joyce carol oates

Något av en mellanbok

dykvinnanM.R. Neukirchen är en kvinna med kontroll över sitt liv.
Hon är rektor vid ett amerikanskt östkustuniversitet och professor i filosofi. Hennes liv är möjligtvis en aning ensamt, men hon ser till att hålla sig så upptagen att hon inte hinner tänka på saken. Allt är under kontroll. Under en arbetsresa kör M.R en omväg förbi de trakter där hon växte upp och översköljs av minnen av sitt tidigare liv. Som barn misshandlades hon svårt av sin mor och lämnades att dö i ett dike. Hon kallades för dyflickan, och trots att M.R. försökt tränga undan henne gör hon sig påmind igen. M.R.s liv faller sönder i allt snabbare hastighet, samtidigt som hon för första gången faktiskt konfronterar sitt eget förflutna.

Jag känner mig lite kluven inför Joyce Carol Oates ”Dykvinnan”.
Jag gillar verkligen den drömlika och nästan hallucinatoriska kvaliteten som boken får när M.R. mår allt sämre och börjar få problem med att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är en intressant historia som JCO berättar, men jag kan inte komma ifrån att romanen känns flera hundra sidor för lång. Denna mörka historia om våld och sönderfall blir bitvis ganska tråkig, hur konstigt det än kan låta. Delvis är det på grund av M.R. själv. Hon är en kylig och distanserad kvinna, svår att komma nära och ganska svår att känna för. När hennes liv blir mer kaotiskt blir M.R. mer sårbar och lättare att engagera sig i, men jag får aldrig någon riktig känsla för henne.

”Dykvinnan” känns som något av en mellanbok. Långt från det bästa som JCO har skrivit, men inte heller det sämsta. En roman som tyngs ner av sitt alltför stora sidantal och som aldrig lyckas få mig att bli riktigt engagerad.

Joyce Carol Oates – Dykvinnan (Bonnier pocket, 2013)

Annonser

Sorgebok

änkansbokDet verkar som att det vilar något slags förbannelse över Joyce Carol Oates ”Änkans bok”. Fiktiviter-Helena drabbades av lunginflammation när hon läste boken förra hösten och Dark Places-Helenas dotter råkade ut för samma sak. Och lunginflammation är alltså det som drabbade Joyce Carol Oates make Raymond Smith och som ledde till hans död. Och som denna bok handlar om.

Själv skrev jag ett inlägg för några veckor sen om att jag inte riktigt kunde bestämma mig för om det var en väldigt bra eller en väldigt dålig tidpunkt för mig att läsa ”Änkans bok”. Nej, jag har inte lunginflammation. Men det var upprepade lunginflammationer till följd av en stroke som min pappa dog av för några månader sen. Och att läsa vissa passager i den här boken – som när Joyce sitter och krampaktigt följer makens syresättningsvärden på en monitor – var nästan outhärdligt för mig. Alldeles för mycket igenkänning.
Men jag tror att det faktiskt var rätt tillfälle för mig att läsa boken, trots allt. För det finns något trösterikt att läsa om hur någon annan genomgår sorg när man själv gör det, även om den personen reagerar och hanterar sin situation på ett helt annat sätt. Som när Joyce i boken läser Joan Didions bok om sin makes död – den fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” – och tänker att hon inte är ensam. För övrigt läser min egen mamma Didions bok just nu. Life imitating art ännu en gång, vilket verkar vara oundvikligt när det gäller just den här boken.

Det är svårt för mig att recensera ”Änkans bok” eftersom min läsning av boken var så personlig. Särskilt de första kapitlen, som handlar om Rays sjukhusvistelse och död.
Det är lättare för mig att förhålla mig lite mer objektivt till de senare kapitlen, där Joyce försöker få ihop bitarna av sitt trasiga liv igen. Hur hon kämpar mot ”änkan” som hon har förvandlats till. Hur hon måste tvinga sig själv att äta, att arbeta, att hålla kontakten med sina vänner. Det är intressant att läsa om hur personen Joyce Smith förhåller sig till författaren ”Joyce Carol Oates”. Hur åtskilda dessa två liv är. Precis som Helena och Helena reagerade jag på att Ray tydligen aldrig läste JCOs böcker. Men samtidigt känns det inte helt ofattbart. Med tanke på hur mörka böcker JCO skriver kan jag förstå att hennes make inte ville ta del av det mörkret.

Jag vill egentligen inte jämföra den här boken med Didions två sorgeböcker, om maken och dottern, men det är svårt att inte dra paralleller. På ett litterärt plan föredrar jag Didions böcker som är mer välskrivna, bättre komponerade. Men samtidigt är det svårt att värja sig mot den där vilsenheten som JCO förmedlar, som får henne att tvivla på precis allt. Som tvingar henne att omvärdera allt i hennes liv – och i det gemensamma liv de hade.
Istället för att föredra en bok framför en annan skulle jag snarare råda: läs alla tre. Men förbered dig på en ganska tung läsning, oavsett om du slipper lunginflammation i din närhet eller ej.

Joyce Carol Oates – Änkans bok (Bonnier pocket, 2012)

Två slags väntan

”Det finns två slags väntan på sjukhus.
Den väntan som har ett lyckligt slut, och så den andra.
När man påbörjar sin väntan på sjukhuset, ungefär som när man ger sig ut i en kanot på en skummande fors, kan man inte ha någon klar uppfattning om vad för slags väntan man har påbörjat – den väntan som har ett lyckligt slut, eller den andra – inte förrän den är över.
Inte förrän patienten skrivits ut från sjukhuset och har förts hem i säkerhet. Eller inte blivit utskriven och aldrig har förts hem.”

Jag har svårt att avgöra om det är en väldigt dålig eller en väldigt bra tidpunkt för mig att läsa Joyce Carol Oates ”Änkans bok”.
Så mycket igenkänning.