kreativt skrivande

Twitterrecensioner är det nya svarta II

Nu har jag hamnat där igen. I den där situationen där min backlog av lästa böcker växt sig såpass stor att det känns som att jag aldrig kommer att komma ikapp. Hög tid för en ny omgång twitterrecensioner med andra ord.
Max 2×140 tecken coming right up!


Matthew Forsythe – Ojingogo
Handling på 140 tecken: En flicka och en bläckfisk möter monster av olika storlekar och kynnen i nästan ordlös, drömlik serieberättelse.
Omdöme på 140 tecken: Mycket charmigt och lite bisarrt. Som om Lovecraft skulle skriva en gullig bilderbok. Söta, suggestiva illustrationer.


Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg – Blod Eld Död
Handling på 140 tecken: Ambitiös och initierad svensk metalhistoria. Intervjuer med nyckelpersoner, reportage och reflektioner.
Omdöme på 140 tecken: Oerhört nördigt och intressant, även för mig som hållit mig i utkanten av scenen. Inte bara en bild av en subkultur, utan även en tidsålder.


Lars Åke Augustsson – Så skriver du romaner och noveller
Handling på 140 tecken: En skrivhandbok för hugade författare. Ganska allmängiltig. Den stora behållningen är de korta intervjuerna med olika författare.
Omdöme på 140 tecken: Mer än lovligt inspirerad av Kingens ”On Writing” när det gäller tips och råd. Fast sämre. Läs originalet istället.


Paul Hornschemeier – Mother, Come Home
Handling på 140 tecken: Graphic novel om en far och son. Sorgen efter hustruns bortgång får fadern att krossas, medan den lille sonen gör allt för att rädda honom.
Omdöme på 140 tecken: Oerhört sorgligt men aldrig sentimentalt. Barnets perspektiv ger berättelsen enkelhet, men också drömlik känsla. Stilrena illustrationer.


David Jauss (ed) – Words Overflown by Stars
Handling på 140 tecken: Ännu en skrivhandbok, i essäform denna gång. Ojämnt, men de kapitel som handlar om att ”bryta mot reglerna” är väldigt givande.
Omdöme på 140 tecken: Föraktet mot fantasy och SF är tröttsamt. Mer givande för blivande poeter än prosaförfattare, skulle jag tro.

Annonser

Saker man gör

Det känns ganska typiskt att när jag väl börjar få tillbaka lusten att blogga ordentligt igen så har jag inte tid. Åtminstone inte tid att skriva de där fantastiskt genomtänkta och djupsinniga inläggen som jag skulle vilja skriva.

Det är mars och den här månaden har jag två tentor. En hemtenta i statistik som får min hjärna att vilja fly ut genom öronen varje gång jag sätter mig ner med den (jag avskyr att plugga statistik av hela mitt hjärta) och en salstenta i teori & metod om några veckor som kräver sammanlagt 8 timmars tågresor och en heldag i Borås.
I Kreativt skrivande-kursen har jag äntligen skrivit färdigt mitt skelett och därmed i teorin bestämt vad som kommer att hända i hela romanen. 17 kapitel inklusive prolog och epilog. Det får mig att vilja skriva vidare mer än någonsin, men samtidigt fattar jag inte riktigt hur jag ska ha tid att göra något mer än de löpande inlämningsuppgifterna. Sluta läsa? Sluta blogga? Sluta sova?

På torsdag släpps dessutom årets för mig mest efterlängtade spel, Mass Effect 3. Jag ska lämna in statistiktentan på fredag och sen försöka spela så långt jag bara förmår innan det är dags för nästa tenta. Så om blogginläggen blir lite glesa under de kommande veckorna vet ni varför. Även om jag ska göra mitt bästa för att inte lämna bloggen helt åt sitt öde.

Vad gör ni i mars?

