kanadensiskt

Scener ur ett kvinnoliv

levaisyndMargaret Atwoods ”Leva i synd” är en bok som är synnerligen svår att kategorisera. Det är inte riktigt en novellsamling, men inte riktigt heller en sammanhängande roman. Den är baserad på Atwoods eget liv, men känns inte tillräckligt självbiografisk för att kunna kallas biografi. Det är ett slags episodisk roman, som tematiskt hör samman med romanen ”Kattöga”. Framför allt är det en mycket bra bok, som alltid när det gäller Atwood.

”Leva i synd” rör sig från barndom via tonåren och vuxenlivets olika faser. I fokus finns familjen. Först den familj som den kvinnliga huvudkaraktären Nell föds in i, med den krävande yngre systern. Sedan den familj hon blir en del av när hon inleder ett förhållande med en gift man, med allt vad det innebär.

Jag fastnade för kapitlen om Nell och Tig och det nya liv de startar tillsammans på en lantlig belägen gård. Alla djur de skaffar, alla djur som dör och rymmer och ställer till problem. För att inte tala om alla problem de får med att hantera Tigs (ex)fru och Nells syster.

Jag gillar den episodiska strukturen i boken. Eftersom det inte riktigt är en roman så finns här ingen typisk romanstruktur med tydlig spänningskurva och upplösning på slutet. Istället är varje kapitel/novell en separat enhet, som tillsammans bildar ett mönster snarare än en sammanhängande historia.
Mycket bra, även om boken inte hör till det allra bästa som Atwood skrivit. Mer för redan frälsta fans än nyfikna Atwood-noobs, tror jag.

Margaret Atwood – Leva i synd (Prisma, 2008)

See you at the show Scott Pilgrim

Jag fortsätter mitt seriemissionerande och hoppas att åtminstone någon av mina bloggläsare uppmärksammar mina tips. Imorgon kommer nämligen Bryan Lee O’Malley, skaparen av ”Scott Pilgrim”, vara på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan i Stockholm för signering och intervju. Kl 14 är det som gäller och det kommer säljas Scott Pilgrim-serier på plats för den som vill köpa.

För att höja det här inläggets nördfaktor ytterligare några snäpp så bjussar jag här på ett foto från en maskerad i vintras då jag gick som Ramona Flowers (foto av Angelica Norgren):

Ramona Flowers i filmformat och serieformat:

In English, please

Ganska många av de böcker jag läser är på engelska. Inte alla, för jag läser ju trots allt en hel del svenska författare och dessutom får snålheten mitt ekonomiska sinnelag mig att hyfsat ofta läsa översättningar.
Jag har regelbundet läst böcker på engelska i över femton år. Både kurslitteratur och nöjesläsning. Men de senaste åren har jag inte bara mångdubblat den andel böcker jag läser på engelska, utan också insett att jag numera (efter idog träning och målmedvetet ordboksbläddrande) läser lika fort på engelska som på svenska.

Problemet är att ju mer jag läser på engelska desto svårare blir det för mig att stå ut med översättningar. Inget ont om översättarna i sig, de gör oftast ett oerhört bra jobb, men jag får ändå känslan av att så mycket försvinner i översättningen. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de där språkliga nyanserna, idiomatiska uttrycken och synonymerna som jag går miste om när jag inte läser på originalspråket. Som att jag inte riktigt får hela läsupplevelsen som den är menad, utan mer än lite tråkigare andrahandsversion.

Jag har nu två alternativ. Antingen får jag sluta snåla och alltså sluta köpa de billigare svenska pocketversionerna av en engelsk bok eller så får jag försöka vänja mig av vid att läsa så mycket i originalspråk. Jag gissar på att alternativ ett är det enda rätta, för jag vill inte ens tänka på hur tråkigt alternativ två skulle vara…

Hur tänker ni när det gäller översättningar? Läser ni helst på engelska eller på svenska?

