Jane Austen

Fantasysommar: Shades of Milk and Honey

shadesofmilkMary Robinette Kowals ”Shades of Milk and Honey” är som en Jane Austen-roman med en liten twist av magi. Diskret magi, givetvis, för det finns inget värre än att vräka på för mycket. En diskret doft av rosor kanske. Eller en illusion som får träden i en pittoresk liten akvarellmålning att röra sig som i en bris. Eller varför inte en fejkad stjärnhimmel i taket på salongen?

Det mest fantastiska och samtidigt mest irriterande med den här romanen är att äkta magi – full av oändliga möjligheter – existerar, men att den enbart verkar användas till totalt triviala saker. Som ett få ens lätt nedgångna egendom att se lite tjusigare ut så att grannarna inte ska förstå att en lider av ekonomiska problem. Eller en illusion som ska få ens utstående framtänder att bli mindre framträdande så att en på så vis lättare kan fånga en make.

Å ena sidan känns det på något sätt självklart att magi skulle användas på detta sätt. Lite deppigt, men självklart. Det hade förmodligen varit samma sak om magi funnits i vår värld. Vem skulle köpa foundation för tusen spänn om en kunde skapa sig en illusion av perfekt hy liksom?
Å andra sidan så blir det bitvis lite klaustrofobiskt i Kowals fantasyvärld. Det handlar så mycket om utseende och anseende att man kan bli helt galen av att tänka på allt fantastiskt magin skulle kunna göra om man faktiskt tog den på allvar. Men, som läsare är man inte ensam om att känna så. Vilket gör frustrationen lite lättare att bära.
Över huvud taget gillar jag hur magin beskrivs och hur den fungerar. Att väva illusioner är verkligen en konstform i den här boken, och Kowal beskriver konsten på ett utsökt sätt.

Självklart innehåller den här boken också en mycket austensk kärlekshistoria mellan två parter som till en början ständigt lyckas missförstå och förolämpa varandra. Inget att anmärka där, utom möjligtvis att slutet känns lite väl hastigt. Jag hade inte haft något emot om boken varit 50 sidor längre och den allra sista delen lite mer utvecklad.
Men det är en imponerande debut av en författare jag gärna skulle vilja läsa mer av. Inte minst då hon vann en Hugo på Worldcon bara härom dagen (och mottog den klädd i en helt fantastisk regencyklänning!).

Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att om du gillar Austen (och inte avskyr magiska inslag i böcker) så kommer du att gilla ”Shades of Milk and Honey”. I jämförelse med Gail Carrigers Soulless-böcker så är det här lite mer sofistikerat, men jag kan tänka mig att de borde tilltala ungefär samma typ av läsare.

Mary Robinette Kowal – Shades och Milk and Honey (Corsair, 2010)

Gotisk höst: Gotik och patetik

Horace Walpoles ”The Castle of Otranto” från 1764 räknas till ett av de första stora gotiska verken. Ett portalverk, som påverkat mängder av författare och vars teman blivit vardagsmat inom den gotiska litteraturen. Att läsa ”The Castle of Otranto” idag är tyvärr en ganska plågsam upplevelse. Texten framstår som en parodi, en överspänd och sentimental historia, som knappast uppfyller oss med några sublima känslor.
Vilket inte är så konstigt. Gotik är granne med patetik (för att parafrasera Stagnelius*). Eller snarare granne med patos. Båda orden betyder egentligen i princip samma sak, men där det första har fått en starkt negativ klang så känns det andra ordet en aning mer neutralt värdemässigt. Och en aning närmare dess betydelse för de gotiska texterna.
* Vars dikt ”Vän, i förödelsens stund” som slutar med den välkända raden: ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”.

