häxor

The end of the world as we know it

nyckelnDen här recensionen innehåller en del SPOILERS för alla som inte har läst ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Berättelser från Engelsfors”. Beware!

Sista delen i Engelsfors-trilogin tar vid ungefär en månad efter att andra delen, ”Eld”, slutade. Det börjar dra ihop sig för undergång i Engelsfors och De Utvalda vet fortfarande inte hur de ska stoppa apokalypsen. Som vanligt är det många starka viljor som drar åt olika håll, men när hjälp kommer från ett oväntat håll verkar det vara svårare för någonsin för dem att hålla sams. Hur ska de kunna stoppa undergången om de inte ens kan prata med varandra?

Jag tycker att ”Nyckeln” känns som en värdig avslutning på en fantastisk trilogi. Många trådar knyts ihop, tillräckligt många lämnas lösa för att lämna öppet för både fan fiction och ens egen fantasi. Inte minst känns det som att boken knyter ihop de två första. Om det inte vore så uppenbart skulle jag skriva att den sluter cirkeln.
Det enda jag var lite besviken över var att en viss bikaraktärs historia slutade lite väl abrupt. Hen var i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i böckerna och jag hade hoppats på en mer avgörande konfrontation. Och ett lite mindre snöpligt slut.

Boken är ganska mörk, men jag har ju som bekant aldrig några problem med den saken. Snarare brukar jag klaga på motsatsen, när det blir för fluffigt. Något jag gillar med den här boken är att även de mer fluffiga inslagen innehåller mörkare stråk. De känns äkta. Vilket är något man skulle kunna säga om trilogin i sin helhet, men kanske särskilt denna avslutande del.

Det känns lite tomt nu när ”Nyckeln” är utläst, det måste jag erkänna. Men det verkar som att både Sara och Mats har sjukt intressanta skrivprojekt på gång, så jag tror att vi läsare har mycket att se fram emot. Även om det nog kommer att bli ganska svårt för oss alla att helt släppa taget om Engelsfors.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Nyckeln (Rabén & Sjögren, 2013)

Annonser

Familjehemligheter och historiska häxprocesser

bålbergetDet är 1975 i Nyland i Ångermanland. Jackes fru har lämnat honom. Det är inte första gången det händer och det är inte heller första gången Jacke varit otrogen. Men den här gången har han svårt att hantera hennes bortavaro. Han har svårt att veta hur han ska handskas med tonårsdottern Veronica och när han hjälper henne släktforska inför ett skolprojekt får han reda på familjehemligheter han helst velat undvika.
Ungefär trehundra år tidigare bodde Malin i Nyland. Hon sitter fängslad, anklagad för häxeri, tillsammans med ett antal av traktens kvinnor. Bland andra grannfrun Annika, hon som fick den man och det liv Malin velat ha. Annikas egen son Olof finns bland de vittnen som pekat ut kvinnorna.

”Vägen mot Bålberget” är Therése Söderlinds andra roman. Debuten ”Norrlands svårmod” var en mörk familjehistoria med viss JCO-känsla, som jag inte tyckte höll riktigt hela vägen. Även i denna bok står familjen i centrum, för alla de fyra personer vi får följa. Mörka familjehemligheter och ett minst sagt komplicerat kärleksliv för i princip alla inblandade.

Att skriva romaner som utspelar sig på flera tidsplan är alltid en smula vanskligt. Risken är stor att läsarna intresserar sig mer för det ena tidsplanet och ser det andra mest som en transportsträcka, eller att det känns rörigt med hopp i tiden fram och tillbaka.
Jag tycker dock att Söderlind lyckas hålla intresset uppe. Delvis för att hon inte hoppar mellan tidsplanen, utan för att romanen är uppdelad i fyra tydliga delar, centrerade kring fyra olika personer. Däremot är det väl i princip oundvikligt att intressera sig mer för vissa av dessa fyra personer och mindre för andra. För min del började boken inte brännas ordentligt förrän vi kom till Malins del. Denna vrånga och svåra kvinna med sitt oerhört svåra liv, hennes öde var det som intresserade mig allra mest. Historiska häxprocesser är alltid ett intressant ämne, och det här är inget undantag.

Precis som debuten så lider ”Vägen mot Bålberget” av sin längd. Boken har en intressant struktur och Söderlinds språk håller hela vägen, men romanen hade mått bra av att kortas ner. En bra berättelse blir ännu bättre om den inte dränks i alltför många ord.

Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand, 2013)

Seriesöndag: Berättelser från Engelsfors

bfeDet är väl ingen som har missat ”Berättelser från Engelsfors”?
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, genierna bakom ”Cirkeln” och ”Eld” har slagit sina påsar ihop med några av Sveriges bästa serieskapare och gjort ett seriealbum som utspelar sig i Engelsfors. Serierna utspelar sig både före, mellan och efter de två första böckerna så om ni inte har läst dem båda så utfärdar jag SPOILERVARNING.

