humor

Mer Zelda åt folket!

z3_cover.inddDet är inte direkt någon hemlighet att jag är väldigt förtjust i Lina Neidestams Zelda. Jag gillar hennes ilskna humör, hennes giftiga repliker, hennes inkonsekventa beteende och hennes bitvis usla självförtroende. Jag gillar hur hon påminner om väldigt många av mina kompisar samtidigt, fast i en maxad serieversion såklart.

I ”Zelda vs. patriarkatet”, det tredje albumet i ordningen, tvingas Zelda att växa upp en aning. Hon skaffar jobb (obetalt, men ändå) och pojkvän (en skitstövel, men ändå). Men hon blir fortfarande förbannad på Det Manliga Geniet och patriarkatet och hon har fortfarande en tendens att dricka alldeles för mycket.
Som vanligt är Neidestam sjukt rolig. Som när Zelda lackar ur på alla män som tar orimligt mycket plats i tunnelbanan (”Det är inte en personlig uppmaning till alla män!”), raggar gothiga vampyrwannabes som ser bäst ut i mörkret eller bråkar med sin barnmorska om vem som ska byta ut p-staven när det blir zombieapokalyps.

Ni har väl inte missat att ”Zelda” även finns som tidning numera? Jag håller tummarna för att ska dyka upp fler nummer med min tecknade favoritfeminist, inte minst för att det förhoppningsvis betyder att fler kommer att upptäcka henne. Och för att jag inte ska behöva vänta till nästa album med att få nästa dos av Zelda.

Lina Neidestam – Zelda vs. patriarkatet (Kartago, 2013)

I put a spell on you

doktorjosephJag har alltid tyckt att skräck och humor är en synnerligen bra kombination. Jag menar, det är ingen slump att Buffy är en så fantastisk rolig serie. När det gäller litteratur kan det vara svårt för en författare att balansera på den fina linje där humorn och skräcken möts. Ibland fungerar det, ibland inte. Andreas Romans nya roman ”Doktor Joseph” lyckas hålla balansgången hyfsat och dessutom underhålla läsaren genom hela boken.

Titelns Doktor Joseph är en tvåbarnsfar som arbetar på Försäkringskassan. När han på samma dag blir av med jobbet, lämnad av sin fru och hotad av sin granne så får Joseph igen. Tillsammans med sin bror Morgan vänder han sig åter till den vodou de båda utövade i hembyn på Haiti. Men bröderna är inte de enda i Stockholm som ägnar sig åt vodou. Deras förflutna är på väg att hinna ikapp dem, och risken är att hela staden stryker med i den oundvikliga konfrontationen.

”Doktor Joseph” är den första delen i en bokserie som går under namnet Stockholm vodou. Roman har byggt upp en magisk version av Stockholm, där magin ringlar genom Gamla Stans gränder och kryper in i de mest vardagliga villaområden. Just magin är Roman bra på att skildra. Vodoun känns väl researchad och genomtänkt. Även brödernas backstory skildras väl.
Däremot tycker jag inte att Roman är lika skicklig när det gäller att beskriva det vardagliga Stockholm som skulle kunna utgöra en så bra kontrast mot vodouns magiska värld. Det känns inte helt trovärdigt och flera av de bikaraktärer som skymtar förbi framstår som ganska platta.

När boken är som bäst så växlar Roman mellan närgångna beskrivningar av blodiga riter och absurda komiska inslag i ett halsbrytande tempo. När den är som sämst så balanserar den på gränsen till att bli tramsig. Men det är ingen tvekan om att det är en underhållande bok och jag är nyfiken på hur Roman kommer att fortsätta sin romanserie. Det ser ut som att vodoun är i Stockholm för att stanna.

Andreas Roman – Doktor Joseph (Massolit förlag, 2013)

EMK: Redshirts

redshirtsDet är något som inte stämmer på Intrepid, det rymdskepp där Andy Dahl nyligen blivit stationerad. Hans överordnade på det xenobiologiska laboratoriet gömmer sig när det vankas uppdrag utanför skeppet (Away Missions), uppdrag där lägre besättningsmän har en tendens att dö som flugor. Han märker att han dessutom har en tendens att säga och göra saker som han inte alls planerat – eller ens borde känna till – i viktiga sammanhang. Tillsammans med sina vänner börjar Dahl undersöka vad som ligger bakom alla märkliga företeelser på Intrepid, samtidigt som de försöker undvika den dödsdom som det innebär att bli utvald för ett Away Mission.

John Scalzis ”Redshirts” är en humoristisk SF-roman med en mängd twistar – och den senaste boken vi läste i Elitistmörkerklubben. För den som har sett några avsnitt Star Trek eller liknande SF-serier (Babylon 5, Stargate osv.) finns det mycket att roas av. T.ex The Box, en maskin misstänkt lik en vanlig micro, som ingen vet hur den fungerar men som alltid lyckas lösa extremt viktiga vetenskapliga problem precis i tid.
Det är roligt och twistarna är väl genomförda, men ibland känns det som att det blir lite för meta. Jag saknar en lite allvarligare klangbotten att kontrastera humorn mot. Vi får en liten glimt av något mörkare, mer seriöst, i den andra av de tre coda som följer efter huvudtexten. En mycket bra text, som dessutom ovanligt nog är skriven i andra person.

