karin tidbeck

Egensinnig fantastiksamling

jagannathKarin Tidbeck är en författare som tycks gå från klarhet till klarhet. Jag älskade hennes dystopiska SF-roman ”Amatka” som kom ut tidigare i höstas och jag älskar hennes engelska novellsamling ”Jagannath” som också den kom ut i höstas.

Att kategorisera ”Jagannath” är inte det lättaste. Precis som Kelly Link så rör sig Tidbeck över hela spektrat av fantastik, från steampunk till mörka sagor till SF. Trots bredden känns inte samlingen det minsta spretig. Tidbecks berättarröst är så tydlig så att jag som läsare aldrig tappar fokus.
Att översätta den här samlingen kan inte ha varit det lättaste. De flesta novellerna utspelar sig i Sverige och flera har en tydlig förankring i svensk mytologi. Det ger dem en säregen prägel, särskilt när man läser dem på engelska. Men jag tycker att det fungerar. Och jag kan bara tänka mig hur exotiska många av novellerna måste verka för den internationella läsarkretsen.

”Jagannath” har en genomgående melankolisk grundton som jag är mycket förtjust i. Karaktärerna är ensamma och bär ofta på en längtan bort. Många av dem är historier som stannar kvar långt efter man har läst dem, som fastnar och skaver och ställer frågor. Som ”Rebecka”, novellen om en ung kvinna som vill dö i en värld där döden inte längre existerar. Eller ”Arvid Pekon”, en absurd historia om existens och identitet. Jag har tidigare skrivit om titelnovellen ”Jagannath”, en fantastiskt välskriven SF-novell som tecknar en hel värld på bara några få sidor. En annan favorit är ”Reindeer Mountain”, en historia om vittras märkliga dragningskraft på två systrar.

”Jagannath” är helt enkelt en mycket välskriven och egensinnig novellsamling. Den gör mig än mer övertygad om att Karin Tidbeck har en lysande författarframtid framför sig.

Karin Tidbeck – Jagannath (Cheeky Frawg, 2012)

Frihet, kärlek och solidaritet

I enkät jag fyllde i för ett antal veckor sen så nämnde jag Karin Tidbecks ”Amatka” som en av höstens boksläpp jag såg fram emot allra mest. Förväntningarna var med andra ord mycket höga och jag är glad att de alla infriades. Jag önskar att jag hunnit skriva den här recensionen innan Kontrast, där jag fick tillfälle att prata lite med författaren. Men jag tror att jag ändå fick fram hur bra jag tycker att boken är.

Brilars Vanja Essre Två får i uppdrag att resa till Amatka, den lilla kolonin i norr. Här ska hon undersöka medborgarnas hygienvanor och deras inställning till nya hygienprodukter. Här möter också Vanja nya vänner, nytt sammanhang och en kärlek som får henne att utan tvekan överge sitt ensamma liv i huvudstaden.
Men allt är inte som det verkar i Amatka. Styrelsen låter makulera böckerna i biblioteket för att ta till vara pappret. Men vad ska de egentligen med pappret till? Vad är det de försöker dölja? Har det något att göra med den stora branden i rekreationshallen, den som ingen bör prata om?

Redan från första sidan etablerar Tidbeck skickligt stämningen, en krypande känsla av att något är fruktansvärt fel. Vi får under läsningen fler och fler pusselbitar till hur världen fungerar. Och tillsammans med Vanja får vi läsare upptäcka Amatkas dolda historia.
Det är synd att förlaget i sin katalogbeskrivning avslöjar alldeles för mycket om vad ”Amatka” egentligen handlar om. Det är en så skickligt uppbyggd historia som spoilras i den beskrivningen, en historia som jag hellre hade velat upptäcka helt själv. Särskilt eftersom det underliggande temat också påverkar inte bara vilken historia som berättas, utan även på vilket sätt.

”Amatka” är en dystopi om en totalitär stat som balanserar på ruinens brant och som i desperation gör vad som helst för att undvika undergången. Ingenting är omöjligt så länge det görs i kollektivets namn. Men kollektivismen fungerar inte bara som ett skydd för medborgarna, den är också både krävande och kvävande. Den som inte passar in utgör en fara. Som när det gäller barnalstrande, ett obligatoriskt inslag för alla som kan – oavsett om de vill eller inte.

”Amatka” är en jordnära dystopi och en filosofisk SF-roman. Det är en vacker och kuslig historia om frihet, kärlek och solidaritet som känns formfulländad. Läs!

Karin Tidbeck – Amatka (Mix förlag, 2012)

3 x SF-noveller

Jag fortsätter läsa noveller i e-format. Den här gången blev det SF för hela slanten.
Maria Küchens ”Eurasia Fleet” är en erotisk SF-novell som känns mycket inspirerad av David Bowies ”Space Oddity” från 1969. Ett fraktskepp driver planlöst runt i rymden, utan att kunna styras och utan mål. Kaptenen har inlett ett sexuellt förhållande med en besättningsman och tillsammans svävar de tyngdlöst runt i stjärnrummet, nakna, efter att ha stängt av gravitationen. Allt de har är tid och varandra och ett frysrum fullt av lyxig mat som de skulle ha levererat till en koloni.

”Eurasia Fleet” känns mer som en liten tankelek, ett fragment, än en novell. Trots ett intressant ämne så greps jag inte alls av historien. Kanske för att SF-inslagen kändes lite ansträngda eller för att sexscenerna fick mig att fnissa lite generat. Lyssna på ”Space Oddity” stället, där får du ungefär samma historia berättad på ett mycket mer intressant sätt.

Maria Küchen – Eurasia Fleet (Mix förlag, 2011)


I Mors kropp har alla en uppgift. Alla barn som föds är nödvändiga för Mors överlevnad; de hjälper till med matsmältningen, får Mors många ben att röra sig och nya barn att födas. Mor är deras skydd och hem, deras mening med livet.
Men något är på väg att hända med mor. Något nytt. Något oroväckande.

Karin Tidbecks ”Jagannath” är en fantastisk novell. Till synes ganska enkel och konkret, men med ett stort djup. Jag älskar beskrivningarna av Mor: köttigheten, allt det drypande och slemmiga och kladdiga som ändå inte på något vis framstår som frånstötande. Hon är ju hemma. Hennes kropp är överlevnad.
”Jagannath” väcker mer frågor än den besvarar. Stora frågor. Om vad som har hänt och kommer att hända, om vad Mor egentligen är. Det är en novell som stannar kvar länge efter läsning och som rekommenderas mycket varmt.

Karin Tidbeck – Jagannath (Mix förlag, 2011)

Helena Fehrmans ”Mansmaskinen” är en finurlig novell. Det börjar som en romantisk historia med gotiska förtecken. Tänk ”Jane Eyre” eller ”Wuthering Heights”, fast på svenska. Slutar som något helt annat. Vad vill jag inte riktigt avslöja, men titeln i sig är ju en ganska tydlig ledtråd.

Fehrman har ett bra språk, som lätt växlar mellan de olika planen i novellen. Hennes historia är underhållande och leker med flera olika litterära genrer. Klart läsvärt, kanske i synnerhet för den som gillar sina romantiska historier med en oväntad twist.

Helena Fehrman – Mansmaskinen (Mix förlag, 2012)