klassiker

We call ourselves human beings

hersmokeDet tog mig halva sommaren att läsa James Tiptree Jrs novellsamling ”Her Smoke Rose Up Forever”. Inte för att det var en dålig bok. Tvärtom. Det här är en samling noveller så bra att man inte vill göra dem otjänsten att läsa alltför snabbt och alltför många i rad. Därav det långsamma tempot.

James Tiptree Jr var en pseudonym som Alice Sheldon, född 1915 i Chicago, använde sig av när hon skrev sina banbrytande SF-noveller. En annan av hennes pseudonymer var Raccoona Sheldon, ett namn hon använde för de texter som inte riktigt passade för Tiptree Jr. För enkelhetens skull tänker jag genomgående använda mig av namnet James Tiptree Jr, det namn hennes texter blivit kända under. Det är också namnet på ett pris för SF- och fantasyförfattare som instiftades 1991 och som ”is intended to reward those women and men who are bold enough to contemplate shifts and changes in gender roles, a fundamental aspect of any society”.

Tiptree Jrs noveller är ofta tydligt feministiska, oavsett om de utspelar sig i ett rymdskepp, i en nära framtid där jorden nästan gått under eller i en nutid som balanserar på kanten till avgrunden. Det handlar mycket om mäns våld mot kvinnor och mot sin omvärld. Om hur utseende ofta är bedrägligt och hur mänskligheten alltför ofta inte förstår sitt eget bästa.

”The Girl Who Was Plugged In” från 1973 känns som cyberpunk, även om den är skriven flera år innan genrens namn ens myntades. En tragisk kärlekshistoria om en tonårsflicka som kopplas in för att styra en avatar, en vacker virtuell flicka vars hela liv är yta. En berättelse som känns nästan otäck aktuell idag.
”The Screwfly Solution” är en kuslig first contact-novell, som påminner mig om ett riktigt bra zombieapokalypsscenario. Det är inte det okända hotet som är det värsta, det är det hot som kommer från de som står dig närmast.
”We Who Stole the Dream” är historien om en förslavad utomjordisk ras som gör uppror mot sina förtryckare, bara för att inse att deras uppror kommit för sent.

Det finns många, många fler exempel jag skulle kunna nämna. Melankoliska noveller om vår undergång, på ett eller annat sätt. Om mänsklighet, eller bristen därpå. Om ensamheten i att långsamt driva i ett rymdskepp mot okänt mål, i hopp om att finna något där som gör att färden inte är meningslös.

James Tiptree Jr var en fantastiskt begåvad författare av noveller som stannar kvar hos en långt efter läsning. Om du inte har läst något av henne så borde du verkligen göra det.

James Tiptree Jr – Her Smoke Rose Up Forever (Tachyon, 2004)

Fantasyklassiker

Jag hann med att läsa en bok till höstens SF & fantasykursUrsula K. Le Guins ”A wizard of Earthsea” – innan jag hoppade av. Den här tunga hösten ger mig tyvärr inte mycket utrymme för nöjesstuderande, hur intressant kursen än verkar. Dock lär jag läsa alla böcker jag köpte till kursen i sinom tid, så det känns inte alls som bortkastade inköp.

”A Wizard of Earthsea” är den första boken i den flerfaldigt prisbelönade The Earthsea Cycle, en bokserie i sex delar (om man inte räknar med de noveller som utspelas i världen). Boken publicerades första gången 1968, men Earthsea förekom redan några år tidigare i ett par av Le Guins noveller.

Den unge pojken Ged – senare kallad Sparrowhawk – växer upp på ön Gont. När det visar sig att han har en talang för magi så får han flytta hem till byns häxa som är en släkting. Pojkens krafter är dock mycket större än häxans, så stora att han inte bara lyckas försvara byn från en fientlig attack utan också så att han utgör en potentiell fara för sig själv. Ged skickas så småningom iväg till trollkarlsskolan på ön Roke, där hans stolthet och arrogans driver honom till att använda förbjuden magi. Ged släpper in en mörk skugga i världen, ett ting som är namnlöst och därför inte lyder under någon typ av magi. Skuggan kommer att jaga honom genom hela romanen – både bokstavligt och bildligt – och slutligen driva honom till världens yttersta gränser.

Jag har läst ett flertal av Le Guins SF-romaner, men av någon anledning har jag inte läst någon av böckerna i hennes Earthsea Cycle förrän nu. Med tanke på att jag plöjde i princip allt som stod i fantasyhyllorna på biblioteket när jag var yngre så är det ganska märkligt att jag har missat de här böckerna.