Suggestiv dystopi signerad Atwood

handmaidstale

Margaret Atwoods dystopiska ”Tjänarinnans berättelse” (”The Handmaid’s Tale”) kom ut första gången 1985. Men istället för att kännas daterad, är hennes roman om ett totalitärt samhälle där religionen totalt har tagit över mer aktuell än någonsin. Precis som i ”Oryx och Crake” lyckas Atwood med konststycket att skriva en berättelse som ligger tillräckligt nära verkligheten för att kännas realistisk, men samtidigt såpass skruvad att den beskriver en helt annan verklighet.

I ”Tjänarinnans berättelse” står en kvinna i centrum. Hon hade en gång en man, en dotter, en karriär, egen bostad och en egen identitet. Men efter att samhället kollapsat och blivit övertaget av religiösa fanatiker så blev hon av med allting – även sitt eget namn.
I detta ”nya” samhälle kan du som kvinna antingen bli en blåklädd hustru, en grönklädd hushållerska, eller en rödklädd barnaföderska. Vår namnlösa huvudperson blir tilldelad barnafödarrollen, eftersom hon visar sig vara fertil (något som är ovanligt), och skickas ut till en Anförare för att förhoppningsvis bli gravid.

Det mest suggestiva i Atwoods roman är beskrivningarna av hur övergången till diktaturen sker. Visserligen med en inledande terroristattack, men sedan såpass subtilt och smygande att när folk inser vad som håller på att hända och försöker fly så är det redan för sent. De är fångade, utan att ha sett eller märkt buren som byggts runtom dem.
Det är svårt att inte associera till Afghanistan, eller liknande diktaturer där religionen tagit över och begränsat den frihet som kvinnor (och män) tidigare har haft. Just därför känns Atwoods roman otäckt aktuell även idag.

Språket är som alltid oerhört vackert och träffande. Den melankoli som gärna genomsyrar hennes språk får här blomma ut helt, speciellt i de avsnitt där berättaren skriver om sin familj och den gamla tiden, när hon fortfarande var en person istället för en vandrande livmoder. Det är gripande och ganska smärtsamt att läsa, men samtidigt helt oumbärligt.

Efter att ha läst ”Tjänarinnans berättelse” blir jag mer sugen än någonsin på Atwoods nya, ”The Year of the Flood”, som ska utspela sig runt samma katastrof som ”Oryx och Crake” handlar om.

Margaret Atwood – Tjänarinnans berättelse (Prisma, 1986)

Kattöga (en omläsning)

Omslag: En bok för alla

Omslag: En bok för alla

”Kattöga” var den första boken av Margaret Atwood jag läste. Jag minns att jag lånade den ur min mammas bokhylla för att den enligt baksidestexten verkade lite mer intressant än de andra böckerna om medelålders kvinnor den stod och trängdes med.

När nu boken finns som En bok för alla-pocket, det vill säga till nästan fånigt lågt pris, kände jag att det var hög tid för mig att skaffa ett eget exemplar. Vilket så klart medförde en omläsning.

Handlingen kretsar kring Elaine Risley, en hyfsat framgångsrik konstnär. I och med en retrospektiv utställning återvänder hon till barndomsstaden Toronto, vilket får henne att börja minnas saker från sin barndom som hon längre förträngt. Efter att ha levt ett kringflackande liv med sin familj, där faderns yrke som entololog styrde var de hamnade, flyttar de när Elaine är åtta till utkanten av Toronto. Hon har länge drömt om att få lära känna andra flickor, men efter ett tag börjar de flickor hon blivit bästa vän med trakassera henne. Det hon genomlevde som ung har satt djupa spår, något som Elaine märker när hon återvänder till sin barndoms helvete.

Jag älskar verkligen Margaret Atwoods språk i ”Kattöga”. Melankoliskt, men ändå märkvärdigt distansierat. Alla små detaljer är så väl beskrivna att man bara behöver sluta ögonen för att befinna sig på zoologiska institutionen eller i den fuktiga källaren hos familjen Smeath, med de torkande underkläderna droppande i bakgrunden. Fast mest av allt ser jag förstås den murkna träbron över ravinen framför mig, som på fler än ett sätt får representera den mobbning som Elaine utsätts för.
Barn är grymma.
Atwood vet inte bara om det, utan hon kan dessutom skildra det på ett sätt som känns alldeles självklart.