joss whedon

Seriesöndag: Agents of S.H.I.E.L.D

SHIELD

Nu på tisdag är det premiär för Joss Whedons nya tv-serie ”Agents of S.H.I.E.L.D.”. Jag misstänker att jag inte är den enda som håller på att gå i bitar av pepp inför det faktum att nördgurun Whedon ÄNTLIGEN är tillbaka och gör tv-serier igen. Han har haft otur när det gäller tv-formatet på senare år, både ”Firefly” och ”Dollhouse” blev nerlagda efter (enligt fansen) alldeles för få avsnitt.

”Agents of S.H.I.E.L.D.” är en spinoff på Whedons omåttligt populära ”Avengers”-film från 2012. Fler ”Avengers”-filmer, samt ett antal filmer om enskilda Avengers-medlemmar, är under produktion. I höst kommer andra filmen om Thor, och andra filmen om Captain America beräknas ha biopremiär i april.
Det är lätt att få intrycket av att antalet superhjältefilmer bara stiger och stiger. Det som gör filmerna om Avengers och om dess enskilda medlemmar annorlunda är just att de hänger ihop. Jag tycker att det alltid har varit en styrka med Marvels serier att man får intrycket av att allt hänger ihop på något sätt. Allt utspelar sig i samma universum (även om det är ett universum som kan retconnas hur många gånger som helst, uppenbarligen) och de olika karaktärerna har friheten att inte bara byta dräkt, utan även byta sida, gäng, stad eller bara göra ett högst tillfälligt gästspel i någon annans serie.

Det återstår att se hur ”Agents of S.H.I.E.L.D.” kommer att hänga samman med filmerna. Jag för min del är mycket nyfiken, inte minst efter att Whedon beskrivit serien som ”basically a TV series of ‘The Zeppo'” (ett Buffy-avsnitt där Xander räddar världen utan att få någon cred alls för det). Låter lovande, minst sagt.

Kommer ni att sitta bänkade inför premiären av serien med ”Whedon is my master now”-t-shirten på? Eller är ni mer tveksamma inför tv-serien?

Dags för fler seriesöndagar?

Jag vet inte riktigt vart mina seriesöndagar tog vägen. Det är flera månader sedan jag sist hade någon i bloggen, och de seriealbum jag läste i början av sommaren i syfte att få till en sommarseriesöndag har förpassats till det där dammiga hörnet av minnet där alla ej ombloggade böcker hamnar.
Jag kan i alla fall avslöja att det femte albumet av Joe Hills och Gabriel Rodriguez fantastiska ”Locke & Key”, ”Clockworks”, är det absolut mest spännande hittills. Äntligen får vi veta hur saker och ting hänger ihop på riktigt! Jag kan knappt vänta på att den sista storyarcen, ”Alpha & Omega”, kommer ut i albumform.

Men nu börjar jag bli sugen på att kicka igång seriesöndagarna igen. Inte minst är jag sugen på att spekulera i hur Joss Whedons ”The Avengers: Age of Ultron” och ”Agents of SHIELD” kommer att vara, samt att skriva om Ben Affleck som nästa Batman. Dessutom skulle jag vilja hitta några nya, bra serier att grotta ner mig i.
Låter det inte som att det är hög tid för seriesöndagarna att återuppstå?

Seriesöndag: Buffy vs Twilight

buffytwilightI det sjunde albumet av ”Buffy the Vampire Slayer Season 8” så får vi äntligen veta vem det är som är säsongens Big Bad, och som tagit sig det fåniga namnet ”Twilight”. Eller äntligen och äntligen, förresten. Avslöjandet är ungefär det största antiklimaxet någonsin.
Precis som de andra albumen i Season 8 så lider detta album av att det inte längre finns några begränsningar: vad som helst kan hända, på vilket sätt som helst.
Jag hade svårt för den här tendensen redan i tv-spinoffen ”Angel”. Är det ens någon idé att sätta upp begränsningar och regler för hur en magisk värld fungerar när reglerna bara bryts hela tiden? I tv-serien ”Buffy” gjordes det hela tiden en poäng av att magi har sitt pris och att det inte alltid är värt att betala. Det var en av tv-seriens stora styrkor. Synd bara att det känns som att serien helt har frångått de principerna.

Det finns dock ljuspunkter i mörkret. Det här albumet innehåller en hel del underhållande nördiga referenser till allt från Harry Potter till Avengers till (föga förvånande) Twilight. Som sig bör när allas vår favoritnörd Andrew får vara berättarröst i åtminstone ett – mycket underhållande – kapitel.

Hela säsong 8 har varit ojämn. Jag har varit på väg att ge upp läsningen flera gånger, och det här albumet var inget undantag. Men jag känner att jag trots allt vill hålla ut till slutet – särskilt då det bara är ett album kvar. Det går ju inte an att överge Buffy precis innan slutet!

