john fowles

Favorit-i-repris-sommaren i backspegeln

När jag var yngre brukade jag läsa om böcker ofta. Favoritböckerna lästes om och om igen, och hela bokserier lästes om när en ny bok kom ut. Numera läser jag inte om särskilt ofta. Det händer då och då, men bokbloggandet har gjort att jag läser mycket mer nyutkommet och mycket mindre gammal skåpmat. Något som kan kännas lite tråkigt ibland. Jag gillar ju omläsningar och kan sakna känslan av att återkomma till en bok som betytt väldigt mycket för mig.

Den här sommaren hade jag ett läsprojekt som gick ut på att läsa om några gamla favoriter (och en bok som verkligen inte var en favorit då jag läste den, men som jag kände förtjänade en ny chans). Jag kallade projektet favorit-i-repris-sommar och läste följande böcker
Richard Adams – Watership Down
John Fowles – The Magus
Neil Gaiman – American Gods
William Gibson – Neuromancer
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita

Jag är glad att jag tog mig tid att göra de här omläsningarna i somras. Ingen av böckerna gjorde mig besviken, tvärtom var det bara intressant att stifta bekantskap med dem igen och göra nya reflektioner.
Hela läsprojektet var så lyckat att jag har bestämt mig för att fortsätta att läsa om gamla favoriter, så många jag hinner och orkar med. I höst hade jag tänkt hinna med både Cora Sandels Alberte-trilogi och Stephen Kings ”The Stand”. Ni kan med andra ord hålla utkik efter fler favorit-i-repris-inlägg i framtiden!

Favorit i repris: The Magus

Som andra bok i min favorit-i-repris-sommar valde jag John Fowles klassiker ”The Magus” från 1965. Det har gått ungefär tio år sen jag första gången läste boken, då i svensk översättning. Hög tid för en efterlängtad omläsning, med andra ord.

Nicholas Urfe är en uttråkad ung engelsman. Han arbetar som lärare och har ett otillfredsställande förhållande med den unga australiensiskan Alison. När Nicholas får jobb på en internatskola på den grekska ön Phraxos ser han det som en chans att komma bort från sitt liv och starta om på nytt. Väl på plats blir inget som Nicholas tänkt sig. Han känner sig ensam och isolerad. Så lär han känna Conchis, öns rikaste och mest enigmatiske invånare. Conchis bjuder in Nicholas till sitt hem och långsamt dras han in i en värld full av illusioner, lögner och erotik. Conchis värld är lika mycket en dröm som en mardröm, men Nicholas märker att han är beredd att göra vad som helst för att få vistas i den.

Nicholas är en ganska otrevlig typ, ytlig och självisk. Även om man som läsare inte gillar honom är det svårt att inte sympatisera med honom och den absoluta mindfuck som han utsätts för i romanen. Att inte kunna veta vad som är sant eller ej, att misstänka att allting i ens liv är en konstruktion och en konspiration – det är ett under att Nicholas inte bryter ihop totalt.
Nicholas är också både ett barn av sin tid och djupt påverkad av sin uppväxt. Liksom många andra unga personer i efterkrigstidens England kämpar han med att komma underfund om sin identitet och sexualitet, sin plats i livet. Många av de beslut han hittills tagit har varit i protest mot sin auktoritäre far. Men efter faderns död finns det inte längre något att göra uppror mot och Nicholas liv tappar både mening och riktning.

”The Magus” är ingen direkt lättläst roman. Den är gåtfull och lämnar läsaren med många frågor och teorier om hur allt egentligen hänger ihop. Fowles lade visserligen till några förklarande scener och gjorde andra mer tydliga i den reviderade utgåva av romanen som kom ut 1978, men han rätade inte ut alla frågetecken. Vilket jag tycker är bra, för en stor del av behållningen med ”The Magus” är just osäkerheten om vad som händer på riktigt. En osäkerhet som blir mer effektiv om läsaren inte sitter inne med alla svar.

”The Magus” är en bok för alla som gillar klaustrofobiska, psykologiska romaner. Den innehåller en mängd litterära referenser, symboler och allusioner. Den är bitvis oerhört obehaglig, bitvis omöjlig att lägga ifrån sig. En roman som är lika spännande och fascinerande när jag läser den för andra gången, vilket måste ses som en mycket lyckad omläsning.

John Fowles – The Magus (Dell, 1999)

Favorit-i-repris-sommar

Det börjar planeras sommarläsning i bokbloggarvärlden. Det ska läsas klassiker hit och bokserier dit och specifika författare och genrer av olika slag. Själv är jag inte så förtjust i att planera min läsning i för stor detalj. Förutom att jag försöker läsa och recensera recensionsböcker inom rimlig tid så går jag helt efter lust, känsla och plötsliga infall när det handlar om läsning. Annars blir jag uttråkad innan jag ens har börjat läsa.
Men läsutmaningar kan också vara ganska häsosamma. Ge lite struktur till ens läsande. Särskilt under sommaren kan det vara en god idé, eftersom jag annars har en tendens att enbart läsa fantasy så snart det börjar bli sommarväder ute (vilket alltså är min motsvarighet till den sedvanliga deckarläsningen).