Patos och det sublima
Enligt SAOL definieras patos som lidelse, stark känsla, högstämdhet. Detta är en beskrivning som passar väl in på såväl romantiska som gotiska litterära verk. De romantiska författarnas mål var att framkalla starka känslor hos sina läsare genom att bryta mot de klassiska idealen och stränga reglerna. Att framkalla starka känslor var inte bara viktigt, det var huvudsaken.
För de gotiska författarna var det främst sublima känslor man var ute efter att skapa. Det sublima är en känsla av bävan, förundran, skräckblandad förtjusning. Den känsla som en människa får då den inser sin litenhet inför naturens krafter (under ex. en storm), då skräck och skönhet flyter samman till en enhet som både lockar och skrämmer. Edmund Burke skriver om det sublima i sin text ”A Philosophical Enquiry into the Origin of the Ideas of the Sublime and the Beautiful” om hur det sublima är en känsla som vi inte kan förstå rationellt, utan att den snarare kan liknas vid en religiös upplevelse.

Parodier
Någon som är patetisk är enligt SAOL ”starkt känslosam; som väcker medlidande; löjeväckande”. Ordet har med andra ord en starkt negativ klang. Vem vill vara patetisk?
Redan under den tidiga gotikens storhetstid (från slutet av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet) förekom en hel del parodier på gotiska verk. Den anonyma essän ”Terrorist Novel Writing” från 1797 räknar upp en mängd ingredienser som anses vara stapelvaror i gotisk litteratur:
Take – An old castle, half of it ruinous.
A long gallery, with a great many doors, some secret ones.
Three murdered bodies, quite fresh.
As many skeletons, in chests and presses …
Mix them together, in the form of three volumes, to be taken at any of the watering-places before going to bed.

Essän har en viktig poäng. Många av de gotiska berättelser som skrevs under denna period använde sig flitigt av samma typ av inslag i en utsträckning som gjorde att de snart gick från att kännas läskiga till att enbart bli fåniga.

Edgar Allen Poes satiriska text ”How to Write a Blackwood Article” (från 1838/1840) handlar även den om att skriva gotiska texter enligt formulär 1A. Blackwood Magazine var en skotsk tidskrift för gotiska texter som Poe går ganska hårt åt då han bl.a. skriver att det är oerhört viktigt att skriva ner alla typer av känslor: ”Should you ever be drowned or hung, be sure and make a note of your sensations — they will be worth to you ten guineas a sheet.”

Jane Austens ”Northanger Abbey” (skriven i slutet av 1700-talet och utgiven 1817) är ett av de mest välkända exemplen på gotiska parodier. Den unga Catherine är en ivrig läsare av gotiska romaner och ser sig själv som en hjältinna i någon av dessa berättelser. Hon ser gotiska mysterier överallt och snärjer därför in sig i märkliga missförstånd och konstiga situationer. Det är inte förrän Catherine inser att hennes älskade gotiska romaner inte har något med verkligheten att göra som hon kan bli lycklig.

Gotik och patetik
Gotiska berättelser tycks alltid ha varit en populär måltavla för parodier och satirer. En bekväm hackkyckling för kritiker att ge sig på, där dess undermåliga språk, teman och tvivelaktiga sensmoral dissekerats.
Varför är egentligen gotiken så lätt att driva med?
För det första så är genren i sig en ständig balansgång mellan det dramatiska och det sentimentala, det stämningsfulla och det överlastade, det kusliga och det komiska. De gotiska texterna ligger på gränsen på många olika sätt, inte minst när det gäller det rimliga. Det krävs så lite för att en text ska trilla över kanten och bli ett skämt att de som skriver gotiska parodier knappt ens behöver anstränga sig.
För det andra så tar genren sig själv på stort allvar. Det är mycket lättare att driva med något som är seriöst och ambitiöst än något som hela tiden håller en distans. Inom gotiken ryms inga ironiska avståndstagande, här finns bara utrymme för de där stora och mäktiga känslorna. Och för parodierna på de där stora och mäktiga känslorna.
Steget är kort från patos till patetisk, från det sublima till det löjliga.

Men frågan är om det egentligen är så farlig att bli förlöjligad? Gotiska berättelser fortsätter att åtnjuta stor popularitet trots – eller kanske på grund av? – att genren så ofta blivit parodierad.
För är inte en parodi eller en satir ett slags kärleksförklaring i sig – en hyllning till det allra mest överdrivna och känslomässigt storslagna inom gotiken?