john green

Något av en besvikelse

exploderarHazel är 16 år och har cancer i sköldkörteln. På ett stödmöte med andra cancerdrabbade ungdomar träffar hon Augustus, som tidigare har haft bencancer men som tillfrisknat. Känslor uppstår, vilket inte är helt okomplicerat för två unga personer som levt med döden så länge.

John Greens ”Förr eller senare exploderar jag” är en sådan där bok som jag har hört hur länge som helst att jag bara MÅSTE läsa. Och jag vet inte, kanske är det den svenska översättningen som inte håller måttet. Kanske var det hajpen som blev boken övermäktig. Jag hade förväntat mig himlastormande litterär förälskelse och så slutade det med ganska ljumma känslor från mitt håll.

När jag skulle beskriva för en kompis varför jag inte föll för den här boken så frågade jag henne följande: Om en kille går runt med en cigg i mungipan som han aldrig tänder, utan bara använder som en metafor, skulle du då tycka att han var 1. oemotståndligt charmig eller 2. en pretentiös douchebag?
Om hon hade svarat 1 hade hon förmodligen älskat boken lika mycket som de flesta verkar göra. Men både hon och jag svarade tveklöst alternativ nummer två. Och det är någonstans där problemet ligger för mig. Jag blir inte charmad av Augustus Waters. Jag tycker att han för det mesta är ganska jobbig. Och vad än värre är, så tycker jag att Hazel är tråkig. Vi får aldrig riktigt lära känna henne. Det enda vi får veta att hon gillar att läsa. När det väl dyker upp någon åsikt från henne så är det inte direkt grejer som gör mig så positivt inställd. Som när hon beskriver hur obehagligt det är när fula killar stirrar på henne (men Augustis är så himla DRÖMMIG, så då har hon tydligen inga invändningar). Eller när hon kallar V för Vendetta för ”killfilm” i betydelsen ”helt ointressant för tjejer gillar ju bara tjejfilm”. Suck.

Jag gillar vissa delar i boken. Som när Hazel och Augustus åker till Amsterdam för att träffa hennes favoritförfattare, och han inte alls är som de förväntat sig. Det är rätt uppfriskande.
Men som helhet så blir jag inte alls så gripen av den här boken som de flesta andra verkar ha blivit. Det kan ha med översättningen att göra. Det känns som att dialogen är en väldigt viktig del av den här bokens popularitet, och den översatta dialogen känns inte helt klockren.

”Förr eller senare exploderar jag” var för mig något av en besvikelse. En okej bok, men absolut inte så bra som jag förväntat mig. Inget som hamnar på årsbästalistan om jag säger så.

John Green – Förr eller senare exploderar jag (Månpocket, 2013)