Tag Archives: joe abercrombie

Fantasysommar: Half a king

31 Aug

halfakingVana läsare av den här bloggen har förmodligen tappat räkningen vid det här laget om hur många inlägg jag har skrivit om Joe Abercrombie. Han är en bra fantasyförfattare, okej? Han skriver våldsamma och intressanta böcker och han är dessutom en väldigt produktiv författare som verkar ge ut minst en bok om året. Det ger många blogginlägg.

Hans senaste bok heter ”Half a King” och skiljer sig från de föregående på två sätt:
1. de utspelar sig i en ny – och hyfsat vikingainspirerad – fantasyvärld
2. det är en YA-roman

Förutom dessa två punkter så står det fullkomligt klart från första början att detta är Abercrombie-fantasy. Folk hugger varandra i ryggen, både bildligt och bokstavligt. Det är massor av ond bråd död, även bland de till synes oskyldiga. Det är ibland svårt att avgöra vad som är störst hos en karaktär: girigheten, blodtörstigheten eller hämndlusten. Här finns dessutom, på sant Abercrombie-manér, några riktigt bra plot twists som jag gör allt för att inte förstöra i den här recensionen.

Vår protagonist heter Yarvi och är en ung man född med en halv hand. Han är inställd på ett stillsamt liv som präst, men efter att hans far och bror dör tvingas Yarvi ta tronen. Ett grymt svek gör att han knuffas bort därifrån och in i ett liv som galärslav. Men han vägrar ge upp. Tanken på hämnd håller Yarvi uppe, och ett gäng osannolika allierade hjälper honom på vägen mot sin rättmätiga plats på tronen.

Som vanligt när det gäller en bok av Joe Abercrombie så är det här riktigt underhållande. Det är våldsamt, men lite mindre nattsvart än det varit i tidigare böcker. Kanske har det med att det här räknas som en YA-bok att göra. Förlaget kanske krävde ett slut som inte är en total pyrrhusseger för att inte totalt desillusionera känsliga unga fantasyläsare. Eller så är det Abercrombie själv som mjuknat lite med åren? Jag tyckte ju att hans förra bok ”Red Country”, som jag läste i början av sommaren, var förhållandevis gladlynt jämfört med hans tidigare böcker.

Oavsett vilket, så ser jag fram emot att läsa nästa del i denna bokserie, som enligt ryktet ska komma ut redan i vinter. Jag och alla andra Abercrombie-fans håller tummarna.

Joe Abercrombie – Half a King (Del Rey, 2014)

Fantasysommar: Red Country

9 Jul

redcountryJag köpte Joe Abercrombies ”Red Country” (och fick den signerad) på Swecon 2012 och har sparat boken till passande tillfälle sedan dess. Passande tillfälle visade sig vara denna fantasysommar, vilken även är den sommar då Abercrombie ger ut sin första YA-bok. Bra tajming frånm min sida, med andra ord.

Precis som ”Best Served Cold” och ”The Heroes” skulle man kunna beskriva ”Red Country” som en fristående fantasyroman i teorin. I praktiken går man miste om ganska mycket om man inte läser de fem föregående böckerna innan man sätter tänderna i den här. Och det är inte enbart på grund av att tidigare förekommande karaktärer dyker upp igen. Abercrombies böcker hänger också ihop tematiskt och jag har svårt att tänka mig att man som läsare skulle uppskatta den cyniska världsbild som presenteras i den här boken om man inte redan bekantat sig med den ännu mer cyniska världsbild som förekommer i tidigare böcker.

När Shy South återvänder till sin gård efter en kort resa till närmaste handelsbod så finner hon gården nedbränd, sin gamle medhjälpare hängd och sina två småsyskon kidnappade. Hon ger sig iväg på jakt efter sina syskon tillsammans med sin styvfar, och på vägen genom Far Country träffar hon på en mängd skrupellösa karaktärer och några godhjärtade sådana. Och hon lär sig snart att de inte är så lätta att skilja mellan. Och hon lär sig dessutom att alla har ett förflutna och om man inte är försiktig så hinner det ikapp en när man minst anar det …

