historiskt

Seriesöndag: Spöket på Hotell Vega

hotellvegaDennis Gustafssons ”Spöket på Hotell Vega” är det andra albumet (eller tredje, beroende lite på hur man räknar) om Viktor Kasparsson och det första jag har läst av serieskaparen.
Det är en stämningsfull blandning av spökhistoria och klassiskt pusseldeckarmysterium, där Viktor Kasparsson blir anställd för att ta reda på vad det egentligen är som försiggår på Hotell Vega. Spökerierna hindrar nämligen den nuvarande ägaren från att kunna sälja till ett vettigt pris. Givetvis visar det sig att sanningen är komplicerad och att det krävs en hel del för att Herr Kasparsson ska kunna lösa gåtan.

”Spöket på Hotell Vega” är oerhört vältecknad. Miljöerna är fantastiska och omsorgen om detaljer stor, inte minst när de gäller de olika karaktärernas klädsel och ansiktsuttryck. Handlingen är bitvis en aning kryptisk, inte minst slutet, men jag tycker att den fungerar. Skräckberättelser tjänar faktiskt på att inte alltid vara helt övertydliga.

”Spöket på Hotell Vega är helt enkelt en mycket välgjord liten spökhistoria som gör mig mycket sugen på att läsa Gustafssons andra album. Inte minst ”Blodsband”, ett helt nyutkommet album som är en fristående fortsättning på denna berättelse.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Spöket på Hotell Vega (Albumförlaget, 2012)

Annonser

Smart spänning

kodnamnverityElizabeth Weins ”Kodnamn Verity” är ett utmärkt exempel på att man inte ska döma en bok utifrån de allra första kapitlen. Mitt första intryck av boken var att den kändes ytlig, pladdrig och ganska förvirrad, något som gjorde att jag hade svårt att komma in i den. Men när jag väl börjat läsa på allvar så ändrades min inställning till boken helt. Pladdrigheten fick sin förklaring och vad som verkade vara planlöshet var i själva verket en riktigt smart uppbyggd intrig.
”Kodnamn Verity” visade sig, helt tvärtemot mitt första intryck av boken, vara en oerhört spännande, smart och ganska grym roman. En riktigt bra läsning för den som bara har lite tålamod.

En brittisk kvinnlig dubbelagent tillfångatas i Frankrike av Gestapo. Genom att lova en skriftlig bekännelse där hon avslöjar alla militära hemligheter hon någonsin hört talas om köper hon sig lite tid. Hennes bekännelse berättar lika mycket om hennes fruktansvärda tillvara i Gestapos klor som om den händelse som format hennes liv; vänskapen med piloten Maddie. Det är en historia som berättas i sin egen takt, en pusselbit i taget. Och vad hon väljer att inte berätta är kanske det viktigaste av allt.

Jag gillar att vänskapen med Maddie är det nav vilket berättelsen kretsar kring. Kärnan i det hela. De historiska detaljerna kring kvinnlig militärtjänstgöring, franska motståndsrörelsen och utbildningen av krigspiloter är mycket intressanta, men det är de båda kvinnornas utveckling och lojalitet mot varandra som gör boken så bra.

Ibland kan det kännas som att en har läst om andra världskriget till leda, men jag tycker att Elizabeth Wein lyckas tillföra mycket nytt i sin roman. Ett nytt perspektiv, om en så vill. En historia som inte känns det minsta förutsägbar. En historia som berättas på sitt eget sätt. Bara det gör den väl värd läsningen.

Elizabeth Wein – Kodnamn Verity (Gilla böcker, 2013)

Magiska Prag: The Cabinet of Wonders

cabinetDen tredje boken i mitt Magiska Prag-tema är Marie Rutkoskis ”The Cabinet of Wonders”. En steampunkig ungdomsbok som utspelar sig i ett alternativt Böhmen, där folket bär på magiska förmågor och där alkemisterna kan utföra riktiga underverk.

Petra Kronos bor med sin far Mikal i byn Okno utanför Prag. Fadern har förmågan att kunna manipulera metall med sinnet och är expert på att tillverka sinnrika metallkonstruktioner. Som Astrophil, en mekanisk spindel som gillar att sitta i Petras hår och viska råd och förmaningar till henne. Men när fadern får i uppdrag att konstruera en astronomisk klocka åt prinsen går allt fel. Fadern kommer hem blind efter att prinsen stulit hans ögon och Petra bestämmer sig för att ge sig iväg till Prag för att stjäla dem tillbaka.