Swords and sorcery

Jag känner att jag har ganska svårt att ta till mig kurslitteraturen vi använder i Kreativt Skrivande III. Inte så konstigt kanske, om man ser till följande citat av Christopher Noël ur essäsamlingen ”Words Overflown by Stars”. För övrigt den enda text i samlingen som handlar om fantastik:

”My own skin crawls not with fright but with prospective boredom at the very mention of swords and sorcery, of anything medieval (knights, wizards etc.). And then there are fairies, dragons, witches, warlocks, vampires; even most ghosts leave me cold, and not in the good sense. Plus, we have the usual treatments of the future – ”Captain Russell entered the chamber and sat down across from The Ohm. ‘You think the Jarts will oppose us?'” – or airy New Age tales, with mist, rainbows, soft light, transcendence everywhere you look.”

Sen ägnar sig författaren åt Gabriel García Márquez och Kafka i 10 sidor eftersom han anser att det minsann är riktig fantastik. Inte så konstigt kanske, att jag och kurslitteraturen inte kommer överens.

Synopsis

Man skulle kunna tro att det vore den enklaste sak i världen att skriva (ett väldigt koncist) synopsis över en roman man redan har påbörjat. Det är det inte. Verkligen, verkligen inte.
Under vårens kurs i Kreativt skrivande III är tanken att vi ska jobba med längre skrivprojekt. Vilket för min del innebär att jag har tänkt fortsätta med mitt redan påbörjade NaNoWriMo-projekt och se om jag kan få det att fungera. Så nu sitter jag här en lördagseftermiddag och sliter mitt hår över att jag tänkt ut en så komplicerad historia istället för att göra mig i ordning inför kvällens festligheter.
Detta med att skriva, alltså. Ingen dans på rosor.

Vad gör ni i helgen?

Samhain

Eftersom jag egentligen är lite för feg för att lägga upp skönlitterära texter i bloggen så tänker jag bara blunda och göra det. Nu. Annars kommer det aldrig bli av. Och kommentera gärna, men lova att inte såga vid fotknölarna, okej?

Den här texten är en skrivuppgift till kursen kreativt skrivande II. Uppgiften gick ut på att researcha en miljö och skapa två karaktärer som ska vistas i miljön medan de talar om en tredje, frånvarande, karaktär. Mina två karaktärer är med i mitt NaNoWriMo-projekt, även om just den här texten är lite anpassad för att kunna fungera fristående. Indrag verkar inte fungera i bloggen tyvärr, men de finns där egentligen.