”Red Country” är lika våldsam och lika våldsamt underhållande som alla Abercrombies böcker, med den lilla skillnaden att i den här boken så finns det faktiskt en liten chans att ljuset i tunneln inte är ett tåg. Eller vad nu motsvarigheten skulle kunna vara i den här rälslösa vildavästernvärlden.
Att boken är lite mer hoppfull än tidigare böcker betyder inte att den är någon feelgoodroman. Men det går inte åt helvete för precis alla karaktärer precis hela tiden, vilket faktiskt är ganska skönt.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen och karaktärerna i boken, men jag kan avslöja att den innehåller ett mycket efterlängtat återseende för alla Abercrombie-fans. Plus alla blodiga strider, lönnmord, svek, lögner och dysfunktionella kärlekshistorier man kan önska sig.

Joe Abercrombie – Red Country (Gollancz, 2012)

Inga hjältedåd

21 Jan

theheroesSPOILERVARNING för alla som inte har läst Joe Abercrombies First Law-trilogi! ”The Heroes” kallas visserligen för fristående, men bygger vidare på det som hände i den trilogin.

Det har gått några år sen händelserna i First Law-trilogin och det har återigen brutit ut krig mellan the North och the Union. Order har kommit från unionens kung att pressa nordmännen så hårt som möjligt för att få dem att retirera, men nordmännen ger inte upp i första taget. Det dyker upp en hel del bekanta karaktärer från båda sidor; som Caul Shivers, Bremer dan Gorst, Black Dow och the Dogman. Samt självklart Bayaz, the First of the Magi. Den här boken handlar om slaget vid the Heroes, en cirkel med resta stenar som markerar ett antal gamla gravar. En plats och ett krig där det inte finns plats för hjältedåd. Eller hjältar.

Jag har ju tjatat några gånger förut här i bloggen om hur mycket jag gillar Joe Abercrombies hårdkokta barbarfantasy. Men jag måste erkänna att jag faktiskt dragit mig en smula för att läsa ”The Heroes”. Förklaringen är att jag tycker att det är otroligt tråkigt att läsa om fältslag i fantasy, särskilt när de är väldigt långdragna. Och här utspelar sig ju hela boken kring ett specifikt slag, med alla de detaljer som hör till. Att jag ändå inte tyckte att boken var tråkig får ses som en stor komplimang till Abercrombies skrivförmåga.

”The Heroes” är inte utan problem.
Ett av dem (som Anna Bark Persson på ett fantastiskt sätt framförde till författaren på Kontrast i höstas) är den uppenbara bristen på kvinnor. Visst, det har varit ganska få kvinnor med i de tidigare böckerna. Men de har funnits. De har haft stora roller eller, som i ”Best Served Cold”, huvudrollen. Och de har sparkat rumpa. I ”The Heroes”, en bok som inleds med en flera sidor lång lista över karaktärer, finns det fyra kvinnor med. Två av dem är fruar till officerer i Unionen, en är läbbig trollpacka och en är en s.k Named Man (eller Woman, då) som slåss för the North. Det känns ganska fattigt.

En annan invändning jag har gäller slutet. Här blir det en extra spoilervarning. Markera den vita texten om du ändå vill läsa: Det känns som att Abercrombie har använt samma slut tre gånger i rad nu. Stuff händer, saker ställs på ända, och så visar det sig på slutet – surprise! – att Bayaz ligger bakom allting. Igen. Jag gillar själva konceptet i att the First of the Magi är en kall och manipulativ jäkel som utnyttjar alla människor som har oturen att komma i hans väg och som kontrollerar precis allt som händer. Men för mig som läsare blir det ganska trist att läsa samma slut om och om igen. Oavsett om jag uppskattar sensmoralen eller ej.

Jag blir lite orolig av att jag inte har gillat Abercrombies fristående böcker lika mycket som hans trilogi. Har jag tröttnat? Har han blivit sämre på att skriva? Eller saknar jag helt enkelt bara Logen Ninefingers alldeles för mycket för att kunna uppskatta de här böckerna tillräckligt?
Oavsett vilket så har jag ju ett (signerat!) exemplar av hans senaste bok, ”Red Country”, hemma som väntar på att bli läst. Jag ser fram emot ännu en kvinnlig protagonist. Och jag hoppas på Cormac McCarthy-vibbar i sword and sorcery-format!