Jag gillar ”Redshirts” i grund och botten. Scalzi är skicklig på att skriva underhållande dialog och jag är övertygad om att den här romanen skulle kunna bli en fantastisk film i rätt händer. Eller varför inte ett tv-spel?

John Scalzi – Redshirts (Tor, 2012)

Seriesöndag: Scott Pilgrim

Jag har skrivit om Scott Pilgrim några gånger förut i bloggen (men tydligen inte om det första albumet av någon anledning?). Det går inte att komma ifrån, seriealbumen som handlar om Scott är så otroligt charmiga, roliga och nördiga att jag känner att jag måste få så många som möjligt att läsa dem. Speciellt ni som redan har sett filmen, för om ni gillar den kommer ni garanterat att älska serien!

I tredje albumet, ”Scott Pilgrim and the Infinite Sadness” har Scotts ex Envy Adams gjort entré. Enbart hennes blotta närvaro får Scott att nästan bryta ihop och inte blir det hela bättre av att hon numera är tillsammans med ett av Ramonas ex, veganen Todd. Hur ska Scott kunna hantera Envys attityd och dessutom komma på ett sätt att slått mot den till synes oövervinnliga Todd?

Vi får veta mer om Scotts bakgrund i det tredje albumet. Det har ju antytts ganska många gånger att det är Envy som är orsaken till att Scott är en sådan douchebag när det handlar om kärlek (och stackars lilla Knives Chau i allmänhet). Men som vanligt är historien inte riktigt så enkel.
Scotts backstory handlar lika mycket om hans andra vänner som om Envy. Särskilt underhållande är det att få veta hur han och den alltid lika fabulösa Wallace blev vänner (hint: det var helt och hållet Wallaces förtjänst).

Bryan Lee O’Malley – Scott Pilgrim and the Infinite Sadness, vol.3 (4th Estate, 2010)

I det fjärde albumet ”Scott Pilgrim Gets It Together” gör Scott äntligen en ansträngning för att få ordning på sitt liv. Han skaffar ett jobb (+500 EXP), försöker hjälpa Wallace att övertala deras hyresvärd att inte vräka dem och han satsar verkligen på förhållandet med Ramona. Det är ju inte Scotts fel att hans gamla high school-kompis Lisa dyker upp och komplicerar saker samtidigt som ännu ett av Ramonas onda ex gör entré.

Nog för att Scott är en ganska bedårande liten slacker, men det är skönt att han äntligen börjar ta tag i saker i det här albumet. Även om han inte lyckas alla gånger så gör han faktiskt ärliga försök att ordna till sitt liv. Eller att i alla fall inte strula till det än mer. Han förtjänar varenda ett av alla de erfarenhetspoäng han lyckas skrapa ihop i det här albumet (och de är överraskande många).

Bryan Lee O’Malley – Scott Pilgrim Gets It Together, vol.4 (4th Estate, 2010)

Respektlöst roligt

Nanna Johanssons senaste seriealbum ”Välkommen till din psykos” börjar med ett kaiptel hon kallar Överjaget, i form av ett brev hon skrivit till sig själv. Här uppmanar hon sig själv att skriva Smart Satir, teckna snyggt och undvika ordet hora till varje pris. Detta brev är humor på hög nivå för alla som någonsin läst Johanssons roliga, plumpa, gulliga och samtidigt helt respektlösa serier. Och ärligt talat så skulle det vara väldigt synd om serierna plötsligt blev Smarta och Snygga istället, för det skulle innebär att de följande kapitlen Jaget och Detet skulle se helt annorlunda ut.

Mycket av humorn i Johanssons serier går ut på att vända på normer och maktförhållanden. Det kan låta simpelt, men Johansson gör det på ett sätt som både är roligt och en smula överrumplande. Som när en snubbe berättar att han ska ägna sig åt öl och fotboll och får kommentaren: ”Åh, ska ni ha ett sånt härligt KILL-MYS!?”
Allra roligast – och mest tänkvärd – är Johansson när hennes serier bryter totalt mot sociala regler och förväntningar. Som brevet till ett nygift par där det visserligen tackas för ett fint bröllop, men också i detalj klagas på hur tråkiga bordsgrannarna var under middagen och hur orimlig bordsplaceringen i sig var.

”Välkommen till din psykos” kommer kanske aldrig vinna något Urhunden-pris (om inte juryn plötsligt börjar gilla bisarra små collage där söta djur häver ur sig totalt olämpliga saker), men jag tror inte någon av oss läsare bryr sig om den saken. Vi lär fortsätta roas och oroas av Nanna Johanssons respektlöst roliga serier och hoppas att hon aldrig någonsin får för sig att på allvar börja ”teckna snyggt”.