Det bästa i ”The Cabinet of Wonders” är miljöerna. Rutkoskis magiska version av historiska Prag innehåller precis lagom mycket historisk korrekthet och lagom mycket fantastik. Det är inte det minst svårt att tänka sig ett Prag fyllt av magiska talanger, alkemiska hemligheter och mekaniska underverk.
Jag blev särskilt förtjust i de mekaniska djur som Mikal Kronos tillverkar, som utvecklar en egen personlighet och som växer och utvecklas. Och vem skulle inte vilja ha en egen Astrophil som hårprydnad?

Vad gäller själva storyn så är den hyfsat spännande och intressant, men inget häpnadsväckande. Det är ganska enkelt att lista ut ungefär vad som kommer att hända, vilket drar ner betyget en aning.

”The Cabinet of Wonders” är första delen i en trilogi. Jag kan tänka mig att läsa de två följande delarna i sinom tid, men det är inget jag kommer att prioritera. Om inte längtan tillbaka till magiska Prag blir alltför stark, förstås.

Marie Rutkoski – The Cabinet of Wonders (Square Fish, 2013)

Familjehemligheter och historiska häxprocesser

bålbergetDet är 1975 i Nyland i Ångermanland. Jackes fru har lämnat honom. Det är inte första gången det händer och det är inte heller första gången Jacke varit otrogen. Men den här gången har han svårt att hantera hennes bortavaro. Han har svårt att veta hur han ska handskas med tonårsdottern Veronica och när han hjälper henne släktforska inför ett skolprojekt får han reda på familjehemligheter han helst velat undvika.
Ungefär trehundra år tidigare bodde Malin i Nyland. Hon sitter fängslad, anklagad för häxeri, tillsammans med ett antal av traktens kvinnor. Bland andra grannfrun Annika, hon som fick den man och det liv Malin velat ha. Annikas egen son Olof finns bland de vittnen som pekat ut kvinnorna.

”Vägen mot Bålberget” är Therése Söderlinds andra roman. Debuten ”Norrlands svårmod” var en mörk familjehistoria med viss JCO-känsla, som jag inte tyckte höll riktigt hela vägen. Även i denna bok står familjen i centrum, för alla de fyra personer vi får följa. Mörka familjehemligheter och ett minst sagt komplicerat kärleksliv för i princip alla inblandade.

Att skriva romaner som utspelar sig på flera tidsplan är alltid en smula vanskligt. Risken är stor att läsarna intresserar sig mer för det ena tidsplanet och ser det andra mest som en transportsträcka, eller att det känns rörigt med hopp i tiden fram och tillbaka.
Jag tycker dock att Söderlind lyckas hålla intresset uppe. Delvis för att hon inte hoppar mellan tidsplanen, utan för att romanen är uppdelad i fyra tydliga delar, centrerade kring fyra olika personer. Däremot är det väl i princip oundvikligt att intressera sig mer för vissa av dessa fyra personer och mindre för andra. För min del började boken inte brännas ordentligt förrän vi kom till Malins del. Denna vrånga och svåra kvinna med sitt oerhört svåra liv, hennes öde var det som intresserade mig allra mest. Historiska häxprocesser är alltid ett intressant ämne, och det här är inget undantag.

Precis som debuten så lider ”Vägen mot Bålberget” av sin längd. Boken har en intressant struktur och Söderlinds språk håller hela vägen, men romanen hade mått bra av att kortas ner. En bra berättelse blir ännu bättre om den inte dränks i alltför många ord.

Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand, 2013)

Blodigt

judasbarnEn rik, vacker och till synes ung kvinna tillbringar stora delar av sin tid med att vaka vid dödsbäddar och spöa upp folk inför webbkameror. Resten av sin tid lägger hon på att bevaka sina få överlevande släktingar och skriva ner sin historia. En historia som börjar 1670 i Serbien och som handlar om en liten flicka, senare kallad Scylla, som blir moderslös. Hennes dittills okände far Karol dyker upp och visar sig inte bara vara en briljant vetenskapsman utan också medlem av det hemliga sällskapet Judas barn. Ett sällskap som specialiserat sig på att forska om ett särskilt område – vampyrer.

