag kommer att läsa fler böcker om Maja Grå. Jag bryr mig helt enkelt inte om karaktären tillräckligt mycket för att orka med att läsa om henne som något slags medium i polisens tjänst.
Dock fick läsningen av den här boken mig att äntligen ta tag i att läsa ”Styggelsen”, den första boken om Maja Grå. Håll utkik efter kommande recension i en blogg nära dig!

Amanda Hellberg – Tistelblomman (Månpocket, 2012)

Down memory lane

”Faithful Place” är Tana Frenchs tredje bok. Även denna gång är protagonisten en biroll från den förra boken, den hårdföre undercoversnuten Frank Mackey. Han har brutit kontakten med sin familj och alla sina barndomsvänner för länge sen, men tvingas återvända till området han växt upp, Faithful Place, för att hjälpa familjen. Det visar sig att de har hittat en väska som en gång tillhört Franks stora tonårskärlek Rosie. Rosie, som han planerade att rymma till England med men som aldrig dök upp vid den planerade tiden. Rosie, som han inte hört av sen dess men som aldrig lämnat hans tankar.
Vistelsen vid Faithful Place rör upp en mängd gamla sår hos Frank. Och han märker att han får allt svårare att hålla fast vid sin roll som polis när han dras djupare in i händelser som påverkar hela hans familj.

Tana Frenchs Irland är smutsigare och dystrare än någonsin i ”Faithful Place”. Den bild av moderna Dublin som hon målar upp, slitet och illusionslöst i finanskrisens spår, är inget i jämförelse med det Dublin som Frank Mackey växte upp i. För honom var arbetslöshet, alkoholism och misshandel vardagsmat.
Frank är formad av sin uppväxt, men jag har ärligt talat ganska svårt för honom. När han börjar gaffla om kvinnors skönhet som en gåva till männen och liknande vidrigheter vill jag mest ge honom en snyting. Han är en douchebag och om inte French vore en så bra författare så hade jag aldrig orkat läsa en hel bok skriven ur hans perspektiv.

Trots att jag inte tycker att ”Faithful Place” är riktigt lika bra som Frenchs tidigare böcker, så är den ändå klart läsvärd. Inte minst för beskrivningarna av ett urfattigt Dublinkvarter under tidigt åttiotal. De delarna hör till bokens starkaste. Vad gäller gåtan Rosie så tyckte jag att det var alldeles för lätt att lista ut hur det hela låg till. Att inte Frank, erfaren polis som han är, lyckas dra samma slutsatser känns lite märkligt. Men han är ju också ganska insyltad, så han blundar kanske omedevetet för många av sanningarna.

Frenchs senaste roman, ”Broken Harbour”, kom ut för bara några veckor sen. Jag ser fram emot att läsa den så snart den kommer ut i pocket, och nåde den som spoilar handlingen innan dess.

Tana French – Faithful Place (Hodder, 2011)

Gone like a knock on the door

Nick och Amy Dunne har bara varit gifta i några år när de stöter på flera motgångar. De blir båda av med jobben. Sedan insjuknar Nicks mor, något som får honom att flytta tillbaka till Missouri tillsammans med sin ganska motvilliga Manhattan-fru. Väl på plats börjar paret glida ifrån varandra allt mer. En dag försvinner Amy spårlöst. Alla tecken pekar på mord och Nick blir genast den huvudmisstänkte. Men vad är det som egentligen har hänt med Amy?

Gillian Flynn är tillbaka! Författaren som är en mästarinna på att skriva mörka, komplicerade kriminalhistorier om komplexa och ofta ganska osympatiska karaktärer (som man ändå på något sätt – förmodligen för att Flynn skriver dem så bra – engageras av).
Det är svårt att skriva om ”Gone Girl” utan att avslöja för mycket. Det är en sinnrikt konstruerad roman, som bjuder på flera överraskningar (även om jag faktiskt listade ut den största av dem i förväg, så gillade jag ändå vändningen). Både Nick och Amy är rätt otrevliga typer; självupptagna och helt och fullt övertygade om sin egen förträfflighet. Men det är något jag verkligen gillar med Flynn, att hon aldrig tvekar att ge sina protagonister en hel hög med brister. Det är ganska underhållande att läsa en roman där man ömsom hoppas att protagonisterna ska straffas, ömsom att de ska klara sig.

”Gone Girl” är inte riktigt lika stark som ”Dark Places”, Flynns hittills bästa roman. Jag saknar de smutsiga, slitna miljöer som den romanen präglades av. Fattigdomen. Desperationen. Tröstlösheten. Visst har makarna Dunne ekonomiska problem, men de blir aldrig särskilt påtagliga. De har sina närmast perfekta utseenden att luta sig tillbaka på, sitt självförtroende, sina kontakter och Amys föräldrar. De flyttar visserligen från NY till Missouri, men ingen av dem verkar riktigt ta sina pengaproblem (eller någonting alls för den delen) på allvar.