Det är fascinerande hur Le Guin målar upp en episk fantasyhistoria på knappt 200 sidor. Fantasyböcker har en tendens att tangera smärtgränsen när det gäller tegelstensformat (för mig ligger den gränsen på ungefär 1000 sidor, allt över det blir svårläst av rent praktiska skäl). Här finns inga överflödiga sidointriger eller myllrande persongallerier. Le Guins övärld känns trovärdig och anrik, full av intressanta och slående miljöer. Ibland känns berättarstilen arkaisk som en folksaga, ibland blommar den ut i detaljrika beskrivningar.
Själva magisystemet känns genomarbetat. Jag får en känsla av att Pat Rothfuss hade läst en hel del Le Guin när han arbetade fram sitt eget magisystem, för det finns en hel del beröringspunkter när det gäller ordens makt och tingens rätt namn. Inte så att Rothfuss magisystem känns plagierat, snarare känns det som en självständig vidareutveckling av Le Guins tankar kring magi och språk.

Jag lär garanterat läsa resten av böckerna i the Earthsea Cycle. Om inte annat så känns det nästan som ett krav för att kunna känna sig som en hyfsat bildad fantasyläsare.

Ursula K. Le Guin – A Wizard of Eartsea (Bantam Spectra, 2004)

Fascinerande mindfuck

Modernista har gjort oss svenska läsare en stor tjänst när de åter har gett ut några av den nya zeeländska författaren Janet Frames böcker. Bland annat hennes självbiografiska ”Ansikten i vattnet”, en oerhört stark skildring av kampen mot psykisk sjukdom och skrivandets läkande kraft, som var mitt första möte med författaren.

”Doftande trädgårdar för de blinda” skiljer sig en del från de av Frames böcker jag har läst tidigare, men ändå inte. Den är en ganska komplicerad berättelse som långsamt slingrar sig fram mot ett slut som jag bara kan beskriva som ett enda stort mindfuck (i ordets mest positiva bemärkelse).

Erlene har slutat prata. Hon tillbringar sin tid med att studera och föra inbillade konversationer med en skalbagge som bosatt sig på hennes fönsterbräda och som hon gett namnet Farbror skalbagge. Modern, Vera, har valt att leva sitt liv som blind. Hon oroar sig för dottern och tänker tillbaka på sin uppväxt. Fadern Edward har flyttat till London, där han iscensätter stora slag med plastsoldater. Alla lever som i varsin parallell verklighet, utan att kunna nå varandra. Deras liv är till synes helt parallella, men snart börjar man ana att det finns ett samband som inte har det minsta med familjeband att göra.

”Doftande trädgårdar för de blinda” är en märklig roman. De första kapitlen kändes helt slumpmässiga, utan samband. Men när jag väl började ana den röda tråden blev läsningen helt fascinerande. Inte minst när jag kom till slutet, som jag inte vill avslöja mer om än: håll ut tills du kommer dit! Det är verkligen värt det.

Janet Frame – Doftande trägårdar för de blinda (Modernista, 2012)

Favorit i repris: Mästaren och Margarita

Det kanske är svårt att tänka sig, men när jag gick i gymnasiet så läste jag knappt någon fantastik över huvud taget. Istället ägnade jag mig åt klassiker och författare som refererade mycket till populärkultur (som Coupland och Hornby). Visst är det vanligt med pseudointellektuella gymnasister, men i mitt fall handlade det också mycket om det bildningskomplex jag fick på köpet när jag – som kom från en ganska antiintellektuell medelklassförort – började i gymnasiet i Stockholms innerstad. Plötsligt skämdes jag för Tolkien och King, och började ägna min tid åt Söderberg, Hesse och Dagerman.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte hamnade på rätt fot med Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” när jag läste boken som gymnasist. Jag hade förväntat mig något i stil med Dostojevskij; smutsig, tröstlös realism. Istället fick jag ett absurt stycke fantastik där både djävulen själv, talande katter och häxor figurerar i ett långt ifrån realistiskt Moskva. Kängorna mot det korrumperade kulturetablissemanget gick mig också helt förbi när jag läste boken första gången, vilket jag skyller på min då alltför späda ålder.