Att tre olika serieskapare varit med och gjort albumet tycker jag är en stor styrka. Särskilt när vi får möta samma karaktär flera gånger, med subtila variationer beroende på vem som hållit i pennan. De växlande berättarperspektiven är något jag uppskattade väldigt mycket med romanerna. Hur de olika karaktärerna ser på världen, sig själva och varandra och hur mycket det kan skilja hur en viss situation tolkas. I seriealbumet känns det på många sätt som att vi får komma karaktärerna ännu närmare. Se vad som rör sig i deras huvuden. Att vi dessutom får följa några karaktärer som hittills varit bikaraktärer eller som försvann alltför tidigt ur böckerna är en extra bonus.

Berättelserna må vara korta, men inte ytliga. Det är inte en fristående bok det här, utan mer ett komplement till romanerna.
När jag var på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren i veckan så berättade de tre serieskaparna vilka karaktärer som var deras favoriter att teckna. Föga förvånande var det just de tre serierna de nämnde som är mina favoriter i albumet; Kim W Anderssons ”Vagnen” (om Olivia), Kalle Johnssons ”Den hängde” (om Elias) och Lina Neidestams ”Kejsarinnan” (om Anna-Karin). Alla serier är bra, men de här har något extra. Uppslaget med Elias och Linnéa är exempelvis så fantastiskt att jag önskar att det fanns som affisch att sätta upp på vägen.

Läs ”Berättelser från Engelsfors” om du är ett ”Cirkeln”-fan och i synnerhet om du även är ett seriefan. Du kommer inte att bli besviken.

Sara Bergmark Elfgren m.fl – Berättelser från Engelsfors (Rabén & Sjögren, 2013)

Systraskap & häxerier

farligCate och hennes systrar Maura och Tess är häxor, precis som deras mor var. I det alternativhistoriska New England där de bor betyder det att de befinner sig i ständig livsfara. För Brödraskapet är ständigt på jakt efter häxor och alla unga kvinnor måste vid sjutton års ålder bestämma sig för om de vill gifta sig eller gå med i Systraskapet. Om de inte själv hittar någon att gifta sig med väljer Brödraskapet ut någon åt dem, vilket kan vara en änkling tre gånger deras egen ålder.
Cate har bara några månader kvar till sjutton. Helst av allt vill hon stanna hos sina systrar i flera år till, men det alternativet finns inte.
Så vad ska hon välja? Kan hon, på bara några månader, hitta en blivande make som hon kan vara säker på skulle bevara systrarnas hemlighet? Eller är Systraskapet enda alternativet för henne?

”Farlig förmåga” är första delen i Jessica Spotswoods ungdomsbokserie om systrarna Cahill. Det är en roman som innehåller magi, systraskap, förtryck och stormande känslor i stora portioner.

Jag blev positivt överraskad av att boken utspelar sig i en alternativhistorisk dåtid och inte – som jag hade fått för mig – i nutid. Spotswoods New England var en gång en fristad för häxor från hela världen, men då häxorna växte sig alltför starka så blandade sig Brödraskapet i. Resultatet är ett samhälle där kvinnor är hårt kontrollerade av patriarkatet och där alla sorters avvikande beteende straffas. Det är ett angivarsamhälle Brödraskapet har skapat och Spotswood förmedlar skickligt hur begränsad Cates valfrihet är och det absurda i att en sjuttonåring ska väntas göra ett val som påverkar hela hennes framtida liv.

Triangeldramat i ”Farlig förmåga” hade jag gärna klarat mig utan. Inte bara för att jag är dödligt trött på YA-triangeldraman, utan för att det känns som att det inte tillför något. Det är uppenbart från första stund vem Cate egentligen vill ha. Det hade varit mer intressant att lägga mer fokus på konflikten mellan kärleken och Cates identitet som häxa, och på konflikten mellan hennes egna känslor och plikten mot familjen.

”Farlig förmåga” visar att Spotswood har många intressanta idéer och en genuin känsla för världsbygge. Men det är lite för många trådar för en bok på knappt 350 sidor. Vissa av dem hinner knappt börja engagera innan boken är slut, även om jag misstänker att de kommer att spinnas vidare i framtida delar av bokserien.

Jessica Spotswood – Farlig förmåga (Rabén & Sjögren, 2013)

Favorit i repris: Mästaren och Margarita

Det kanske är svårt att tänka sig, men när jag gick i gymnasiet så läste jag knappt någon fantastik över huvud taget. Istället ägnade jag mig åt klassiker och författare som refererade mycket till populärkultur (som Coupland och Hornby). Visst är det vanligt med pseudointellektuella gymnasister, men i mitt fall handlade det också mycket om det bildningskomplex jag fick på köpet när jag – som kom från en ganska antiintellektuell medelklassförort – började i gymnasiet i Stockholms innerstad. Plötsligt skämdes jag för Tolkien och King, och började ägna min tid åt Söderberg, Hesse och Dagerman.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte hamnade på rätt fot med Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” när jag läste boken som gymnasist. Jag hade förväntat mig något i stil med Dostojevskij; smutsig, tröstlös realism. Istället fick jag ett absurt stycke fantastik där både djävulen själv, talande katter och häxor figurerar i ett långt ifrån realistiskt Moskva. Kängorna mot det korrumperade kulturetablissemanget gick mig också helt förbi när jag läste boken första gången, vilket jag skyller på min då alltför späda ålder.