Ett av de inslag jag gillar mest i boken (förutom Amys funderingar om ”The Cool Girl”, vilket delvis är oerhört träffsäkert) handlar om Amy, hennes föräldrar och den mycket framgångsrika barnbokserie de skrivit om ”Amazing Amy”. Om hur denna kavata lilla barnboksfigur kommit att prägla den riktiga Amys liv till den grad att hon börjat tänka på sig själv mer som en fiktiv karaktär än en riktig människa. Det är oerhört obehagligt, särskilt eftersom hennes föräldrar egentligen verkar vara både välmenande och kärleksfulla.

Trots att ”Gone Girl” som sagt inte är det allra bästa Gillian Flynn har skrivit så är det fortfarande en mycket bra roman. Spännande, obehagligt och totalt sträckläsningsframkallande. Läs!

Gillian Flynn – Gone Girl (Orion, 2012)

Klichéfest

Vi är tillbaka i Shipcott, samma by som Belinda Bauers hyllade debut ”Mörk jord” utspelar sig i. Det har gått några år sen sist, men byn ter sig lika isolerad och dyster som alltid. När en äldre kvinna blir brutalt mördad upprörs hela byn och saken blir inte enklare när en bufflig kriminalinspektör kommer till byn och kastar misstankar åt alla håll och i synnerhet mot den lokale polisen Jonas Holly.

”Skuggsida” känns som ett typiskt exempel på hur svårt det kan vara att skriva uppföljaren till en väldigt populär debutroman. Jag läste ”Mörk jord” i höstas och tyckte att den var bra. Jag föll inte lika pladask som många andra bokbloggare gjorde, men den första halvan av boken var väldigt stark och spännande. Mot slutet började den däremot lukta alltför mycket deckare för min smak.
Vilket är ett av de stora problemen med ”Skuggsida”. Uppföljaren är mycket mer en renodlad deckare än ”Mörk jord” är. Än värre, det är dessutom en väldigt förutsägbar deckare. Karaktärerna känns klyschiga, särskilt den aggressive, arrogante och supande kriminalaren Marvel känns som skriven utefter något slags mall. Även den naive Jonas har jag svårt för. Jag tror att han är tänkt att väcka sympati, men jag blir mest förbannad över hans tafatthet och självupptagenhet.

Det största problemet är dock själva mordgåtan i sig. Ganska tidigt började jag ana hur det hela låg till och hann tänka ”Nej! snälla! Låt henne inte ha använt det långsökta och totalt uttjatade greppet!” Men tyvärr blev alla mina farhågor besannade. Upplösningen är inget annat än idiotisk och har dessutom gjorts förut på långt bättre sätt (som jag av spoilerskäl inte kommer närma, men varje kriminalserie värd namnet har haft med en liknande vändning).

Trots att Belinda Bauer är skicklig på att måla upp miljöer och teckna intressanta familjerelationer så tror jag att jag inte kommer läsa något mer av henne. Hon har tyvärr visat sig vara en ganska medelmåttig deckarförfattare istället för – som jag hoppats – en författare av mörka mångbottnade kriminalromaner.

Belinda Bauer – Skuggsida (Modernista, 2012)

Ute på heden

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte ens om jag hade beställt Belinda Bauers ”Mörk jord” som recensionsexemplar eller ej. Visst tyckte jag att baksidestexten lät spännande, men att boken hade vunnit något slags deckarpris (The Gold Dagger) var inget som gjorde mig direkt sugen på att läsa (deckarfobin strikes again!). Att boken dök upp hemma var alltså något av en överraskning för mig. En trevlig sådan, skulle det visa sig.

Trots att ”Mörk jord” har vunnit deckarpriser så är det ingen deckare det här. Det är en kriminalroman, som tar vid efter att mördaren redan avslöjats och åkt i fängelset. En debutroman om vad som händer med familjen till ett mördat barn, de som blir kvar med sina trasiga liv.
Steven Lamb är en av dem som blev kvar. Hans morbror Billy försvann för ungefär tjugo år sedan och tros vara ett av seriemördaren Arnold Averys offer. Mormodern – Billys mor – står varje dag i köksfönstret och spanar efter sin förlorade son och har behållit hans rum i exakt samma skick som innan han försvann. Hon kan inte släppa honom.
Steven, som bara vill ha en fungerande familj, tillbringar varje eftermiddag med att gräva på Exmoor-heden efter Billys kropp. Han blir besatt av att finna morbroderns kvarlevor och börjar därför brevväxla med mördaren Avery i fängelset, i hopp om att få veta sanningen. En lek som försätter både Steven och hans närmaste i livsfara …