Markus Heitz ”Judas barn” är en vampyrroman med genuin historisk östeuropeisk grund, som befriande nog inte är baserad på Dracula-myten. Jag har läst min beskärda del av Dracula-efterföljare och det är sällan den typen av böcker tillför något nytt. Heitz lyckas med att utgå från traditionerna men tillföra nytt blod (förlåt, det är tydligen helt omöjligt att låta bli ordvitsarna när man skriver om vampyrer) i form av bland annat hemliga sällskap, vampyrjägare och olika vampyrsläkten med olika förmågor.

I sitt efterord skriver Heitz om den historiska bakgrunden till romanen och det märks verkligen att han gjort sin research. Det är trovärdigt rakt igenom. Det är bitvis även mycket blodigt, med ingående beskrivningar av blod, inälvor och döda kroppar, vilket är helt som det ska i en vampyrroman.

”Judas barn” är en spännande roman, men ibland känns det som att den tappar tempo. Hoppen mellan de olika tidsplanen kan bitvis kännas lite störande och historien hade mått bra av att kortas ner ett antal sidor. Tegelstensformat i all ära, men ibland kan till och med den här tegelstenskramaren tycka att det blir aningen långrandigt.

”Judas barn” är en bra vampyrroman, i synnerhet för den som liksom jag är intresserad av vampyrhistoria. Jag kommer garanterat att läsa de fristående fortsättningarna ”Judassonen” och ”Judasdöttrarna” när de kommer ut på svenska.

Markus Heitz – Judas barn (Coltso, 2013)

Porträtt av författaren som kvinna född 1936

septemberDet börjar med en kvinna i en sjukhussäng. En kvinna som är döende, alltför ung och långt ifrån färdig med livet. Hur hamnade hon egentligen här? Hon skulle ju ut i världen, skriva, älska och lämna avtryck – inte tyna bort i en sjukhussäng efter ett liv fyllt av kompromisser.

”September” är en roman där Kristoffer Leandoer utgått från sin egen mors liv och skrivit en historia som skulle ha kunnat vara hennes. Leandoer påpekar i sitt efterord att han inte har skrivit någon biografi: ”Det här är en roman, en senkommen kärleksförklaring, men framför allt en roman. Porträtt av författaren som kvinna född 1936, kunde den lika gärna ha hetat.”
Jag gillar den utgångspunkten. Att Leandoer skriver om sin mor genom att skriva utifrån sig själv. Att han skapar en roman istället för att försöka återskapa hennes liv.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i romaner som påminner om ”September”. Om smarta kvinnor som har oturen att växa upp under en tid då deras intellekt inte riktigt uppskattas och som kämpar med sin identitet och sitt självförtroende. Den namnlösa kvinna som ”September” handlar om tvingas göra ständiga kompromisser. Hon är den som förväntas rätta sig efter andras behov, efter sin make och deras barn, efter sina egna föräldrar som tycks bli mer krävande ju äldre de blir. Hennes egen karriär hamnar i sista hand, något som gör henne ständigt missnöjd.
Jag gillar att hon får vara en ganska besvärlig kvinna. Att hon får uppföra sig dumt, vantrivas, bråka och protestera. Att hon får vara bitvis nästan odräglig i sitt förakt mot de som inte förstår, de som inte är som hon.

”September” är inte en perfekt roman. Men den är intressant och välskriven, och lämnar en med tankar om alla liv som inte blev som de skulle, som lämnades ofullbordade.

Kristoffer Leandoer – September (Natur & kultur, 2013)

I Den store Gatsbys anda

Katey och Eve är bästa vänner och delar rum på samma pensionat för unga kvinnor i New York. På nyårsafton 1937 träffar väninnorna den charmige och världsvane Tinker Grey, en ny bekantskap som inte bara kommer att testa deras vänskap utan också introducera dem för en helt ny värld. En glamorös värld, men en som inte ligger så långt från trettiotalets finanskris och krigets skugga som man skulle kunna tro. Och kärlek och vänskap verkar vara lika komplicerat oavsett bakgrund.

Amor Towles ”Artighetsreglerna” beskrivs som en ”roman i Den store Gatsbys anda”. Det är svårt att läsa en roman som utspelar sig i de finare salongerna i 1930-talets USA utan att dra paralleller till F. Scott Fitzgeralds klassiker, men ”Artighetsreglerna” är som tur är mycket mer än en trist epigon. Visst handlar det en hel del om dekadenta partyn och tjusiga kläder, men Katey har en ganska nykter syn på all lyxen. Hon fokuserar på sin karriär och sina böcker och blir mest förvånad när hon dras allt längre in i Manhattans rikaste kretsar. Just Katey påminner mig en hel del om Emily i Richard Yates ”The Easter Parade”; båda kvinnorna gör karriär inom samma område och jämför sig ständigt med sin väninna/syster. Även om Towles roman på andra sätt känns ganska långt ifrån Yates ångestfyllda mörker.