Meltzer, Jeanty & Whedon – Buffy the Vampire Slayer Season 8: Twilight (Dark Horse, 2010)

En blurb som heter duga

”Scott Pilgrim is the best book ever. It is the chronicle of our time. With kung fu, so, yeah: perfect.”
Joss Whedon

Om inte den här blurben (från den sjätte och avslutande albumet) får folk att börja läsa ”Scott Pilgrim” så vet jag inte om det finns något som kan övertyga dem. Det är ju trots allt The Word of God. Bonusinformation: Scott använder troligtvis mer Buffy speak än vad Xander gör.

Gone Girl

Jag gör en Helena och poserar glatt med efterlängtad bok i form av Gillian Flynns ”Gone Girl” som kom med posten idag. Orsaken till att minen är mindre glad än man skulle kunna förvänta sig är att jag under den första omgången foton lyckades hålla boken upp och ner och därför var tvungen att ta nya, lite mindre entusiastiska.

Det kommer dock inte bli helt lätt att hitta lästid i helgen. Ikväll ska jag äntligen se Joss Whedons ”Avengers”. I 2D eftersom jag inte gillar att ha dubbla glasögon när jag går på bio och för att jag inte heller tyckte att 3D var särskilt hett på 80-talet när det var i ropet förra gången.
Imorgon blir det ölfika på eftermiddagen och sen cocktailparty med Mad Men-tema. Jag ska försöka hinna stryka en prickig klänning och måla naglarna tills dess.

På söndag tänkte jag i alla fall försöka få till en date med ”Gone Girl”. Om nu inte jag och maken tillbringar dagen med att co-opspela de nyaste (och av oss ännu ospelade) Gears of War 3 multiplayerkartorna det vill säga …

Vad gör ni i helgen? Och – kanske ännu viktigare – vad läser ni i helgen?

Vampyriska berättelser


Bara för att jag har tröttnat på Buffy säsong 8 så betyder det inte att jag har tröttnat på vampyrer. Eller ens Buffyverse. För bara någon vecka efter att jag läst ”Retreat” så satte jag mig med ett helt annat Buffy-relaterat album, nämligen ”Tales of the Vampires”.

”Tales of the Vampires” (som jag önskar hade hetat ”Tales of the Vampyres”, men det hade kanske blivit lite för mycket) är ett album som samlar de fem nummer av tidningen som gavs ut 2003, plus lite extramaterial. Det består av en mängs fristående historier, alla med anknytning till vampyrer i allmänhet och Buffyverse i sig. Det hela binds ihop av en ramhistoria där vi får följa en grupp mycket unga blivande watchers i deras möte med en ondskefull gammal vampyr som berättar en mängd olika historier för dem.

Jag måste erkänna att jag tycker att själva formatet i ”Tales of the Vampires” är smått genialiskt. De olika berättelserna kommer verkligen till sin rätt i det korta novellformatet, både textmässigt och bildmässigt.
”Jack” är en av mina stora favoriter, en viktoriansk liten novell som handlar om allas vår Jack the Ripper. Den är smart, välskriven och inte minst otroligt snyggt illustrerad av Vatche Mavlian (se exempel till vänster).

Ramhistorien i sig är ganska trivial, men den fungerar väl som just ramhistoria. Dialogen är stark, äbven om hisotiren i sig lutar åt det förutsägbara hållet. Plus för att den innehåller några ganska finurliga Buffy-referenser och en väldigt ung whedonsk hjältinna i form av den blivande watchern Edna.

”Taking care of buisness” är en ganska rolig och grym liten historia där en mycket degenerad vampyrkaraktär förekommer. På bara fem sidor lyckas den med att förmedla sex århundraden av plågor, och dessutom få till en riktigt bra twist på slutet.
Flera av tv-seriens starkast lysande stjärnor dyker upp i albumet, såväl från Scoobiegänget som några av våra vampyrvänner. Tyvärr med starkt skiftande resultat måste jag säga, serien där Angel figurerar är exempelvis ganska tråkig (lite som Angel själv med andra ord).

”Tales of the Vampires” är ett underhållande album. Det visar på en bredd som jag tycker att Buffy season 8 saknar, och bjuder dessutom på några riktigt läckra visuella upplevelser. En klar rekommendation till alla Buffy-fans.

Whedon m.fl – Buffy the Vampire Slayer. Tales of the vampires (Dark Horse, 2004)

Urvattnad Buffy


När tv-serien ”Buffy the Vampire Slayer” lades ner efter sju säsonger tillhörde jag en av de sörjande. Jag kan fortfarande idag sakna en serie som lyckas kombinera humor, drama, action och kärlek på samma lyckade sett som i denna Joss Whedons allra bästa skapelse.
Som tur är gillar jag inte bara serier i tv-format, utan även i bokformat, vilket innebär att jag med glädje har följt utgivningen av Buffy säsong 8 som givits ut i just serietidningsformat. Eller glädje och glädje, det är väl snarare så att jag har följt den med en del glädje och en del förfäran. För säsong 8 är rätt ojämn, där vissa nummer varit i samma klass som tv-serien medan andra varit både tråkiga och triviala.