Stora delar av ”Mörk jord” är skriven ur Stevens synvinkel. Tysta, magra, mögelluktande Steven som har en mamma som alltid tycks vara arg, en frånvarande mormor och en lillebror som han både delar rum och säng med. Han är en tacksam huvudkaraktär, en underdog som man inte kan låta bli att hålla tummarna för. Men som det samtidigt är lite jobbigt att följa med då han naivt stövlar rakt in i livsfaran utan att ens tveka.
De delar av boken som handlar om Arnold Avery är inte riktigt lika intressanta som de som handlar om Steven. Visst är Avery obehaglig, en djupt störd man som inte ångrar sina brott för en sekund. Men han känns också en aning förutsägbar. Den där typiske sluge seriemördaren, som ser så vanlig och vänlig ut men som är så kallt beräknande inuti. Och som dessutom lider av fobi för kroppsutsöndringar av diverse slag (något som, tillsammans med OCD, verkar vara extremt vanligt bland fiktiva seriemördare).

Styrkan i ”Mörk jord” är inte katt- och råtta leken mellan Avery och Steven utan skildringen av Stevens familj. Denna trasiga och sköra spillra som fastnat i det förflutna. Och som sårar varandra mer och mer i sitt försök att ta sig loss, hitta ut från sorgens labyrinter. En familj som är full av både svärta och smärta, men inte helt utan hopp.

Mot slutet tycker jag att ”Mörk jord” tappar en aning. Blir för mycket kriminalhistoria och för lite mörk familjeskildring. Jag ska inte uttala mig så mycket om slutet, förutom att jag blev besviken på det då det kändes alltför enkelt och lite övertydligt.
Allt som allt är ”Mörk jord” ändå en intressant och hyfsat originell historia. Bauer är skicklig på att måla upp miljöer, inte minst hedens ödsliga karghet, och att teckna karaktärer. Tyvärr verkar hennes senaste roman, ”Darkside”, vara mer av en traditionell deckare så det återstår att se om jag kommer läsa något mer av denna författare.

Belinda Bauer – Mörk jord (Modernista, 2011)

Orimlig gangsterhistoria


När David åker tillbaka till sin barndomsort Dalen för att stanna över sommaren har han inga särskilda planer. Han börjar hänga lite planlöst med sin barndomsbästis Lukas och dennes vänner vid ett övergivet hus som ligger vid en sjö mitt ute i skogen. Där hänger de tillsammans, grillar, badar och dricker. Samt gömmer det stöldgods de fått ihop genom att göra inbrott runtom i Dalen. Men när ett inbrott går snett så finner kompisgänget både att de tagit sig vatten över huvudet och att märkliga saker börjar hända vid det övergivna huset.

Jag läser inte särskilt många deckare eller kriminalromaner. Jag är helt enkelt inte intresserad. Efter att ha läst Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen” så började jag fundera över om det är därför jag inte alls förstår mig på den här boken eller om det är något annat jag har missat.
Hela historien är ju så otroligt orimlig!
Till att börja med är det ju det här med inbrotten. David tjatar hela tiden om hur alla känner alla i Dalen, att det knappt går att gå längs en gata utan att alla vet vad man heter, och att det är därför han flyttade därifrån. Men samtidigt verkar han och de andra tycka att det är helt rimligt att göra inbrott, helt omaskerade och med sin egen bil som flyktfordon, i just samma ort. Ingen grannort, där de är okända, utan samma plats där deras egna familjer bor. Att de inte åkte fast efter femtio sidor i boken är inte bara orimligt, det är rent ut sagt fånigt.
Vidare angående det där med att bo i en ort där alla känner till en; David har ett hemligt förhållande med Lukas syster Alex. Hur undrar jag? Hur kan han ha ett hemligt förhållande på en plats där skvallret rör sig snabbare än ljusets hastighet? Hur kan det komma sig att knappt ingen märker detta förhållande, trots att David alltså sover över hos Alex? Återigen; orimligt. Och dessutom synd att Carlsson inte valde att bygga upp en större konflikt kring triangeln David-Alex-Lukas.
För den delen fattar jag aldrig varför gänget håller på med inbrotten från första början. Lukas behöver pengar, visst, men att hans kompisar hänger på bara for teh lulz – är inte det väldigt märkligt? Inbrott är ändå ett ganska grovt brott, jag har svårt att tänka mig att någon skulle göra det bara för att ens kompis frågar en. Om de inte är väldigt dumma i huvudet förstås, vilket tyvärr verkar vara fallet i den här boken.

