justin cronin

Tolvfaldigt

Det har varit en lång väntan på Justin Cronins ”The Twelve”. Jag läste den första delen, ”The Passage”, för över två år sen som en del av min Vampyrsommar. Då föll jag direkt för den storslagna postapokalyptiska värld som Cronin målar upp, full av blodtörstiga vampyrer som jagar de få överlevande människorna utan urskiljning. ”The Twelve” är andra delen i en planerad trilogi och förhoppningsvis slipper vi vänta flera år på den tredje och avslutande delen. Vad titeln syftar på är ganska tydligt för alla som läst den första boken, så jag tänkte inte gå in på den saken alls.

Precis som i ”The Passage” utspelar sig berättelsen under flera olika tidsplan och vi får följa ett antal överlevare, både under den tidsperiod då vampyrerna tar över landet (kallad ”Year Zero”) och långt senare, då civilisationen gått under för länge sen. Till en början kan handlingen tyckas lite rörig, när Cronin hoppar mellan tidsplan och karaktärer till synes utan mål. Men det står snart klart att det inte finns något slumpmässigt över Cronins romanbygge, tvärtom väver han samman sina karaktärers öden med största skicklighet.

Boken inleds med en kort resumé av vad som hände i förra boken, i form av en religiös vers som beskriver händelserna då. Ett smidigt och fyndigt sätt för att fräscha upp minnet hos de läsare som liksom jag själv har hunnit glömma en del av detaljerna i den första boken. Det finns även en personförteckning i slutet av boken, men den innehåller några mindre spoilers (vilket förmodligen är skälet till varför den inte är placerad först), så jag skulle bara vända mig till den i nödfall.

Under den första halvan av boken går inte boken framåt så snabbt. Vi får istället återstifta bekantskapen med karaktärerna från förra boken. Och vi får återuppleva ”Year Zero” ur andra perspektiv, som ger än mer djup åt skildringen av undergången.
Under den andra halvan början berättelsen ta fart ordentligt. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om vad som händer mer än att Cronin effektivt ställer saker på sin spets. Beskrivningen av vampyrerna, the Virals, utvecklas och det står klarare än någonsin att mänsklighet och vampyrism inte alls är motsatser.

”The Twelve” är en mer invecklad historia än ”The Passage” som till stor del bestod av en ganska klassisk postapokalyptisk resa genom en förött land. Men den är också mer nyanserad. De karaktärer vi lärt känna i första boken har utvecklats och formats efter omständigheterna. Inte minst Amy, the Girl from Nowhere.
Den andra boken är ett par hundra sidor kortare än den första. Något som jag tror hänger ihop med att Cronins skrivande känns lite tightare, lite mer fokuserat. De transportsträckor som den första boken innehöll (och som Cronin fick en del kritik för) är försvunna.

Enligt rykten ska den sista delen i trilogin heta ”The City of Mirrors” och komma ut tidigaste 2014. Jag tror att väntan kommer bli lång.

Justin Cronins – The Twelve (Orion books, 2012)

Fear the Dark

Nu är den här! En av årets mest efterlängtade böcker: Justin Cronins ”The Twelve”.

Och det innebär inte enbart att bloggkatten Strumpan bjuder på sin bästa fotopose utan även att jag går in i efterlängtad läskoma inom några minuter. Där jag troligtvis lär stanna tills boken är utläst (med korta pauser för mat och annat livsnödvändigt). Recension förväntas dyka upp i bloggen någon gång i helgen.

Just nu

En just-nu-enkät, lånad från Enligt O.

Vid sängen: Hela Bläckhjärta-trilogin och en enorm hög recensionsexemplar som ska läsas. Samt Elizabeth Hands ”Glimmering”, som jag försöker bli klar med inför Hands stundande Sverige-besök.

På soffbordet: Ligger kurslitteraturen och tornar upp sig. Idag läser jag dock ett antal artiklar med understrykningspennan i högsta hugg.

I handväskan: Brukar jag ta med den bok jag för tillfället läser, om jag ska åka längre sträckor. Ofta tar jag inte med någon bok alls (!) eftersom tunnelbaneresorna sällan blir längre än en kvart.

För att fortbilda utbilda mig: En massa kurslitteratur om SAB-systemet och klassifikation (artiklarna jag nämnde ovan) för tillfället. Samt litteratur som handlar om high fantasy till SFF-kursen.

På läsplattan: Den alldeles färska e-boken ”Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka” som jag inte har hunnit börja läsa ännu.