Samhain
Det hade redan börjat skymma när de klev av tunnelbanan. Den fuktiga novembereftermiddagen höll på att övergå i dimmig novemberkväll, och högt uppe i hösthimlen kunde stjärnorna anas som små nålprickar av ljus i ett oändligt mörker.
”Vilken del vill du gå till?” frågade Mirja när de följde strömmen av människor mot huvudentrén.
”Det spelar ingen roll”, svarade Astrid. ”Dit där det är minst folk.”
De promenerade in bland träden, bland gravstenarna, där ljusen flämtade i sina små plastbehållare. När de gick mot de äldre delarna av kyrkogården blev ljusen allt färre, luckorna mellan dem allt större. Vid en rad gravstenar där inget ljus alls lyste stannade Astrid. Hon satte sig på huk och grävde i sin otympliga väska tills hon fick fram ett gravljus som hon försiktigt placerade framför en av gravstenarna. Hennes vitsminkade ansikte lystes upp för en sekund när hon tände ljuset innan det föll i skugga igen.
”Det är så sorgligt med alla gravar som inte har några ljus,” sa hon. ”Vissa gravar har hur många som helst, andra är bara bortglömda. Fast det värsta är nog de gravar som är helt nya och ändå inte har några ljus.”
Mirja drog ett djupt bloss på den cigarett hon tänt samtidigt som Astrid tände ljuset.
”Hur många gravljus har du egentligen med dig? Den där väskan ser tung ut.”
”Många. Jag … var skyldig Wille pengar. Och jag visste inte vad jag skulle göra av dem, efteråt. Jag tänkte ge dem till hans mamma, men … jag tror inte att hon hade tagit emot dem. Och jag ville inte behålla dem.”
”Så du köpte gravljus för pengarna?”
”Ja.”
”Det tror jag att han hade gillat.”
Astrid log då, en smal liten skugga av ett leende över hennes svartmålade läppar. Men när hon gick bortåt längs gångvägen mot nästa gravsten att placera ett ljus vid, så kunde Mirja inte låta bli att lägga märke till hur smal hon blivit. Hon hade aldrig varit särskilt storväxt, men hennes svartklädda siluett var numera så tunn att den mer såg ut att tillhöra ett magert barn än en tonåring på väg att bli vuxen.
Mirja önskade att hon visste vad hon skulle säga till Astrid, vad hon skulle kunna göra för att få henne att må bättre. Men det fanns inget att säga. Hon, som inte ens kunde hantera kaoset i sitt eget liv, var inte rätt person att skänka tröst till någon annan. Hon, som knappt kunde hålla huvudet ovanför vattenytan de flesta dagar, kunde inte rädda någon annan från att drunkna. Så istället för att säga något hjälpte hon Astrid med att fördela ljusen bland de mest bortglömd gravarna.
När de var klara hade mörkret lagt sig över kyrkogården och dimmans fukt krupit in innanför Mirjas tunna skinnjacka. Hon tände en cigarett, inte så mycket för att hon var röksugen som för att fokusera på något annat än hur mycket hon frös för en kort stund.
”Kan jag få en?”
Astrid såg så bedjande ut att Mirja inte kunde låta bli att le.
”Okej. Men bara om du lovar att inte säga något till din mamma.”
”Lovar.”
”Och du vet att du kommer att få cancer och gula tänder och skitjobbig rökhosta?”
”Jag vet. Och jag röker inte vanligtvis. Men idag … det är samhain. Känns passande, på något sätt.”
”Samhain? Är det någon annan wicca-grej som jag inte känner till?”
”Det är en keltisk högtid. Grunden för Halloween och Allhelgona. Fast Samhain var också en skördehögtid, så den handlar inte lika mycket om döden. Mer om döden och livet. Kretsloppet.”
De rökte i tystnad i någon minut och Mirja kunde se hur Astrids spända axlar slappade av, för första gången på hela dagen.
”När är begravningen?” frågade Mirja.
”Måndag om två veckor. Samma dag som hans födelsedag skulle ha varit.”
”Verkligen? Känns inte det lite … makabert?”
”Det är Willes mamma som bestämmer. Hon tyckte visst att den dagen var passande. Hon har dessutom bestämt att begravningen ska vara i kyrkan, så hon verkar inte bry sig det minsta om vad Wille själv hade velat.”
”Hon är ju hans mamma. Hon vill bara väl.”
”Vad hon vill är att kontrollera honom. Fortfarande. Inte ens när han är död kan hon lämna honom ifred.”
Astrids röst lät hård och skör, som om den var på väg att spricka vilken sekund som helst.
”Jag vet inte ens om jag ska gå på begravningen.”
”För att den är i kyrkan?”
”Inte bara. Men det känns liksom meningslöst att vara med i en ritual som jag inte tror på, som han inte trodde på, bara för att hans mamma vill det. Och det är ju ändå inte han som kommer ligga där i kyrkan. Bara ett tomt skal av någon som han brukade vara.”
Mirja betraktade den den smala figuren bredvid sig, denna barnkvinna så full av ilska och sorg. Som en spegelbild av den tonåring Mirja själv varit. Så arg på livet, på de vuxna som inget förstod. Så självtillräcklig i sitt utanförskap och sin ständiga längtan bort.
”Du behöver inte gå på begravningen om du inte vill, Astrid. Han var din bästa vän. Alla vet hur viktig han var för dig oavsett om du kommer vara där eller inte.”
Hon gick några steg närmare och lade sin arm runt Astrids späda axlar. Lutade sin kind mot hennes blanka hår.
”Vi kan ha en egen ceremoni för honom efteråt. Det behöver väl inte vara samhain för det? Vi kan gå ut i skogen och ha en wicca-ceremoni. Spela hans favoritmusik. Vad tror du om det?”
Astrid svarade inte, men Mirja kunde känna mot kinden hur hon nickade, och hur hennes axlar började skaka lätt av snyftningarna.
Innan de lämnade kyrkogården gick de förbi minneslunden. Här trängdes så många ljus att lunden kändes som ett upplyst rum av ljus i den mörka omgivningen. Mirja följde Astrid till utkanten av lunden där hon ställde upp sitt sista ljus och tände det med något darrande fingrar.
”Glad Samhain, Wille. Hoppas att du sover gott, var du än är.”
De lämnade kyrkogården hand i hand. När de började närma sig tunnelbanan kastade Mirja en sista blick över axeln och såg hur en myriad av ljus skymtade mellan träden. Som om en hel stjärnhimmel hade landat mellan gravstenarna och trädstammarna i en sista hälsning till de döda.

