krig

Postapokalypsklassiker

Mitt ute i öknen ligger ett kloster, tillägnad den helige Leibowitz. Det är 600 år sedan den gamla civilisationen förstördes i ett hav av eld och ”The Simplification” inleddes, då de rasande massorna vände sig emot de lärde och deras skrifter. Klostret, som tillhör den Albertinska orden, har under seklen som gått haft som uppgift att bevara kunskap som annars skulle ha gått förlorad. Men frågan är om denna kunskap enbart bör bevaras och gömmas undan för nyfikna blickar, eller om den bör användas för att skapa en ny civilisation ur den gamla världens aska? Är mänskligheten dömd att upprepa sina misstag om och om igen eller kan de verkligen skapa en ny värld utan krig och konflikter?

Walter M. Millers SF-klassiker ”A Canticle For Leibowitz” skrevs först som flera separata noveller. 1960 kom romanen ut, en bearbetning av novellerna i form av en roman i tre delar som utspelas under flera hundra år. Romanen vann en Hugo för bästa roman 1961.

Jag hörde första gången talas om romanen när jag läste Neal Stephensons ”Anathem” för några år sen. De båda böckerna har mycket gemensamt, inte minst sina religiösa och postapokalyptiska teman. De båda böckerna har dessutom liknande uppbyggnad, då de tar sin början i ett isolerat kloster för att fortsätta ut i världen och så småningom ut bland stjärnorna.

”A Canticle for Leibowitz” spänner som sagt över många sekler. Den gör nedslag under tre olika perioder i klostrets historia, där ungefär 600 år passerat mellan de olika delarna. Men trots denna uppdelning så känns inte historien splittrad eller ofokuserad. Det finns många röda trådar som håller ihop berättelsen, som snarare handlar om en civilisations uppgång och fall än några enskilda karaktärer.

I den första delen, ”Fiat Homo”, är världen fortfarande i spillror efter det stora kärnvapenkriget. Vilda stammar hotar klostret och kyrkan kämpar förgäves för att bevara sina små smulor av den svunna civilisationen. Det är inte svårt att dra paralleller till kyrkans sammanhållande roll efter romarrikets fall. Miller beskriver en orden som präglas av vidskeplighet och religiös dogmatism, som tillbringar sin tid i klostret med att göra prydliga handavskrifter av dokument de absolut inte förstår. Den heliga shoppinglistan, till exempel. Berättelsen om kärnvapenkriget har fått en närmast mytisk ton, med bomberna som ondskefulla demoner och mänsklighetens fall som en syndaflod.
Under de två följande delarna får vi följa klostrets framgångar och vetenskapliga utveckling. De olika abbotarna får representera tidsandan under den period vi gör nedslag i.

Det är inte svårt att förstå varför ”A Canticle for Leibowitz” blivit en klassiker. Inte bara för att den är skriven av en veteran som under andra världskriget var med och bombade klostret i Monte Cassino i Italien, utan också för att den tar upp teman som religion och vetenskap på ett sätt som fortfarande känns aktuellt. Ekon av Millers postapokalyptiska värld finns i allt från Fallout-spelen till Cormac McCarthys ”The Road”. För den som intresserar sig för postapokalyptiska skildringar är det här ett absolut måste.

Walter M. Miller jr – A Canticle For Leibowitz (Bantam books, 2007)

Den bästa zombieromanen

Jag har velat läsa den här boken sedan jag såg ett tv-inslag med Max Brooks där han gick omkring på en kalifornisk strand och pratade zombieapokalyps. Han menade att alla stora fönster gjorde husen vidöppna för zombieattacker och att de enda som förmodligen skulle överleva skulle vara surfarna – förutsatt att zombier inte kan simma. Och hur skulle världen se ut om den enbart befolkades av surferdudes?

”Världskrig Z”
är en vidareutveckling av zombieromanen. Där de flesta typer av zombieskildringar handlar om den oundvikliga undergången – en grupp av människor som kämpar mot en ständigt växande zombiehord utan någon chans att överleva – så börjar Max Brooks i en helt annan ände. Hans bok utspelar sig tio år efter det att mänskligheten nästan gick under i vad som kallas World War Z eller Världskrig Z. Vi vet alltså redan från början att människorna kommer att överleva, men frågan är till vilket pris.
Boken består av intervjuer med överlevande från olika delar av världen, allt från meniga soldater till regeringsmedlemmar till flyktingar som flydde zombiehorden. Tillsammans ger deras berättelser en brokig och ibland motsägelsefull bild av vad som egentligen hände.