Läser jag lite då och då: För tillfället har jag ingen då-och-då-bok. Annars brukar det vara novellsamlingar som fyller den funktionen för mig.

Bokklubbsbok: Jag har redan läst Elitistmörkerklubbens kommande bokcirkelbok, P C Jersilds ”Efter floden”.

Utmaningsbok: Jag ska börja med första boken i min tre-på-tre-utmaning – Cornelia Funkes ”Bläckhjärta” – efter att jag betat av några väntande recensionsexemplar.

På is: Inget

Borde jag börja med: Alla de väntande recensionsexemplaren.

Längtar jag efter att få läsa: Peppen på Juston Cronins ”The Twelve” börjar nå oanade höjder!

Oförglömlig postapokalyps

Jag har sparat det bästa till sist i min genomgång av sommarens lästa vampyrböcker. Fast Justin Cronins ”The Passage” är väl inte riktigt någon vampyrroman, ingen renodlad sådan i alla fall. Det är snarare en tokepisk postapokalyptisk beroendeframkallande bladvändare som lyckas vara skrämmande, sorglig, fin och ibland riktigt rolig på en och samma gång. Oförglömligt med andra ord!

Det börjar, som det så ofta gör, med ett militärexperiment som går snett. Tanken är att framställa ett slags supersoldater genom att förvandla dödsdömda fångar till vampyrer, men det visar sig snart att de omvandlade fångarna både är starkare och smartare än någon hade förutsett. De rymmer och katastrofen är ett faktum.
En av försökskaninerna visar sig dock vara lite annorlunda. Det är den lilla flickan Amy, som trots att hon smittats med vampyrblod, inte uppvisar de våldsamma och mordiska tendenser som de andra fångarna gör. Även hon lyckas fly när de andra vampyrerna gör det, ut i en värld som håller på att gå under.

Den största delen av ”The Passage” utspelar sig drygt hundra år efter katastrofen. USA är i princip utplånat, med några små utspridda spillror av mänsklig civilisation som klänger sig fast. Jag är väldigt förtjust i postapokalyptiska skildringar i allmänhet, oavsett om det gäller böcker, film eller tv-spel, och tycker att Cronins framtidsscenario platsar bland de främsta.
Han är mån om detaljerna, Cronin. Som att överlevarna i en undangömd liten bergskoloni i hundratalet år har hämtat välbehövliga kläder från en närliggande galleria, och följaktligen kallar alla byxor för ”gaps” efter klädeskedjan ”The Gap”. En trovärdig, men också ganska rolig liten detalj.
Även den del som utspelar sig innan katastrofen är förlagd några år in i framtiden. Inte så att det är extremt på något sätt, eller ens väldigt påtagligt. Men det är återigen de små detaljerna som gör det – att flygplatsen utanför Houston heter George Bush Intercontinental och att staten Texas guvernör är Jenna Bush. När det gäller romaner som innehåller obestridliga inslag av fantastik (vampyrer till exempel) så uppskattar jag verkligen författare som anstränger sig för att få hela bakgrunden att verka trovärdig trots den osannolika intrigen.

Jag har skrivit om Amy förut under vinjetten Vampyrsommar, när jag skrev om barnvampyrer. Visserligen är Amy ”bara” halvvampyr, eller vad man nu ska kalla det, men hon är liksom de andra vampyrerna i ”The Passage” i princip odödlig. Och hon dessutom en djupt sorglig karaktär, dömd att gång på gång lämnas ensam av de människor hon kommer nära.

Språkligt sett så är ”The Passage” helt enastående. Jag fastnade direkt när jag läste inledningen:
”Before she became the girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.”
Cronins språk är rätt kärvt, vilket passar denna postapokalyptiska nya värld, där mörkret betyder livsfara och där mänskligt liv är på väg att helt dö ut. Jämfört med Cormac McCarthys ”The Road” ter sig Cronins språk visserligen väldigt utbroderat och närmast pladdrigt, men i likhet med den romanen så handlar ”The Passage” mycket om hopp. Eller om bristen därpå. Om orken att fortsätta leva och kämpa vidare i en värld där ljuset i tunneln inte bara lär vara ett tåg, utan ett tåg fullt av blodtörstiga vampyrer.

”The Passage” är första delen i en utlovad trilogi. Vilket är det enda jag har att invända mot denna grymma och oerhört vackra roman, för väntan på nästa del kommer att bli närmast olidlig.

Stort tack till min partner in crime när det gäller vampyrböcker, Fiktiviteter-Helena, som tipsade om boken!