(Här passar jag på att slänga in en SPOILERVARNING för er som inte sett hela serien eller läst säsong 8 alls)
Album nummer 6 i ordningen, ”Retreat” hör tyvärr inte till de bästa i ordningen. Speciellt inte i jämförelse med albumet innan, ”Predators and Prey”, som jag tycker är ett av de allra starkaste (och framför allt roligaste) hittills i säsongen.

I ”Retreat” drar Buffy och hennes slayerarmé till Tibet för att undkomma den mystiske Twilight och hans anhängare. I Tibet bor nämligen en gammal vän, Oz, som flyttade dit en gång i tiden för att lära sig att hantera sin varulvsform. Och att lära sig hantera sin magi är något som Willow och de andra verkligen behöver, när de upptäcker att Twilight hittat något sätt att spåra magianvänding.

Visst är det roligt att träffa på Oz igen, som alltid var en av mina favoriter i tv-serien. Tyvärr tycker jag inte att serieformatet riktigt gör honom rättvisa. Hans stillsamt ironiska kommentarer fungerar inte lika bra i formatet, och den tecknade versionen av honom är rätt slätstruken. Vilket egentligen inte borde vara något problem, men eftersom många av Buffyversats andra karaktärer är extremt välliknande så blir det bara skumt när vissa av karaktärerna ser helt generiska ut. Förutom Oz tycker jag att de misslyckats med att fånga både Andrew och Riley i serieform.
Att dessutom alla de kvinnliga karaktärerna, oavsett tidigare kroppsform, fått D-kupa är inte heller något jag direkt uppskattar. Det är som att alla karaktärerna blivit omstöpta i ett mainstreamserieformat, där de är snygga enligt mainstreamformulär 1A, vilket gör att alla särdrag försvinner. Det borde inte vara möjligt att se fel på Faith och Kennedy till exempel, men jag har gjort det flera gånger i serieversionen.

Mitt största problem med hela säsong 8 av ”Buffy” är just att det är en mainstreamserie, tecknad på mainstreamsätt och uppbyggd enligt mainstreamseriemönster. Kanske är det för att jag inte läser särskilt mycket mainstreamserier längre, men jag tror att den här serien skulle varit mycket bättre och mer intressant om den tagit mer inspiration från undergroundserieskapare.

”Retreat” är inte ett uselt album, men det är det första album i säsong 8 som känns onödigt. Och som får mig att tänka att jag nog hellre lägger mina pengar och min lästid någon annanstans, hellre än att se mina favoritkaraktärer förvandlas till mer och mer urvattnade versioner av sig själva.

Espenson, Jeanty, Whedon – Buffy the Vampire slayer, Season 8: Retreat (Dark Horse, 2010)

Ask around. Look it up. Slayer, comma, The.

Det är ju helt omöjligt att köra tema Vampyrsommar utan att skriva om hjärtat i mitt vampyrintresse; tv-serien Buffy the Vampire Slayer.
Det är ett inlägg som borde vara lätt att skriva, men som därför blir oändligt svårt. För när det gäller Buffy kan jag inte hålla mig det minsta neutral, eller komma med någon som helst nyanserad kritik. Jag älskar förbehållslöst minsta lilla birollsinnehavare, internt skämt och karatespark.

För den som bara har sett något enstaka avsnitt (speciellt i de tidiga säsongerna) så kan serien verka vara en ganska bisarr kombination av high school-drama och skräck. Nog för att det i den första säsongen figurerar en hel del suspekta monster, men Buffy och hennes vänner är långt ifrån de vanliga high school-stereotyper de ser ut att vara. De har ett sätt att umgås och en oemotståndlig jargong som inte bara gör dem trovärdiga utan också får en att önska att man vore del av deras kompisgäng.
Joss Whedon, Buffys skapare (och i min värld något av en gud), låter karaktärerna utvecklas genom seriens sju säsonger, ibland i oväntade riktningar men aldrig på ett sätt som känns konstlat. Han lyckas med att kombinera den övernaturliga vampyrvärlden med vardagliga problem (som franskaprov, kärleksbekymmer, ekonomiska problem och det faktum att ens mamma inte vet om att man är en slayer) med total fingertoppskänsla.

Har jag nämnt hur rolig serien är?
Eftersom jag är en total Buffy-nörd så kan jag citera hela dialoger ur de flesta avsnitt, vilket jag inte ska plåga er med här. Men tro mig, många av dialogerna är så halsbrytande kvicka att jag inte fattade hur roliga de var förrän jag såg avsnitten för andra eller tredje gången.

Men allt är inte skämt och ordvitsar i buffyverse, det finns tvärtom fler mycket mörka och seriösa inslag. Jag vill inte spoila för er lyckliga som ännu inte har sett serien, men minst tre olika avsnitt har fått mig att gråta som ett litet barn och då är jag inte den som vanligtvis spiller tårar över film eller tv-serier.

Gillar du vampyrer i allmänhet och vampyrrelaterade tv-serier i synnerhet så rekommenderar jag verkligen att du söker upp Buffy om du ännu inte har gjort det. För True Blood i all ära, men i jämförelse med Buffy the Vampire Slayer så bleknar Miss Stackhouse & company betydligt.