Nanna Johansson – Välkommen till din psykos (Galago, 2012)

Tecknad skräck x2

Årets bokrea innebar att jag köpte en hel del för mig okända seriealbum och grafiska romaner till ett löjligt lågt pris. En av dessa var Todd Dezagos & Craig Rousseaus ”The Perhapanauts: First Blood”. Handlingen kretsar kring en grupp bestående av en telepat (med telekinetiska krafter), ett spöke, Bigfoot, en chupacabra och en mystisk typ som ingen riktigt verkar veta vad han är. Denna grupp har som uppgift att ta hand om diverse märkliga varleser och företeelser som tar sig in i världen på de ställen där barriärerna mellan dimensionerna är som allra tunnast. Organisationen de jobbar för kallas BEDLAM, vilket står för The Bureau of Extra-Dimensional Liabilities and Management.
Låter det en smula bekant? Eller mer en kanske bara en smula? Det är för att den här serien är mer än lovligt inspirerad av Mike Mignolas ”B.P.R.D”. Till och med namnen på organisationerna påminner om varandra (B.P.R.D står för Bureau for Paranormal Research and Defense). Trots inspirationen kommer inte ”The Perhapanauts” alls upp i samma klass som Mignolas serier. Intentionen verkar ha varit att blanda skräck, SF och humor, men resultatet faller mellan stolarna. Mycket för att ”humorn” mest verkar gå ut på att chupacabran Choopie uppför sig dumt eller säger något dumt. Buskisnivå, med andra ord.
”The Perhapanauts” är en ganska oinspirerad och ooriginell serie som inte heller är särskilt bra tecknad. Läs ”B.P.R.D” istället.

Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood (Dark Horse, 2006)

Tyvärr fanns det inga B.P.R.D-album på redan, men jag lyckades lägga tassarna på ett nedsatt Hellboy-album åtminstone. ”Hellboy 9: The Wild Hunt” är nummer nio i ordningen och här börjar det verkligen hända saker på allvar på de brittiska öarna. En gammal makt har vaknat och som vanligt är det upp till Hellboy att försöka stoppa den. Men den här gången verkar det som att Hellboys roll att spela är större än han någonsin kunnat ana.
Något jag gillar med Hellboy är att Mike Mignola verkligen lyckas hålla balansen mellan att göra de olika albumen fristående och att knyta samman dem till en längre enhet. Jag har inte läst alla album fram till ”The Wild Hunt”, men lyckas hänga med utan problem ändå eftersom jag ändå har koll på de stora dragen.
Något annat jag uppskattar är hur Mignola obehindrat rör sig från myt till myt och samtidigt lyckas knyta ihop dem till en någorlunda sammanhängande enhet. I ”The Wild Hunt” möter vi både häxor, demoner, jättar, talande (och beväpnade) igelkottar, spöken och ett stort antal småknytt av varierande slag.
Duncan Fegredos tecknarstil påminner en hel del om Mignolas egen, men lite mer detaljerad. Något som gör att i synnerhet många miljöer och bakgrunder är ovanligt färgglada för att vara ”Hellboy”, men samtidigt väldigt vackra.

Mike Mignola & Duncan Fegredo – Hellboy 9: The Wild Hunt (Dark Horse, 2010)

The return of Zelda

Zelda är tillbaka! Och då syftar jag inte på den extremt framgångsrika tv-spelsserien utan på Lina Neidestams feministiska seriekaraktär med samma namn.
I detta andra album flyttar Zelda till Skåne för att gå på konstskola. Här träffar hon nya vänner, trasslar in sig i nya kärleksrelationer och hittar nya patriarkala väderkvarnar att slåss mot. När hon tröttnar på konstskolelivet så åker hon till Asien för att hitta sig själv, men går snarare vilse bland sönderbrända turister och aspackade backpackers.

Det har gått några år sedan det första Zelda-albumet kom ut. Det märks, inte minst för att Lina Neidestam tecknar bättre än någonsin. Hon är bevisar också än en gång att hon är en av Sveriges roligaste serietecknare.
Det jag verkligen gillar med Zelda är att hon får vara besvärlig på ett befriande sätt. Hon är egoistisk, lat, svamlig, kåt, gnällig och totalt omöjlig att ha i möblerade rum. Men samtidigt är hon inte rädd för att säga sanningen, eller åtminstone den sanning hon just för tillfället tror på.

Den nya rumskompisen Ester är på många sätt Zeldas motsats. Hon är intellektuell, fokuserad och elegant och citerar Judith Butler istället för att skrika antipatriarkala slagord. Seriestripparna med henne och Zelda som Spara & Slösa hör till albumets absoluta höjdpunkter. Överlag är Ester och Zelda ett klockrent komiskt team, som när Ester lackar ur på Zeldas fixering vid Twilight (Och själv avslöjar sitt engagemang i bokserien). Det är minsann inte lätt att vara feminist och ständigt konsekvent – eller som i Zeldas fall, konsekvent över huvud taget.

”Zelda 2” är ett oerhört underhållande album. Inte minst för oss som också är feminister och som ibland känner sig lite väl träffade av Zeldas (eller Esters) eskapader.

Lina Neidestam – Zelda 2: Kampen fortsätter (Kartago, 2012)