Joe Abercrombie – The Heroes (Gollancz, 2012)

Kontrast

3 Okt

I helgen äger SF- och fantasykongressen Kontrast 2012 – årets Swecon – rum i Uppsala. Jag ska dit så mycket jag orkar, bl.a för att lyssna på och få böcker signerade av min stora författarfavorit Joe Abercrombie.
Ska ni också dit? Säg hej om ni ser mig i vimlet vettja.

Hämnd till varje pris

25 Mar

Joe Abercrombies ”Best Served Cold” är en fristående uppföljare till First Law-trilogin som jag har skrivit en hel del om här i bloggen. Fast ”fristående” är egentligen inte riktigt det uttryck jag skulle välja att använda i det här fallet, då handlingen i denna bok är starkt sammankopplad med trilogin. Jag skulle alltså starkt rekommendera att man läser First Law-trilogin först, och ”Best Served Cold” efteråt, om man är nyfiken på Joe Abercrombie. Inte minst om man vill undvika spoilers.

Monzcarro ”Monza” Murcatto leder ett mycket framgångsrikt styriskt legosoldatskompani tillsammans med sin bror Benna. Så framgångsrika är The Thousand Swords att de utgör ett hot mot sin störste uppdragsgivare, Grand Duke Orso. Följaktligen inleds ”Best Served Cold” med att Monza misshandlas synnerligen grovt och kastas ut från en balkong för att dö tillsammans med sin bror. Men Monza överlever. Driven av envishet och ett förbrännande hämndbegär ger hon sig efter de som låg bakom mordet på hennes bror (och mordförsöket mot henne själv). På vägen hinner hon rekrytera en straffånge med tvångstankar, en nordisk krigare som flytt sin hemland för att försöka bli en bättre man, en före detta torterare, en giftmakare och hans lärling samt en alkoholiserad gammal legosoldat som också råkar vara den person som ledde The Thousand Swords innan Monza.

Hämndmotivet är den drivande kraften i ”Best Served Cold”. Men eftersom det är en Abercrombie-roman så är inte motivet så entydigt som man kan tro vid först anblicken. Hämnd till varje pris är inte direkt någon hälsosam livsfilosofi, något som inte minst Monzas allierade får erfara. Hur långt är hon beredd att gå för att hämnas? Och hur mycket av hennes oresonliga hat mot sina fiender handlar egentligen om ett hat mot henne själv, vad hon har gjort och vad hon har tillåtit hända? Är det viktigare att hämnas de döda än att se efter de som fortfarande lever?
Monza blir med sin sönderslagna och värkande kropp ett slags spegelbild till Glokta, den bittre torterare vi fick lära känna i First Law-trilogin. Båda har de fått dina liv slagna i spillror, men de väljer väldigt olika stategier för att handskas med återstoden av sina liv.

Trots att jag tycker att Monza är en oerhört intressant huvudkaraktär, så tycker jag att ”Best Served Cold” inte riktigt når upp till First Law-trilogins höga kvalitet. Mycket har det att göra med att den här boken känns lite osjälvständig. Den lutar alltför tungt på karaktärer som vi först bekantat oss med i trilogin och företeelser vi redan läst om där. Vissa karaktärer är jag visserligen glad över att de här har fått en större roll (spoilers ohoy! markera texten om du vill läsa ändå). Som Vitari, en intressant men något enigmatisk karaktärer i trilogin som här får lite mer utrymme och som framstår som en av bokens absolut mest sympatiska. Eller åtminstone vettigaste. Jag blev dessutom mycket förtjust i att åter få träffa Nicomo Cosca. En till synes överdramatisk och närmast tragikomisk karaktär, som visar sig vara listigare än något hade kunnat ana. Andra gästspel känns lite mer omotiverade, och faktiskt en smula oinspirerade.

Jag hade hoppats att ”Best Served Cold” skulle kunna införa lite nya teman och konflikter i Abercrombies värld, istället för att förlita sig på sådant han redan har skrivit. Så var inte fallet. Inte så att det här är en dålig bok, långt ifrån, men som en fristående roman håller den inte hela vägen. Som ett slags epilog till First Law-trilogin fungerar den dock väl, även om den inte riktigt når upp till samma höjder.