Förra sommaren läste jag bl.a. om de fyra första böckerna i George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire inför släppet av dem femte boken i bokserien.
I år tänkte jag göra det lite enklare för mig själv. Jag tänkte ta och läsa om några gamla favoriter jag inte har läst på många år, se om jag fortfarande älskar dem lika högt idag.

1. Richard Adams – Watership Down
Jag älskade filmen som barn. Grät Lille skutt-tårar varje gång jag såg den, men verkligen älskade. Boken lånade jag (på svenska) på skolbiblioteket för ungefär tjugo år sen, vilket var sist jag läste denna klassiker.

2. John Fowles – The Magus

En favorit jag läste för ungefär tio år sen. Jag håller den fortfarande högt, men känner att det börjar bli dags för en omläsning. Denna gång på originalspråk.

3. Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Jag hade en period i början av gymnasiet när jag plöjde en massa klassiker som jag tänkte skulle passa min något pseudointellektuella indiepoplook. Jag föll totalt för Hjalmar Söderberg och Sylvia Plath, men minns knappt något av den här boken. Förmodligen var jag för ung för den. Och i rättvisans namn förtjänar den alltså en omläsning.

4. Neil Gaiman – American Gods – The Tenth Anniversary Edition
En av mina absoluta favoritböcker som (förhoppningsvis, man vet ju aldrig med tv-bolagen) ska bli tv-serie med premiär nästa år. Vilket är ett utmärkt skäl för omläsning. Specialutgåvan innehåller lite extramaterial, så därför vill jag givetvis läsa just den.

5. William Gibson – Neuromancer

Egentligen hade jag velat läsa om ”Neuromancer” inför Tokyo-resan, med tanke på bokens kopplingar till staden. Tyvärr fanns inte tiden då, men i sommar lär jag hinna med den här cyperpunkklassikern som imponerade stort på mig när jag läste den sist under min syntharperiod i högstadiet.

Har ni några särskilda planer för sommarläsningen? Klassiker eller stranddeckare? Eller tänker ni göra som jag och satsa på omläsning för hela slanten?

I am a collector


”I pick things up
I am a collector
And things, well things, they tend to accumulate ”

(ur ”The Collector” av Nine Inch Nails)

Jag har tänkt länge, sedan jag första gången läste ”Illusionisten” för över tio år sen, att jag borde läsa fler böcker av John Fowles. Sådär som man brukar tänka när man hittar en ny författare man gillar väldigt mycket. Sen hände det inte så mycket på den fronten (förutom att jag vid hans bortgång 2005 återigen tänkte att jag borde läsa fler av hans böcker). Förrän nu.

”Samlaren”
är John Fowles debutroman från 1963.
Den samlare som titeln syftar på heter Frederick Clegg och det han samlar på är fjärilar. Han är besatt av en vacker konststuderande ung kvinna, Miranda Grey, och när han plötsligt vinner en stor summa pengar bestämmer han sig för att lägga även henne till samlingen. Clegg köper ett ensligt beläget hus med en källare där han låser in Miranda och hoppas att hon en dag ska börja älska honom.

Den första halvan av boken berättar Fredericks historia, ur hans perspektiv. Det är väldigt tydligt att han är en mycket ensam man, som har svårt både att relatera till och att umgås med andra människor. Den vackra Miranda får för honom symbolisera både skönheten och livet, men han blir mycket illa till mods när hon visar sig vara en vanlig människa. Drömmen om den unga kvinnan är för Cleggs mer sann än kvinnan i sig.
Cleggs del av boken är skriven i jagform, något som ger känslan av att komma mycket nära honom. Han framstår inte som något monster, långt därifrån, utan som en person som drivs av desperation och ensamhet in i en extrem situation. Som han sedan inte kan ta sig ur ens om han hade velat. Cleggs är en djupt tragisk karaktär, omsluten av en ensamhet han aldrig kommer kunna ta sig ur oavsett hur många vackra insekter han spetsar på sina nålar.

Den andra halvan av boken består av Mirandas ganska fragmentariska dagboksanteckningar. Hon skriver om sin rädsla och ångest över att vara instängd, om konsten och hennes förälskelse i en mycket äldre konstnär. Det är intressant att läsa händelseförloppet ur Mirandas synvinkel, varför hon reagerar som hon gör och hur hennes syn på Cleggs långsamt förändras (från iskallt förakt till något som kan liknas vid sympati – Stockholmssyndrom, någon?).
En intressant aspekt av denna andra halva av boken är att Miranda inte framstår som särskilt sympatisk. Hon är självupptagen och ganska arrogant, en bortskämd ung kvinna som är alltför medveten om sin egen skönhet. Det finns en tydlig klasskillnad mellan Miranda och Cleggs, en skillnad som hon inte kan låta bli att påpeka om och om igen. Ett sätt för henne att behålla makten över situationen, att inte bli ett offer, men också en kommentar över det brittiska klassamhället.

Jag är mycket nöjd över att jag äntligen kom mig för att läsa fler böcker av John Fowles, ”Samlaren” känns som en bok jag borde ha läst för länge sen egentligen. Härnäst ska jag ge mig på ett tjusigt loppisex av ”Den franske löjtnantens kvinna” som står i bokhyllan och bara väntar.

John Fowles – Samlaren (Wahlström & Widstrand, 1982)