”Mästaren och Margarita” är som en halsbrytande dans genom 20-talets Moskva, där så många karaktärer figurerar att det är lätt att helt snurra bort sig. Inte minst då flera av karaktärerna dessutom går under olika smeknamn och öknamn. Här finns ett flertal berättelser i berättelsen och symboler som återkommer och och om igen i olika skepnader. Samt, som sagt, en enorm talande katt som dricker vodka som om det inte fanns någon morgondag.
Det är en underhållande roman det här, men inte helt lättläst. Mycket på grund av myllret av karaktärer, men också för att det inte är helt lätt att navigera sig i Bulgakovs litterära landskap. Till slut är det omöjligt att veta var gränsen går mellan verklighet och illusion. Och som läsare inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll; en roman är ju i sig en illusion. Oavsett om den sedan är realistisk eller ej.

Jag är glad att jag gav ”Mästaren och Margarita” en till chans. Den här klassikern förtjänade bättre än att bli dissad av en pretentiös gymnasist som låtsades att hon inte längre gillade fantastik.

Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita (En bok för alla, 2008. Första svenska utgåva: 1971)

Att vara ett monster

På en liten ö utanför Skottlands kust bor tonåringen Frank tillsammans med sin pappa. Han tillbringar det mesta sin tid med att genomföra ritualer som involverar döda djur. Behöver han vägledning rådfrågar han Getingfabriken, en komplicerad labyrint han har tillverkat själv där getingar dödas på en mängd olika sätt beroende på vilken väg de tar. Ibland tar Frank en paus och super skallen av sig tillsammans med sin ende vän. Men den mesta tiden bidar han på den lilla ön i väntan på äldre brodern Eric som rymt från mentalsjukhuset och med att tänka tillbaka på de tre mord han begått.

Iain Banks debutroman ”Getingfabriken” kom ut första gången 1984. Det är en roman som blivit älskad och hatad, omdiskuterad och utnämnd till kultklassiker. Och som skiljer sig en hel del från de böcker som åtminstone jag mest förknippar herr Banks med – hans SF-romaner.

Den miljö som Banks målar upp i ”Getingfabriken” är en spegelbild av Franks sinne. Det är en värld full av symboler och järtecken, av invecklade ritualer och heliga platser. En värld Frank kämpar varje dag med att upprätthålla, att bringa ordning till. Som att både hans sinne och hans fysiska omgivningar när som helst hotar att störta ner i kaos. För att hantera sitt liv har han uppfunnit en egen religion som för omgivningen kan tyckas sjuk och vriden men som för honom ger allt en djupare mening. Ett mål.

För den som lätt blir äcklad skulle jag nog avråda från läsning av ”Getingfabriken”. Den förekommer mycket våld; djurkadaver i delar, kroppsvätskor, ingående beskrivningar av planerade mord. Det är blodigt och instängt i Franks värld, men det är också fascinerande. För ”Getingfabriken” handlar mycket om några av mina favoritteman; om monstrets identitet och galenskapens villkor. Dessutom har den en oväntad twist på slutet som jag inte tänker avslöja något av här, förutom att säga att den ger identitetstemat en extra dimension. För den som kan se bortom det blodiga är det en oerhört intressant läsning och en bok med välförtjänt kultstatus.

Iain Banks – Getingfabriken (Modernista, 2012)

Familjeband

Suzanne och Joseph växer upp tillsammans med sin ensamstående mor i en halvfärdig bungalow i franska Indokina. Varje år dränks deras små risodlingar av Stilla havets saltvatten, trots att modern lagt mycket tid och möda på att bygga skyddsvallar. Modern tillbringar sin tid med att skriva långa brev till tjänstemännen på de franska kolonialmyndigheterna medan de två barnen gör upp planer för att till varje pris fly barndomshemmet. Även om det kanske betyder att de måste gifta sig med någon de egentligen föraktar.

Marguerite Duras ”En fördämning mot Stilla havet” kom ut första gången 1950 och var hennes tredje roman. Den baserar sig delvis på Duras egna uppväxt i franska Indokina. Flera av de teman som här tas upp är återkommande i Duras författarskap: komplicerade familjeband, sexuell frigörelse, vansinnets bojor. Inte minst finns det många paralleller till ”Älskaren” från 1984, den första roman av Duras som jag själv läste.