Justin Cronin – The Passage (Orion Books, 2010)

Barnablod

Moral är inte direkt ett ord som brukar associeras med vampyrer. Visst innehåller många vampyrberättelser en dos moralism (och vissa nästan en överdos), men det är oftast riktat mot vampyrerna ifråga. Blodsugarna själva brukar inte bry sig om några mänskliga lagar eller regler, och deras egna moraliska vägmärken är sparsamt utplacerade. Men det verkar finnas åtminstone ett återkommande tema bland vampyrerna, som kanske inte är ett tabu, men som kommer bra nära.
Det handlar om barnvampyrer.

Att använda barn som offer för att poängtera ondskefullt handlande är ett gammalt knep, förmodligen ett av de äldsta i boken. I Bram Stokers ”Dracula” framstår Lucy Westenra som ett monster utan like just för att hon väljer att enbart dricka barnblod. Likt en inverterad mor ger hon sig på de mest oskyldiga varelser som tänkas kan, vilket i förlängningen gör hennes död rättfärdigad.
Det finns dock många vampyrer som gör som Lucy, och att dricka barnblod verkar inte vara något större problem. Men att däremot förvandla ett barn till vampyr är något som ofta leder till hårda straff från andra vampyrer, och som leder till många komplikationer.

I Anne Rices ”En vampyrs bekännelse” förvandlar Lestat den lilla flickan Claudia till vampyr, något som gör hans kompanjon Louis utom sig. Louis är en vampyr med ett gnagande samvete, och han gör sitt bästa för att ta hand om flickan. Men Claudia är inte den som fogar sig i sitt öde. Hon förbannar det faktum att hon alltid kommer att vara fångad i ett barns kropp, oavsett hur många år som går. Impulsiv och samvetslös som bara ett barn kan vara dödar hon utan urskillning, något som tynger Louis samvete alltmer. Samtidigt börjar hon ge sig på vackra kvinnor i synnerhet, eftersom hon avskyr dem och avundas deras vuxna kroppar.
Claudia är en freudiansk liten mardröm. En vuxen och manipulerande kvinna instängd i en liten flickas kropp är hon en av de mest tragiska och mest minnesvärda av Rices alla vampyrgestalter.

Eli i ”Låt den rätte komma in” är en långt mer sympatisk karaktär än Claudia. Fortfarande ett barn på många sätt drivs John Ajvide Lindqvists barnvampyr inte av hat, utan av viljan att överleva. Precis som de flesta andra barnvampyrer så är Eli beroende av vuxen hjälp, vilket hen får av pedofilen Håkan. Han förser hen med blod i utbyte mot motvillig affektion.
Liksom Claudia utnyttjar Eli sin barnsliga utsatthet för att komma sina offer nära. Som när hen låtsas vara skadad och har lagt sig naken i snön för att få sitt tilltänkta offer att lyfta upp hen. Den barnsliga kropp som gör att hen inte ensam kan klara sig i en hård vuxenvärld gör också att hen kan vinna människors förtroende och sympati.

Även Amy i Justin Cronins ”The Passage” väcker beskyddarinstinkten hos de vuxna människor hon träffar på. FBI-agenten Wolgast ger upp sin karriär för den lilla flickan, liksom nunnan Lacey lämnar tryggheten i klostret för hennes skull. När Amy sen förvandlas till ett slags halvvampyr så överlever hon i ofattbart många år genom att vädja till medkänslan hos de få människor hon träffar på efter att vampyrerna tagit över landet.
Amy är, liksom de flesta barnvampyrer, en sorglig gestalt. Hon utnyttjas av vuxenvärlden och förvandlas till ett monster, eller åtminstone ett halvmonster. Men hon bär också med sig hopp om förändring och överlevnad för de kvarvarande människorna, och blir på så vis en av de få barnvampyrer som inte blir reducerad till ett offer.

Barnvampyrernas roll i fiktionen är ambivalent.
De framkallar sympatikänslor hos oss läsare/tittare, genom att antingen vara eller framställa sig själv som ett offer. Men samtidigt väcker de avsky genom att uppföra sig grymt och mordiskt. Vampyrbarnet representerar den korrumperade oskuldsfullheten, den yttersta ondskan och mest oskyldiga offret på en och samma gång. Inte konstigt att vampyrfiktionen är full av dem.

(Fotona föreställer, ovanifrån och ner, Lina Leandersson som Eli, Kirsten Dunst som Claudia och Andrew J. Ferchland som The Anointed One i Buffy säsong 1 &2)