Careful what you wish for

14 Feb

Det här är den sista delen av en trilogi så jag kan inte lova att den är helt spoilerfri. Känn er varnade!

I Joe Abercrombies ”Last Argument of Kings”, den sista delen av First Law-trilogin, är vi tillbaka i Adua igen, Unionens huvudstad. Förra bokens stora uppdrag är slut och gruppen som följde Bayaz, the First of the Magi, har splittrats. Men det visar sig att det inte är så lätt att gå tillbaka till sitt vanliga liv igen. Inte för Jezal, som har fått nog av det militära. Inte för Logen, som återvänder till the North. Inte för Ferro som fortfarande söker efter sin hämnd. När så the Gurkish attackerar Unionen ställs saker på sin spets. Och det visar sig att Bayaz har fler – och långt farligare – äss i rockärmen än någon hade kunnat ana.

Något av det jag gillar allra mest med Joe Abercrombies böcker är att han tar alla utslitna fantasyklichéer, alla överanvända troper och dussinkaraktärer och vrider dem några varv. Gör dem kanske inte till något helt nytt, men åtminstone till något mycket intressant.
Inte minst tar han fantasylitteraturens (ganska tjatiga) fäbless för determinism och vränger det ut och in. I Abercrombies värld betyder ett öde inte att du är född att bli hjälte och rädda världen, utan att du är fast med ett liv du avskyr och hur du än kämpar kan du aldrig starta om på nytt.

Den som gillar lyckliga slut bör nog inte läsa Abercrombie. Det är inte ens en spoiler att skriva det här, alla som någonsin har läst något av eller om författaren vet att det aldrig kommer förekomma några ”happily ever after” i hans böcker. Inte för att alla karaktärer slutar som spillror av sina forna jag, några av dem får till och med vad de önskat sig. Fast kanske inte på det sätt de hoppats. Och inte utan villkor. Är det något som Abercrombie lär ut så är det att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
”Last Arguments of Kings” må vara sista delen av en trilogi, men dess slut är snarare ett kommatecken än en punkt. Abercrombie har hittills skrivit två fristående (nåja, hyfsat) böcker som utspelar sig i samma värld och förhoppningsvis kommer det fler.

Det är svårt att skriva något om ”Last Argument of Kings” som jag inte redan har skrivit om de andra två böckerna i First Law-trilogin. Så jag nöjer mig med att skriva: det är våldsamt, mörkt, roligt och om du är det minsta intresserad av lite mörkare fantasy så måste du läsa Abercrombie. Själv är jag glad att jag har de två fristående böckerna ”Best Served Cold” och ”The Heroes” kvar att njuta av.

Joe Abercrombie – Last Argument of Kings (Gollancz, 2009)

Halva böcker

28 Sep

Räck upp en hand alla som har läst en fantasybok översatt till svenska som plötsligt slutat mitt i, för att förlaget bestämt sig för att dela upp boken i två delar.
Det är nämligen ett vanligt tilltag bland svenska förlag som ger ut fantasy att dela upp böckerna i två delar och alltså ge ut halva böcker som antingen slutar eller börjar helt abrupt. Inte nog med att du får betala dubbelt så mycket så mycket (köp 1, betala för 2!), böckerna tar också upp mycket mer plats i bokhyllan om du tvingas köpa dubbelt så många. För att inte tala om att du kan få vänta i åratal – eller om du har otur få vänta förgäves om bokserien slutar översättas – på att få läsa fortsättningen på boken.

Jag har gått runt i villfarelsen att detta otyg hör till historien och att svenska förlag hade slutat kapa böcker på detta vis. Men flera kommentarer på mitt inlägg om Joe Abercrombies ”Before They Are Hanged” skvallrade om att bokmisshandeln fortfarande pågår.

