inger edelfeldt

Twitterrecensionernas återkomst

När högarna av orecenserade bara växer i hemmet och bloggandet går på sparlåga så krävs det ibland en omgång twitterrecensioner för att hinna ikapp. Vissa böcker vill man liksom inte hoppa över att skriva om, även om man varken har tid eller utrymme för mer uttömmande recensioner.

Reglerna är som vanligt enkla: max 140 tecken för att beskriva handlingen, max 140 tecken omdöme om boken.

konstenattdöInger Edelfeldt – Konsten att dö (Norstedts, 2014)

Handling: Åldrande fotograf får livskris efter mötet med komplicerad ung kvinna, börjar filosoferar om Konsten och Livet och Döden.

Omdöme: Edelfeldt brukade vara en favoritförfattare, men det här känns ganska trött. Hon har skrivit om liknande teman förr på mer intressant sätt.

egenmäktigtLena Andersson – Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur, 2013)

Handling: Poeten Ester möter konstnären Hugo och passion uppstår. Men kärleken kan vara ett komplicerat och destruktivt maktspel utan vinnare.

Omdöme: Sylvassa formuleringar och något enerverande karaktärer. Det här är en tidlös roman som förtjänar alla hyllningar den fått.

denfemtesystern
Mårten Sandén – Den femte systern(Rabén & Sjögren, 2008)

Handling: Tonårstjej med brottsligt förflutet och synska förmågor dras in i brottsutredning för att skydda sin chef och hindra djävulen från att återfödas.

Omdöme: Spännande och intressant ungdomsskräck. Lite som en svensk Buffy med vättar och annat skrymt. Fast Jannike är mer Faith än Buffy, tror jag.

lillaberlin
Ellen Ekman – Lilla Berlin: So last year (Kolik förlag, 2014)

Handling: Humorstrippar som driver med internet (särskilt instagram), festivaler, karriärister, sexister och alla slags hipsters.

Omdöme: Så jävla roligt! Men känns som ganska smal humor. Är det fortfarande roligt om du aldrig träffat en hipster?

hundvarg
Silke Scheuermann – Timmen mellan hund och varg (Weyler förlag, 2008)

Handling: Två systrar försöker skapa en relation igen efter många år isär. Komplikationer uppstår. Och svartsjuka.

Omdöme: Snyggt relationsdrama. Intressant med systerrelationen, men historien känns ganska distansierad.

Dagens loot

Dagens besök vid Världens längsta bokbord, den fina årliga avslutningen på Stockholms Kulturfestival, resulterade i rätt ordentligt med loot. Som synes lade jag nästan allt mitt krut på besök på Seriegatan, där Serieteket sålde ut utgallrade böcker för en mycket liten penning. Jag hittade allt från Transmetropolitan till Preacher till Battle Angel Alita (som högen består av). Alla böcker på bilden kostade 5-10 kr.
Förutom serierna så är jag mycket nöjd med att äntligen ha hittat ett fint exemplar av Inger Edelfeldts ”Kamalas bok”. En gammal favorit som jag hållit utkik efter i åratal.

Är mycket nöjd med årets besök vid Världens längsta bokbord!

Systrar i fördömelsen

”Du vet naturligtvis att det här med vampyrer och skräck är en erotisk grej”, sa han upplysande till mig över middagsbordet. ”Du och din vampyrkompis drömmer om Dracula istället för att gå på ungdomsgården som andra småflickor.”
”Var inte larvig”, sa jag och rodnade.

Inger Edelfeldts ”Juliane och jag” är ingen renodlad vampyrbok, det är sant. Men för mig var det den allra första kontakten med vampyrmystiken och dess anhängare, och därför ett obligatoriskt inslag i mitt subjektiva vampyrbloggprojekt.
Dessutom ligger det en hel del sanning i citatet ovan (ur en konversation mellan huvudkaraktären Kim och hennes dryge storebror Erland), vilket inte minst alla horder av Twilight-besatta tonårstjejer tyder på.

När Kim lär känna den nyinflyttade klasskompisen Juliane så är det som att hon äntligen har hittat hem. Hon har alltid varit intresserad av skräck, mystik och det ockulta, något som hon varit synnerligen ensam om. Men i Juliane finner hon en själsfrände och en vänskap som blir mycket viktigare än något annat.

Det förekommer inga vampyrer i ”Juliane och jag”, förutom i de böcker och filmer som de båda tonårsflickorna älskar.
Men däremot så är skildringen av vampyrintresset i sig en central del av boken, en del som gör den väldigt intressant. Kim och Juliane använder sitt gemensamma skräckintresse för att bygga upp en egen identitet, många år innan gothmodet blev allmängods (boken utspelar sig under tidigt 1970-tal). Visst blir de retade för sin annorlunda klädstil och sina suspekta fritidsintressen, men eftersom de självmant valt detta utanförskap så finner de ändå styrka i det.

Trots att de två flickorna fascineras av mörker och ondska så skräms de också. De ordnar mässor och seanser och skrämmer upp sig själva när de misstänker att det faktiskt finns en mörk kraft där ute, något som lyssnar och väntar.
Men trots dessa inslag så är inte ”Juliane och jag” någon skräckbok, om man nu inte råkar anse att en bok om tonåringar i sig är en skräckupplevelse. Skräcken är mer en bakgrund, ett medel för Juliane och Kim att bygga upp sina identiteter och självbilder.
Kanske skulle man alltså kunna kalla ”Juliane och jag” för ett slags metaskräckroman, men jag föredrar att kalla den för en av de bästa svenska ungdomsromanerna som någonsin har skrivits. Skräcken och vampyrerna är mer som en bonus för oss som liksom Kim och Juliane inte kan låta bli att fascineras av det övernaturliga.

Inger Edelfeldt – Juliane och jag (En bok för alla, 2005)