”Artighetsreglerna” är en underhållande, smart och lätt melankolisk roman som bjuder på fantastiska miljöbeskrivningar och intressanta karaktärer. Den ger en bra bild av en tidsålder – och tidsanda – utan att kännas som att den idealiserar eller förenklar. Dessutom tycker jag att Towles är bra på att skriva om klass på ett trovärdigt och ganska självklart sätt.

”Artighetsreglerna” är helt enkelt en välskriven och genomtänkt roman. Elegant. Rekommenderas!

Amor Towles – Artighetsreglerna (Månpocket, 2012)

Att bli skriven på näsan

I Sarah Halls ”The Electric Michelangelo” får vi lära känna Cy Parks, en brittisk pojke som växer upp i badorten Morecambe tillsammans med en mor som tar hand om lungsjuka. När han blir äldre börjar han som lärling hos ortens alkoholiserade tatuerare. Cy förälskar sig i yrket och hamnar så småningom på Coney Isands berömda boardwalk, där han ägnar sin tid åt att tatuera sjömän, soldater, turister och diverse cirkusmänniskor. Det är också här han träffar Grace, en kvinna som delar lägenhet med en häst och som vill att Cy ska täcka hela hennes kropp med tatuerade ögon.

”The Electric Michelangelo” låter som en perfekt bok för mig i teorin. En bok om outsiders och karnevalsfreaks, om tatuerandets historia, om ensamhet och konstnärsskap. Men i praktiken så fick jag kämpa för att ens orka läsa ut boken. Den blev hänvisad till slalomläsandets limbo i flera veckor innan jag tröttnade och slarvläste igenom resten bara för att bli klar.

Det största problemet med romanen är att Sarah Hall bevisligen aldrig hört talas om begreppet ”show, don’t tell”. Den här berättelsen är så full av beskrivningar och utvikningar att det ofta känns som att berättelsen blir totalt stillastående. Då och då glimtar det till och blir lite intressant, speciellt under de (tyvärr ganska få) kapitel som utspelar sig på Coney Island. Men så börjar Hall orera om Livet och Universum och om hur New York är som en levande organism som ständigt utvecklas och växer och uppfinner sig själv på nytt och … Ja, ni fattar, va?
Det jag har svårast för med Halls övertydliga berättarstil är att hon ständigt skriver läsaren på näsan. Hon kan inte nöja sig med att antyda att tatueraren Riley blir som en fadersgestalt för Cy, utan måste skriva en scen där Cy sitter på en båt och filosoferar över Livet och om hur Riley blivit som en far för honom. Det blir otroligt enerverande efter ett tag, att ständigt få allting förklarat in i minsta lilla detalj.

Det enda jag faktiskt gillade med ”The Eelectric Michelangelo” är att Hall har ett öga för vackra formuleringar. Tyvärr så dränks de i den totala översvämning av beskrivningar som denna roman utgörs av, men i små doser är hennes språk väldigt njutbart. Synd bara att det inte leder någonvart i längden.

Sarah Hall – The Electric Michelangelo (Faber and Faber, 2004)

Twitterrecensioner är det nya svarta

Nu börjar min backlog av lästa och obloggade böcker växa sig otymplig igen. Jag läser helt enkelt mycket mer än jag bloggar för tillfället och ju fler böcker jag har som väntar på att recenseras desto mindre verkar jag blogga. Så nu är det jag som gör som Bokbabbel och Dark Places-Helena och satsar på twitterrecensioner. 2×140 tecken per bok lär bli en utmaning för mig som gärna skriver recensioner i uppsatsformat. Men utmaningar är väl till för att antas? Bring it!


Henry James – The Turn of the Screw (e-bok)

Handling på 140 tecken: Klassisk haunted house-spökis med opålitlig berättare och en twist. Är guvernanten galen eller spökar det verkligen?
Omdöme på 140 tecken: Håller balansen boken igenom mellan övernaturlig och psykologisk skräck. Måsteläsning för skräckdiggare!