Jag förstår verkligen inte varför det här är så vanligt.
Är det så att svenska förlag tror att läsarna ska bli bortskrämda om de ger ut alltför tjocka böcker? Det är ju ändå fantasy vi pratar om här, jag tror knappast att en läsare som kan tänka sig att läsa en bokserie i femton delar blir bortskrämd av ett tegelstensformat. Joe Abercrombies böcker är inte ens särskilt tjocka i originalutgåva, mina storpockets har bara varit runt 500 sidor (vilket är riktiga tunnisar i fantasysammanhang).
Handlar det bara om att tjäna pengar? Är det helt enkelt så att förlagen vill pressa några extra kronor ur alla de läsare som inte vill eller kan läsa böckerna på engelska? För även om du köper pocketutgåvorna så kostar det mindre att köpa den engelska utgåvan i storpocketformat än att köpa två svenska pockets.

Kanske hänger det hela ihop med att svenska förlag fortfarande ser fantasy som något som är enbart för barn och ungdomar. Att fantasylitteratur inte är ”riktig” litteratur och därför kan delas upp lite hipp som happ. Jag har svårt att tänka mig att något förlag skulle ta en deckare ( exempelvis Elizabeth Georges senaste som tydligen ska vara väldigt tjock), dela den på mitten och bara ge ut första halvan. ”Vem mördaren är? Äsch, det får ni veta om ett år!”

Vad tycker ni om det här med halva böcker? Yay or nay?
Ni som är tegelstensfobiker, blir ni mindre avskräckta av att läsa en riktigt tjock bok om den är uppdelad i två? Eller blir det bara ännu jobbigare att läsa boken då?

Back to the mud

23 Sep

“We should forgive our enemies, but not before they are hanged.” Heinrich Heine

Spoilervarning utfärdas för alla som inte har läst ”The Blade Itself”!

I andra delen av Joe Abercrombies First Law-trilogi, ”Before They Are Hanged”, råder fullt krig i Angland. Major West, som blivit befordrad till överste, befinner sig mitt i striden tillsammans med svältande och frysande soldater och en hop bortskämda överklassynglar som befäl. Deras fiende kallar sig kungen i norr och är en slug och erfaren krigsherre som inte skyr några medel när det gäller att besegra unionen.
Inkvisitor Glokta har fått uppdraget att skydda staden Dagoska från den gurkiska arméns attacker. Stadens styrande råd är dock full av korruption och försåt och stadens försvar i princip obefintligt. Risken är stor att Glokta, precis som sin föregångare, kommer att försvinna spårlöst. Bara ännu en kropp, flytande i hamnen…
Bayaz, the First of the Magi, är på väg genom det gamla imperiets ruiner i jakten på en ovärderlig artefakt tillsammans med sin minst sagt brokiga grupp följeslagare. De har alla sin roll att spela, men frågan är om de kan sluta avsky varandra tillräckligt länge för att faktiskt lära sig att samarbeta?

Jag läste första delen i First Law-trilogin, ”The Blade Itself”, för några veckor sen och fullkomligt älskade. Såpass mycket att jag beställde hem den här andra delen direkt, faktiskt.
Den andra delen i trilogin håller samma höga kvalitet. Bitvis blev jag lite orolig, då det kändes som att historien rullade på i lite väl inkörda fantasyhjulspår. Men så kommer en total helomvändning, ett oväntat stickspår eller bara ett heroiskt dåd som fullständigt punkteras mitt i. Det finns inga hjältar i Abercrombies bok, bara ett antal personer indragna i händelser långt utanför sin kontroll. Har de tur så överlever de dagen, enbart för att dras ännu djupare in i intrigerna. Har de inte tur; back to the mud (som nordmännen uttrycker det).

I en kommentar till min recension av ”The Blade Itself” skrev Stewe att karaktärerna i resten av trilogin snarare invecklas än utvecklas. Det är en oerhört bra beskrivning av vad som sker med de karaktärer vi lärde känna i första boken. Flera av dem kämpar med sin mörkare sida, som Logen Ninefingers och West, och förvånas när de träffar personer som inte bara accepterar utan faktiskt uppmanar dessa sidor. Andra karaktärer, som den aggressiva Ferro Maljinn, söker efter något slags mening med sitt ödsliga liv men vägrar att inse när de väl har funnit den.