”En fördämning mot Stilla havet” är berättelsen om en komplicerad och dysfunktionell familj. Modern är besatt av sina fördämningar och binder sina barn tätt intill sig med hot och löften, med fysiskt våld och en kvävande, klaustrofobisk kärlek. Joseph får representera friheten, en rastlös ung man som avvisar moderns kärlek och som vägrar att följa konventioner och sociala regler. Han är arg och otrevlig, en kvinnotjusare som finner kärleken i en äldre kvinna. Joseph får på många sätt representera ”den andre” i Duras roman, en roll som vanligen tilldelas kvinnorna (eller kolonins inhemska befolkning).
Suzanne har svårt att hantera sin roll som ett slags medlare mellan moderns och broderns respektive vansinne. Hon vill bort från hemmet, men är inte beredd att sälja sin själv och sin kropp för att komma därifrån. Första halvan av boken har hon en rik friare, Herr Jo, som översköljer henne med presenter och som hon (ivrigt påhejad av resten av familjen) mjölkar så mycket hon kan ur. Herr Jo kallar slutligen familjen ”djupt omoraliska” vilket Suzanne besvarar med ”det är sådana vi är”. För den som lever under existensminimum är moral en lyx förunnat de rika och Suzannes familj gör vad de måste för att överleva.

”En fördämning mot Stilla havet” är en ganska grym historia om kärlek och hat, om fattigdom och frihet och frigörelse. Om familjeband så sega att de överlever allt. Det är en roman som ändå känns förvånande ljus och hoppfull sitt mörka tema till trots och som känns oumbärlig för alla som kommit att uppskatta Marguerite Duras knivskarpa prosa.

Marguerite Duras – En fördämning mot Stilla havet (Modernista, 2012)

Favorit i repris: The Magus

Som andra bok i min favorit-i-repris-sommar valde jag John Fowles klassiker ”The Magus” från 1965. Det har gått ungefär tio år sen jag första gången läste boken, då i svensk översättning. Hög tid för en efterlängtad omläsning, med andra ord.

Nicholas Urfe är en uttråkad ung engelsman. Han arbetar som lärare och har ett otillfredsställande förhållande med den unga australiensiskan Alison. När Nicholas får jobb på en internatskola på den grekska ön Phraxos ser han det som en chans att komma bort från sitt liv och starta om på nytt. Väl på plats blir inget som Nicholas tänkt sig. Han känner sig ensam och isolerad. Så lär han känna Conchis, öns rikaste och mest enigmatiske invånare. Conchis bjuder in Nicholas till sitt hem och långsamt dras han in i en värld full av illusioner, lögner och erotik. Conchis värld är lika mycket en dröm som en mardröm, men Nicholas märker att han är beredd att göra vad som helst för att få vistas i den.

Nicholas är en ganska otrevlig typ, ytlig och självisk. Även om man som läsare inte gillar honom är det svårt att inte sympatisera med honom och den absoluta mindfuck som han utsätts för i romanen. Att inte kunna veta vad som är sant eller ej, att misstänka att allting i ens liv är en konstruktion och en konspiration – det är ett under att Nicholas inte bryter ihop totalt.
Nicholas är också både ett barn av sin tid och djupt påverkad av sin uppväxt. Liksom många andra unga personer i efterkrigstidens England kämpar han med att komma underfund om sin identitet och sexualitet, sin plats i livet. Många av de beslut han hittills tagit har varit i protest mot sin auktoritäre far. Men efter faderns död finns det inte längre något att göra uppror mot och Nicholas liv tappar både mening och riktning.

”The Magus” är ingen direkt lättläst roman. Den är gåtfull och lämnar läsaren med många frågor och teorier om hur allt egentligen hänger ihop. Fowles lade visserligen till några förklarande scener och gjorde andra mer tydliga i den reviderade utgåva av romanen som kom ut 1978, men han rätade inte ut alla frågetecken. Vilket jag tycker är bra, för en stor del av behållningen med ”The Magus” är just osäkerheten om vad som händer på riktigt. En osäkerhet som blir mer effektiv om läsaren inte sitter inne med alla svar.

”The Magus” är en bok för alla som gillar klaustrofobiska, psykologiska romaner. Den innehåller en mängd litterära referenser, symboler och allusioner. Den är bitvis oerhört obehaglig, bitvis omöjlig att lägga ifrån sig. En roman som är lika spännande och fascinerande när jag läser den för andra gången, vilket måste ses som en mycket lyckad omläsning.

John Fowles – The Magus (Dell, 1999)

Favorit i repris: Watership Down

Först ut i min favorit-i-repris-sommar är Richard Adams ”Watership Down” från 1972. En bok jag inte läst sedan jag gick i mellanstadiet, men med tanke på hur många gånger jag har sett filmen så mindes jag ändå handlingen ganska väl. Även om jag tror att många av dess nyanser gick över huvudet på mig förra gången jag läste boken.

