idéroman

Det monstruösas sorgesång

Hon föds och dör i Máláge socken, i det som ska bli Malå. Stor-Stina kallades hon. En samisk kvinna av gigantiska proportioner, som väcker både förundran och fruktan hos sitt folk. Som reser Europa runt tillsammans med Wolfgang Wolfensteins freakshow. Inte ens när hon dör släcks intresset, då professorerna vid Karolinska vill spara hennes kropp för forskningsändamål.

”Rekviem för en vanskapt” är Mattias Hagbergs skönlitterära debut. Det är en tät liten roman, lika fylld av vackra formuleringar som av groteska inslag och ymnig kroppslighet. Ett slags hybrid mellan skräckhistoria och idéroman, där begreppet normalitet vrids och vänds. För vem är det egentliga monstret? Stor-Stina, som bara haft oturen att födas i en avvikande kropp? Wolfenstein, som utnyttjar de vanskapta och de avvikande (och publikens fördomar om dessa) för att tjäna pengar? Eller den akademiska eliten, som i sin iver att dissekera och klassificera inte ens drar sig för att gräva upp gravar?

”Rekviem för en vanskapt” är till största delen skriven ur andra person singular, det vill säga i du-form. Det är ett ganska ovanligt berättar perspektiv, men Hagberg får det att fungera väldigt väl. Det ger en närhet i texten, en intimitet som gör det omöjligt att värja sig för Stor-Stinas öde. Det ger också en poetisk klang, särskilt i och med att där finns en ständigt närvarande berättare.

Förutom normaliteten vis monstrositeten så finns det ett genomgående tema i romanen som handlar om krocken mellan provinsiell kristendom och gammal samisk tro. Om en tid och en plats som låg i brytpunkten mellan dessa trossystem. och om de människor som inte välkomnades in i kyrkans gemenskap, de som frivilligt valde att ställa sig utanför. Vad som händer med själen efter döden, är det verkligen helt beroende av var en kropp råkar begravas?

”Rekviem för en vanskapt” är en tankeväckande roman. Välformulerad och välkomponerad, ett läsmåste för den som intresserar sig för det monstruösas plats i en värld där normalitetsbegreppet härskar.

Mattias Hagberg – Rekviem för en vanskapt (Atlas, 2012)