Kreativt Skrivande III

Idag fick jag besked om att jag är antagen på Kreativt Skrivande III till våren. Det har delvis varit tungt att läsa tre kurser under hösten – särskilt då inlämningsuppgifter för olika kurser ofta haft deadline samtidigt – men det har också varit väldigt roligt. Så jag tänkte ”What the hell, fritid är överskattat” och bestämde mig för att fortsätta med det kreativa skrivandet även under våren.
Jag hoppas att vårens uppgifter kommer vara givande och att jag kommer att bli inspirerad att fortsätta skriva på mitt påbörjade NaNoWriMo-projekt. Kanske till och med få in projektet i skrivarkursen på något hörn.

Just nu håller jag på att skriva en inlämningsuppgift om monster till gotikkursen samtidigt som jag finputsar den senaste skrivuppgiften för inlämning till lärare i Kreativt Skrivande-kursen. En text som alltså kommer dyka upp här på bloggen så snart jag har hunnit fixa till alla små skavanker.
Med andra ord; håll utkik efter Bokstävlarnas skönlitterära bloggpremiär!

NaNoWriMo in hindsight

Det där med att försöka sig på att skriva en roman på en månad samtidigt som man läser tre kurser och har en massa inlämningsuppgifter och tentor att plugga till? Inte det allra smartaste man kan ge sig på, faktiskt.

Som ni förstår så gick jag inte i mål med mitt första NaNoWriMo-deltagande. Långt därifrån. Jag hann komma en bit på väg innan jag drunknade i deadlines och årets mest efterlängtade spel Skyrim dök upp och lade beslag på återstoden av min tid.
Men min roman är inte död. Långt därifrån. Jag har faktiskt fortsatt skriva en del på den, även om jag inte alls håller någon vansinnig NaNo-takt längre. Jag har insett vad som inte fungerar, vad jag måste skriva om. Jag har antecknat flera sidor om vad som kommer hända och varför och jag lyckades till och med stoppa in två (eller tre, beroende på hur man ser på det) av mina romankaraktärer i en inlämningsuppgift till Kreativt Skrivande-kursen. Mer om den senare, då jag faktiskt funderar på att lägga upp just den texten i bloggen (Hjälp!).

Så jag ser det inte som ett misslyckande att jag inte kom upp i de åtrådda 50.000 orden under månadens lopp. Snarare är jag nöjd över att jag fått ihop såpass mycket stoff som jag har gjort och att mitt NaNo-projekt fortfarande är i allra högsta grad levande. Vem vet, kanske kommer jag att ha skrivit klart lagom till november nästa år?

Hur har det gått för er andra som var med? Kom ni ditt ni ville med ert skrivande?