Det börjar med att Fiver plågas av hemska visioner av kolonins undergång. Fiver är en synsk kanin, och Hazel gör sitt bästa för att få kolonins ledare att lyssna till honom. Men han vägrar lyssna och de båda kaninerna ser ingen annan utväg än att fly från kolonin. Med sig får de en udda skara kaniner: som ängsliga lilla Pipkin, smarta Blackberry, historieberättaren Dandelion och starka Bigwig. De ger sig iväg på ett äventyr som är minst sagt farofyllt. För det berättas att kaninerna har tusen fiender och kan endast undkomma dem alla genom att använda sin list och sin snabbhet.

”Watership Down” är en klassisk äventyrsroman, en Odysséen med kaniner. Hazel är bokens protagonist, en hjälte som varken är exceptionellt stor eller stark. Men han är modig och lojal och har en förmåga att lösa de flesta knipor med hjälp av list. Oavsett om knipan består av att undkomma fiender eller att skaffa honor till sin nystartade lilla koloni.

Mycket av ”Watership Down” handlar om vad det innebär att vara kanin. I jakten på sitt nya hem träffar Hazel och de andra på två sinsemellan väldigt olika kolonier, vars invånare verkar ha glömt bort vad det innebär att vara kanin. Den första kolonin, Cowslip’s Warren, är till synes ett paradis. Kaninerna är välgödda och stora med obegränsad tillgång på mat. Men det visar sig att priset för maten är högt, att människorna i den närbelägna bondgården sätter upp snaror i närheten av maten de lägger ut. Kaninerna i Cowslips koloni har gett upp. De har glömt bort att människan är elil, kaninernas fiende.
Den andra kolonin, Efrafa, är på många sätt en motsats till Cowslips koloni. Ledda av General Woundwort lever dessa kaniner i ständig beredskap och under militärisk disciplin. De äter i skift för att inte avslöja hur många de är och styrs med järnhand av den hårdföre generalen. Kaninerna i Efrafa har liksom de i Cowslips koloni glömt bort hur kaniner egentligen är. De båda kolonierna har begränsat sin egen frihet för en falsk trygghet och därigenom kompromissat med sitt eget kaninskap.

Något jag verkligen uppskattade vid den här omläsningen var Dandelions berättelser om El-ahrairah, kaninernas största hjälte. Han är ingen gud, utan snarare en förebild när det gäller list, snabbhet och lojalitet till sitt folk. El-ahrairah är en trickster av stora mått, som alltid lyckas landa på fötterna.
Den bästa, och sorgligaste, historien om El-ahrairah är när han besöker den svarta kaninen, the Black Rabbit of Inlé. Här blir det tydligt hur mycket en bra kaninledare måste vara beredd att offra för sitt eget folk och sin koloni.

”Watership Down” var ett mycket bra val av omläsning. En klassiker som verkligen håller för omläsning. Även om jag inte längre tycker att måsen Kehaar är det roligaste i hela boken, som jag gjorde när jag var tolv, så är det fortfarande en fascinerande historia.
Nu känner jag att jag måste se om filmen också. Snarast.

Richard Adams – Watership Down (Penguin books, 1980)

The madwoman on the island

När jag besvarade de där 11 frågor-enkäterna för några veckor sen så var det en fråga om en klassiker jag tror jag skulle älska. Jag svarade ”Sargassohavet” av Jean Rhys och när jag några veckor senare hittade boken billigt kände jag att det var dags att slå till.

”Sargassohavet” handlar om en karaktär från Charlotte Brontës viktorianska klassiker ”Jane Eyre”: Bertha Mason, eller Antoinette Cosway som hon en gång hette. Vi får följa hennes uppväxt i Västindien och det utanförskap som grundas i att en gång ha tillhört en rik slavägande överklass, men nu vara lika fattig som den befolkning hennes familj en gång ägt. När den unge Edward Rochester kommer till ön för att gifta med Antoinette hoppas hon kunna fly sin klaustrofobiska värld och sin hatiska omgivning. Men inget blir som hon hoppas. De rykten som går om Antoinette och hennes familj når Rochester, och när han vänder sig emot henne försvinner hon in i galenskap.