Det ska bli intressant att få veta hur Abercrombie kommer att avsluta sin trilogi. Det känns på ett sätt som att han just har kommit igång med historien, men förmodligen har flera viktiga händelser inträffat som jag inte riktigt har lagt märke till eller som jag bara sett som en inledning för saker som kommer att hända senare.
Jag är nyfiken på den tredje boken, ”The Last Argument of Kings”. I den antar (och hoppas) jag att vi äntligen kommer få träffa den mytiske Khalul, som liksom Bayaz är en av the Magi. Att anta att han ligger bakom det mesta som hänt i böckerna hittills är inte direkt någon långsökt gissning.

Oavsett vad som händer i den tredje boken så ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den. Say one thing for Joe Abercrombie, say he’s a good writer.

Joe Abercrombie – Before They Are Hanged (Orion Books, 2008)

Ty en fara är lockande stålet

5 Sep

”The blade itself incites to deeds of violence” Homeros

Jag vet inte riktigt hur det här gick till, men jag verkar läsa väldigt mycket fantasy nu för tiden. I blame George R. R. Martin! Undermålig mainstreamfantasy dödade min lust att läsa fantasy i några år, men nu verkar det som att jag äntligen har hittat tillbaka till genren på allvar tack vare honom.

Joe Abercrombies ”The Blade Itself”, första delen i ”The First Law”-trilogin, är allt annat än undermålig.
Det är en smutsig och korrumperad värld som Abercrombie målar upp, utan stiliga hjältar och ädla dåd. Det är en värld där rasism, klassförakt, kunskapsförakt och konspirationer på hög nivå frodas. Här möter vi en handfull karaktärer med vitt skilda bakgrunder, förmågor och åsikter; den beryktade barbaren Logen Ninefingers, den ärrade inkvisitorn Glokta, den bortskämde och rike kapten Jezal dan Luthar, hans överordnade major West och dennes rebelliska syster, samt den mystiske Bayaz som kallar sig själv ”First of the Magi”.

Abercrombie har en fallenhet för att teckna intressanta karaktärer i gråskala. En karaktär som kan tyckas ytlig får efter några kapitel ett nytt djup, en hjältemodig typ visar sig vara fördomsfull, en bitter man kan plötsligt visa oväntad omtanke. Abercrombie vrider och vänder på sina karaktärer boken igenom, visar läsarna nya sidor (inte alltid särskilt trevliga sådana) och nya djup, samtidigt som han undviker att göra sina karaktärer till klichéer.
Ett bra exempel är Logen, barbaren från norr som har hinkvis med blod på sina händer men som har oerhört svårt att anpassa sig till det ”civiliserade” livet i Unionens huvudstad Adua. Hur ska man egentligen veta vad på bordet som är till för att äta och vad som enbart är dekoration? Och hur sover man i en mjuk säng om man är van vid att sova på den hårda marken, under stjärnorna?

Det är svårt att välja en favoritkaraktär i ”The Blade Itself”. De är alla intressanta, fulla av motsättningar och problem och irriterande drag. Men jag måste nämna Ferro, en karaktär som går emot – och förbi – de roller som kvinnor brukar ha i fantasyromaner. Hon är en mördarmaskin som inte känner smärta, en typ av karaktär som nästan undantagsvis brukar vara manlig, och det ska bli oerhört intressant att se hur hennes roll utvecklar sig i resten av trilogin.

En annan sak jag uppskattar med ”The Blade Itself” är att jag som läsare inte blir fullproppad med lore och historia och geografi. Abercrombie jobbar lite utefter need to know-basis. Vi får precis så mycket bakgrund som vi behöver för att historien ska flyta på, utan att det känns som en tråkig historielektion. Visst kändes det lite märkligt till en början att läsa fantasy utan karta (!), men ärligt talat var det ganska skönt att slippa alla geografiska detaljer och påhittade kustlinjer. Man fattar ju ändå ungefär hur länderna ligger i förhållande till varandra, vilket är det enda som är nödvändigt för att kunna njuta av den våldsamma och utsökta historien.

Nästa del i trilogin heter ”Before They Are Hanged” och ligger redan i läshögen och väntar på mig. Överst.

Joe Abercrombie – The Blade Itself (Orion books, 2007)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 88 andra följare