Jag har redan nämnt att översättningen av ”Världskrig Z” inte är helt hundra. Eftersom den består av en mängd olika personers berättelser så är det oerhört viktigt att alla de olika rösterna känns unika, något som översättningen misslyckas med. Slanguttryck och militärlingo har också tappat sin kraft i översättningen.
Jag misstänker att det här har varit en svår bok att översätta och att den förmodligen aldrig hade kommit ut på svenska om det inte hade varit en storbudgetfilmatisering med Brad Pitt (fy!) i huvudrollen på gång. Men jag tycker ändå att det är synd att översättningen inte är så bra, särskilt eftersom Modernista brukar vara bra på översättningar i allmänhet.

Trots översättningen går det inte att komma ifrån att ”Världskrig Z” är en extremt bra bok. Det är oerhört spännande, inte minst på grund av de små glapp och glidningar som uppstår mellan de olika berättelserna. Små, små antydningar i någons berättelse kan bli huvudsaken i någon annans. Det är inte det enklaste berättarperspektivet Brooks har valt direkt, speciellt inte eftersom han rör sig i en genre där det ofta handlar om andlös action, men jag tycker att han genomför det med bravur.
En annan fördel med det här formatet är att Brooks rör sig över hela världen, istället för att bara hålla sig på en enda plats. I många zombieskildingar finns det ofta ett osäkerhetsmoment om det är hela världen som är drabbad eller om zombierna bara finns i ens hemstad/land/världsdel. Brooks utnyttjar däremot formatet till att beskriva de olika ländernas strategier – eller brist på sådana. Det märks att han har koll på både historia och samtidspolitik, för hans skildring av kriget mot zombierna känns inte bara otäck och spännande, den känns trovärdig. För alla bra zombieskildringar handlar ju egentligen om människorna som drabbas av den odöda horden; om hur de reagerar och vad de tvingas göra för att överleva.

Om du bara ska läsa en enda zombieroman i ditt liv så är det ”Världskrig Z” du ska läsa. Själv ska jag se till att lägga tassarna på ett exemplar på engelska, för jag misstänker att den här boken kommer att läsas om ett antal gånger.

Max Brooks – Världskrig Z (Modernista, 2011)

Dö, resa, återvända.


Zeina Abiracheds självbiografiska serieroman ”Svalornas lek” har undertiteln ”Dö, resa, återvända”. Det är en passande undertitel till denna bok, som till stor del handlar om just valet mellan att resa och stanna kvar och döden som ett resultat av detta val.

Det är 1984 i Beirut. Den unga Zeina bor tillsammans med sin familj i ett hus precis vid demarkationslinjen, där krypskyttar ständigt hotar. Det enda rummet i huset som är säkert när bomberna börjar falla är hallen, där familjen tränger ihop sig tillsammans med grannar och vänner.
”Svalornas lek” handlar om att försöka leva sitt liv trots att kriget rasar runt omkring en. Att hitta ett sätt att överleva, ett hopp inför framtiden och en gemenskap som får en att orka ännu en dag.

Abiracheds tecknarstil är slående avskalad och grafisk. Hon utnyttjar effektivt upprepningar och heluppslag och har ett gott öga för kontraster. Den avskalade tecknarstilen gör att det trots allt blir uthärdligt att läsa historien om krigets meningslösa våld, något jag inte tror hade varit möjligt om hon haft en mer realistisk tecknarstil. Det hade nog blivit för verkligt, för nära.

De grannar som samlas i familjens hall är en färgstark samling. Deras olika personligheter och strategier för att handskas med kriget är både intressanta och gripande. Min favorit är den korrekte Ernest vars tvillingbror dödats av en krypskytt.

”Svalornas lek” är en märkligt odramatisk bok för att utspela sig mitt under brinnande krig. Historien känns både intim och jordnära och stannar kvar i ens tankar långt efter avslutad läsning.

Zeina Abirached – Svalornas lek (Galago, 2010)