”Sargassohavet” är en mycket tät och klaustrofobisk roman. På bara 150 sidor hinner Jean Rhys beskriva ett helt liv, en kulturkrock, ett dödsdömt äktenskap. Samt en ganska ordentlig bit kolonialhistoria.
Antoinettes utanförskap går som en röd tråd genom berättelsen. Hon växer upp på en plats (och under en tid) där hon inte är välkommen någonstans. Hon tillhör en svunnen tid, ett äldre system, och det finns ingen plats för henne i den nya världen. Inte konstigt att hon bryter ihop när Rochester inte ens låter henne behålla sitt dopnamn, utan börjar kalla henne för Bertha.

Jag påminns lite om Doris Lessings klassiker ”Gräset sjunger” (från 1950) när jag läser ”Sargassohavet” (utgiven 1966). Lessings Mary dras liksom Rhys Antoinette långsamt och obönhörligt ned i galenskap, medan både befolkningen och naturen vänder sig emot dem. I både Lessings och Rhys böcker finns även intressanta tankegångar om postkolonialism och identitet som bidragit till de båda romanernas klassikerstatus.

”Sargassohavet” är intressant läsning för alla som vill få en annan bild av ”the madwoman in the attic”, den viktorianska kvinnans mörka spegelbild. Jag tror inte att det är något måste att ha läst ”Jane Eyre” först, men jag skulle starkt rekommendera det.

Jean Rhys – Sargassohavet (Modernista, 2011)

Postapokalypsklassiker

Mitt ute i öknen ligger ett kloster, tillägnad den helige Leibowitz. Det är 600 år sedan den gamla civilisationen förstördes i ett hav av eld och ”The Simplification” inleddes, då de rasande massorna vände sig emot de lärde och deras skrifter. Klostret, som tillhör den Albertinska orden, har under seklen som gått haft som uppgift att bevara kunskap som annars skulle ha gått förlorad. Men frågan är om denna kunskap enbart bör bevaras och gömmas undan för nyfikna blickar, eller om den bör användas för att skapa en ny civilisation ur den gamla världens aska? Är mänskligheten dömd att upprepa sina misstag om och om igen eller kan de verkligen skapa en ny värld utan krig och konflikter?

Walter M. Millers SF-klassiker ”A Canticle For Leibowitz” skrevs först som flera separata noveller. 1960 kom romanen ut, en bearbetning av novellerna i form av en roman i tre delar som utspelas under flera hundra år. Romanen vann en Hugo för bästa roman 1961.

Jag hörde första gången talas om romanen när jag läste Neal Stephensons ”Anathem” för några år sen. De båda böckerna har mycket gemensamt, inte minst sina religiösa och postapokalyptiska teman. De båda böckerna har dessutom liknande uppbyggnad, då de tar sin början i ett isolerat kloster för att fortsätta ut i världen och så småningom ut bland stjärnorna.

”A Canticle for Leibowitz” spänner som sagt över många sekler. Den gör nedslag under tre olika perioder i klostrets historia, där ungefär 600 år passerat mellan de olika delarna. Men trots denna uppdelning så känns inte historien splittrad eller ofokuserad. Det finns många röda trådar som håller ihop berättelsen, som snarare handlar om en civilisations uppgång och fall än några enskilda karaktärer.

I den första delen, ”Fiat Homo”, är världen fortfarande i spillror efter det stora kärnvapenkriget. Vilda stammar hotar klostret och kyrkan kämpar förgäves för att bevara sina små smulor av den svunna civilisationen. Det är inte svårt att dra paralleller till kyrkans sammanhållande roll efter romarrikets fall. Miller beskriver en orden som präglas av vidskeplighet och religiös dogmatism, som tillbringar sin tid i klostret med att göra prydliga handavskrifter av dokument de absolut inte förstår. Den heliga shoppinglistan, till exempel. Berättelsen om kärnvapenkriget har fått en närmast mytisk ton, med bomberna som ondskefulla demoner och mänsklighetens fall som en syndaflod.
Under de två följande delarna får vi följa klostrets framgångar och vetenskapliga utveckling. De olika abbotarna får representera tidsandan under den period vi gör nedslag i.

Det är inte svårt att förstå varför ”A Canticle for Leibowitz” blivit en klassiker. Inte bara för att den är skriven av en veteran som under andra världskriget var med och bombade klostret i Monte Cassino i Italien, utan också för att den tar upp teman som religion och vetenskap på ett sätt som fortfarande känns aktuellt. Ekon av Millers postapokalyptiska värld finns i allt från Fallout-spelen till Cormac McCarthys ”The Road”. För den som intresserar sig för postapokalyptiska skildringar är det här ett absolut måste.

Walter M. Miller jr – A Canticle For Leibowitz (Bantam books, 2007)