Jonas Karlsson – Spelreglerna (e-bok)

Handling på 140 tecken: Karlssons tredje novellsamling. Småputtriga och absurda noveller om vardagliga personer i kafkaeska situationer.
Omdöme på 140 tecken: Ojämnt. Upprepningar som lunch på Gondolen tröttsamma. Klart bäst är ”Fakturan” om en man som får en livsfaktura på flera miljoner.


Neal Stephenson – Quicksilver
Handling på 140 tecken: Historisk roman om vetenskapsfilosofi, religion, alkemi & politiskt rävspel i barockens England. Extremt stort persongalleri. Bok 1 av 8.
Omdöme på 140 tecken: Ambitiöst projekt! Stor detaljrikedom. SF eller ej irrelevant. Intressant för den som gillar idéhistoria & vetenskapsfilosofi.


Terry Pratchett – Mort (omläsning)
Handling på 140 tecken: Döden tar en lärling med namnet Mort. Som klantar sig på jobbet, försöker rädda en prinsessa från döden och försätter hela världen i fara.
Omdöme på 140 tecken: Pratchett är Pratchett. Fantasy & humor. Rekommenderas för de som gillar Skivvärldens Döden lite extra mycket.


Bryan Lee O’Malley – Scott Pilgrim vs. The World, vol. 2
Handling på 140 tecken: Scott måste fortsätta besegra Ramonas onda ex för att ha en chans hos henne. Hans egna ex gör sig påminda på flera olika sätt.
Omdöme på 140 tecken: Scott är verkligen ett asshole, men ett mkt trovärdigt sådant. Rolig & nördigt. Monkey Island-referensen made me LOL.

Oresonligt och fängslande


Jag känner lite som att jag är definitivt sist på bollen när det kommer till Sofi Oksanen. Jag blev lite less på all hypen kring ”Utrensning” precis när boken kom ut och verkligen alla tokhyllade den till månen och tillbaka, så jag bestämde mig för att vänta med att läsa boken tills hyllningskören tystnat en smula för att inte förstöra min egen läsupplevelse. Men när det gäller ”Utrensning” verkar ju hyllningskören aldrig tröttna, inte minst efter att pjäsen baserad på boken börjat gå på Stockholms stadsteater. Ingen idé att vänta längre på att läsa boken med andra ord, särskilt när det är en bok som jag hunnit bli mycket nyfiken på.

”Utrensning” utspelar sig till största delen i västa Estland, där den gamla kvinnan Aliide bor på sin familjegård i början av 1990-talet. Hon lever ett stillsamt liv, pysslar med sitt trädgårdsland och sina naturmediciner. Så en dag hittar hon en ung avsvimmad kvinna ute på gården som uppenbarligen är i stort behov av hjälp. Zara, som den unga kvinnan heter, visar sig bära på en hel del mörka hemligheter och snart är det uppenbart att det inte är en slump att hon dykt upp hos just Aliide.

Parallellt med historien som rullas upp mellan Aliide och Zara så berättas det också en hel del om Aliides liv under 1930- och 40-talen (främst). Under andra världskriget invaderas landet av både ryska och tyska trupper, och Aliide och hennes familj märks hårt av kriget.
Det är tungt att läsa om Aliide under kriget. Inte bara på grund av allt det hon utsätts för utan även det som hon utsätter andra för. För kärleks skull eller bara för att kunna överleva, det kan diskuteras, men oavsett så är det en läsning som är både fascinerande och frukstansvärd samtidigt.

Till en början hade jag lite svårt att komma in i boken, mycket på grund av Oksanens språk. Hon kan växla mellan att vara avskalat och närmast kyligt konstaterande till att bli språkligt lekfull på ett sätt jag hade svårt att hänga med i till en början.
Hela den första delen var för mig okej, men inte lysande. Det var först när jag kom till den andra delen och Aliides hela bakgrundshistoria kom fram i ljuset som jag blev riktigt bländad av bokens briljans. Just att Aliide får vara en så dubbelbottnad person, så komplicerad och krånglig och egensinnig, är något jag verkligen uppskattade. Zara som karaktär blir mest en tunn skugga i jämförelse med Aliide, tyvärr.

”Utrensning” är en oresonlig roman, som det är omöjligt att värja sig emot. Varken särskilt lättläst eller lättsmält, men otvivelaktigt fängslande.

Sofi Oksanen – Utrensning (Bonnier pocket, 2010)