Det fanns vissa delar i boken som jag faktiskt tyckte var bra. Jag gillade antydningarna om att huset i sig påverkar de som visas i det, att det ändrar färg och att det hörs viskningar. Tillsammans med Davids ökande paranoia är det ett intressant inslag.
Den bisarre lilla grannpojken med sin synske kanin, som känns väldigt Lynch-aktig, är en karaktär jag också fastnade för. Hans roll är tyvärr ganska liten, men hans närvaro tillför både lite absurditet och obehag.

Carlsson skriver bra rent språkligt, trots att hans story inte håller. Han har ett driv i språket som fungerar, som får texten att bli spännande utan att bli platt. Vilket gjorde att jag ändå tyckte att den första halvan av boken var rätt okej, trots bristen på trovärdighet i storyn.
Fram tills dess att gangstern Jack gör entré, det vill säga. Ungefär här blir ”Den enögda kaninen” något slags glesbygdsversion av ”Snabba Cash” (jag gissar vilt här, skulle inte läsa den boken om jag inte fick väldigt bra betalt för det), med gangsterbossar och pistolviftande och machosnack. Vilket helt sänkte boken för min del. Det går liksom inte att ta på allvar, jag väntade mig att Persbrandts Gunvald Larsson skulle komma indrumlande när som helst och skrika ”Passa er jäääävligt noga!”. Vilket inte hade gjort historien särskilt mycket sämre faktiskt, eller mer orimlig för den delen.

Nej, ”Den enögda kaninen” är inget för mig. Jag fick inga som helst DHH-vibbar av det puckade och okarismatiska kompisgänget, jag kan inte romantisera svennegrillande med färdigköpt potatissallad och öl och jag brydde mig inte det minsta om den fåniga gangsterhistorien. Inte ens ett hundratal Hefner-citat kunde ha räddat den här historien, åtminstone inte för mig.

Christoffer Carlsson – Den enögda kaninen (Piratförlaget, 2011)

Blodfattigt läge


Per Mörner har nyligen ärvt en liten stuga på Öland och planerar att fira påsk där med sin son och svårt sjuka dotter. Men planerna grusas när han får ett märkligt telefonsamtal från sin far Jerry, som han aldrig har kommit överens med, men ändå åker iväg för att hjälpa. När Per kommer fram finner han inte bara sin förvirrade far, utan också ett hus som står i brand.

Utgångspunkten för Johan Theorins ”Blodläge” är en del blodig kriminalhistoria, full av illa dolda hemligheter och lögner, och en del familjedrama. Precis som i Theorins andra böcker finns också ett övernaturligt inslag, denna gång i form av älvor och troll.

Tyvärr måste jag säga att jag varken blir särskilt intresserad av kriminalgåtan, familjehistorien eller älvorna. De tre beståndsdelarna känns ganska illa hopfogade, som att Theorin till varje pris velat följa sitt tidigare framgångsrecept till punkt och pricka utan att få det att fungera ihop.
För det första känns kriminalhistorien ganska ointressant rakt igenom. Jag menar, en porrhistoria? Igen? Hur många svenska romaner har det inte skrivits där det har förekommit porrfotografer, utnyttjade unga flickor och sunkiga strippklubbar? Det är ett trött ämne från början och det enda nya Theorin tillför är att förlägga detta ämne några årtioenden tillbaka i tiden.
Familjedramat är inte heller särskilt engagerande. Per är en sympatisk karaktär, men hans båda barn har personligheter som pappdockor ungefär. Då är Jerry en betydligt mer intressant karaktär, som man tyvärr aldrig får veta särskilt mycket om.
Älvorna då? Det inslaget känns faktiskt helt överflödigt. Pers granne Vendela får bidra med en förutsägbar och oerhört melodramatisk bakgrundshistoria som pressar in detta tema i berättelsen, men det känns minst sagt långsökt. Älvor är ju inte de mest spännande övernaturliga varelserna i sig, men här känns de synnerligen oinspirerande.

Att jag ens läste klart den här boken beror mycket på Johan Theorins språk. Han är en skicklig författare, som kan konsten att få de mest vardagliga skeenden att kännas oerhört spännande. Synd bara att själva historien inte är lika bra som Theorins språk är.
Jag kan tycka att det är synd att de övernaturliga inslagen i ”Blodläge” får så prosaiska förklaringar. Det förtar mystiken när alla trådar knyts ihop utan minsta undantag, som ett prydligt litet paket. Ingen tvetydighet, inget utrymme för tolkningar.
Men kanske är det bara jag, som skräckälskare, som känner såhär. De flesta av Theorins läsare torde vara deckarläsare och jag har en känsla av att de nog uppskattar den här kriminalromanen med sin bristfälligt målade skräckfernissa bra mycket mer än vad jag gjorde.

Johan Theorin – Blodläge (Månpocket, 2011)