kim w andersson

Seriesöndag: Berättelser från Engelsfors

bfeDet är väl ingen som har missat ”Berättelser från Engelsfors”?
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, genierna bakom ”Cirkeln” och ”Eld” har slagit sina påsar ihop med några av Sveriges bästa serieskapare och gjort ett seriealbum som utspelar sig i Engelsfors. Serierna utspelar sig både före, mellan och efter de två första böckerna så om ni inte har läst dem båda så utfärdar jag SPOILERVARNING.

Att tre olika serieskapare varit med och gjort albumet tycker jag är en stor styrka. Särskilt när vi får möta samma karaktär flera gånger, med subtila variationer beroende på vem som hållit i pennan. De växlande berättarperspektiven är något jag uppskattade väldigt mycket med romanerna. Hur de olika karaktärerna ser på världen, sig själva och varandra och hur mycket det kan skilja hur en viss situation tolkas. I seriealbumet känns det på många sätt som att vi får komma karaktärerna ännu närmare. Se vad som rör sig i deras huvuden. Att vi dessutom får följa några karaktärer som hittills varit bikaraktärer eller som försvann alltför tidigt ur böckerna är en extra bonus.

Berättelserna må vara korta, men inte ytliga. Det är inte en fristående bok det här, utan mer ett komplement till romanerna.
När jag var på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren i veckan så berättade de tre serieskaparna vilka karaktärer som var deras favoriter att teckna. Föga förvånande var det just de tre serierna de nämnde som är mina favoriter i albumet; Kim W Anderssons ”Vagnen” (om Olivia), Kalle Johnssons ”Den hängde” (om Elias) och Lina Neidestams ”Kejsarinnan” (om Anna-Karin). Alla serier är bra, men de här har något extra. Uppslaget med Elias och Linnéa är exempelvis så fantastiskt att jag önskar att det fanns som affisch att sätta upp på vägen.

Läs ”Berättelser från Engelsfors” om du är ett ”Cirkeln”-fan och i synnerhet om du även är ett seriefan. Du kommer inte att bli besviken.

Sara Bergmark Elfgren m.fl – Berättelser från Engelsfors (Rabén & Sjögren, 2013)

Seriesöndag: Alena

Alena trivs inte i den snobbiga internatskolan där hon tvingas gå. Hon mobbas av de populära tjejerna i lacrosselaget och tycks inte passa in alls. Kuratorn lägger sig i hela tiden och försöker få Alena att prata om Josefin, hennes bästa vän som dog för ett år sen. Saken är bara den att den döda Josefin inte lämnar sin bästis i fred – och att hon dessutom gör allt för att få Alena att slå tillbaka mot mobbarna.

Kim W. Andersson slog igenom med serien ”Love Hurts”, som bl.a gick i tidningen Nemi innan den kom ut i albumformat. De underhållande och ibland ganska makabra historierna i kombination med Anderssons snygga tecknarstil gjorde albumet till en fröjd att läsa. I ”Alena” tar Andersson konceptet skräckromantiska historier med en twist och utvecklar det. Han får chansen att gå mer på djupet, något som är både bra och dåligt.

Både Alena och Josefin är intressanta karaktärer, men tyvärr känns flera av bikaraktärerna ganska platta. Lacrossetjejen Filippa inte minst. Hon är en typisk ”snygg, elak, mobbande blondin” av den typen man har stött på i varenda high school-rulle sen 1980-talet (och det är svårt att inte jämföra henne med den betydligt mer nyanserade Ida i ”Cirkeln” och ”Eld”).

Tecknarstilen är som vanligt oklanderlig. Jag tycker att Andersson är som allra bäst i de mer blodiga delarna. Han har förmågan att få splatter att bli vackert och jag kommer på mig själv med att hoppas på extra blodiga scener bara därför.

Jag är också mycket förtjust i twisten på slutet. Den vill jag inte berätta mer om än så, men jag rekommenderar ”Alena” till alla som gillar splattriga skräckhistorier i internatmiljö. Ja, det förekommer skoluniformer. Dränkta i blod. Enough said.

Kim W. Andersson – Alena (Kolik förlag, 2011)