”Mästaren och Margarita” är som en halsbrytande dans genom 20-talets Moskva, där så många karaktärer figurerar att det är lätt att helt snurra bort sig. Inte minst då flera av karaktärerna dessutom går under olika smeknamn och öknamn. Här finns ett flertal berättelser i berättelsen och symboler som återkommer och och om igen i olika skepnader. Samt, som sagt, en enorm talande katt som dricker vodka som om det inte fanns någon morgondag.
Det är en underhållande roman det här, men inte helt lättläst. Mycket på grund av myllret av karaktärer, men också för att det inte är helt lätt att navigera sig i Bulgakovs litterära landskap. Till slut är det omöjligt att veta var gränsen går mellan verklighet och illusion. Och som läsare inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll; en roman är ju i sig en illusion. Oavsett om den sedan är realistisk eller ej.

Jag är glad att jag gav ”Mästaren och Margarita” en till chans. Den här klassikern förtjänade bättre än att bli dissad av en pretentiös gymnasist som låtsades att hon inte längre gillade fantastik.

Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita (En bok för alla, 2008. Första svenska utgåva: 1971)

Fire walk with me

”Vi är De Utvalda”, säger Vanessa och ler. ”Vem fan är du?”
(Om du inte har läst ”Cirkeln”: SPOILERVARNING!)

I andra delen av Engelsfors-trilogin, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Eld”, börjar De Utvalda andra året på gymnasiet. Mycket är sig likt sen den förra boken ”Cirkeln”, men en hel del har också förändrats. Inte minst De Utvalda själva, som fick gå igenom ganska mycket det föregående året.
Medan apokalypsen drar allt närmare märks det allt tydligare att det är något allvarligt fel med Engelsfors. Inte nog med att vädret är extremt och elnätet delvis slagits ut, det verkar också som att skogen håller på att dö och att stora delar av ortens befolkning gått med i en ytterst obehaglig positivitetssekt. Och som vanligt är det upp till De Utvalda att till varje pris försöka lägga krokben för den kommande apokalypsen.

”Cirkeln” handlade ganska mycket om att etablera karaktärer, miljöer och upptäcka krafter. I ”Eld” känns det som att tempot dragits upp ordentligt och att redan etablerade karaktärer får en chans att utvecklas. Jag gillar att tempot är högre. Inte minst tycker jag att känslan av inkommande apokalyps är mycket starkare i den här boken än i den första. I första boken var De Utvalda i ständig fara, i den andra är det hela Engelsfors.
Särskilt mycket gillar jag alla tecken på att Engelsfors är ett Hellmouth deluxe. Den onaturligt långa sommaren, den döende skogen, alla bisarra fel på elnät och vattennät, den hysteriska stämningen kring Positiva Engelsfors. Jag får lite Buffy säsong 7-feeling. Impending doom, liksom. Ser framför mig hur Engelsfors snart kommer bli en rykande krater medan De Utvalda kör därifrån i en gul skolbuss. Fast delen med den döende skogens inneboende krafter känns snarare lite Twin Peaks, minus ugglor.

Jag tycker också att karaktärerna känns skarpare i ”Eld” än i ”Cirkeln”. Deras olikheter och gemensamma drag känns tydligare och samspelet mellan karaktärerna är klockrent. Särskilt märks detta i en viss del av boken (Varning för SPOILERS! För att läsa, markera den vita texten):
Jag älskade hela byta kropp-grejen! Så roligt och otroligt smart. Här blev det väldigt tydligt hur bra författarna är på att skriva dialog, för jag hade inte minsta problem med att hänga med i vem som var i vems kropp. Dialogen avslöjade vilka som pratade ändå. Och sorry för ännu en Buffy-referens, men det var ju omöjligt att läsa den här delen av boken utan att tänka på när Faith tvångsbyter kropp med Buffy. ”Because it’s wrong!”

Jag tyckte att ”Cirkeln” var väldigt välskriven och oerhört spännande, men ”Eld” är faktiskt strået vassare. Mer angelägen, på något sätt. Lite mer driven.
Det enda jag kan klaga på är att det nu känns som en evighet innan jag får läsa den sista delen, ”Nyckeln”. Skriv snabbt, Sara och Mats!

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Eld (Rabén & Sjögren, 2012)

Tecknad skräck x2

Årets bokrea innebar att jag köpte en hel del för mig okända seriealbum och grafiska romaner till ett löjligt lågt pris. En av dessa var Todd Dezagos & Craig Rousseaus ”The Perhapanauts: First Blood”. Handlingen kretsar kring en grupp bestående av en telepat (med telekinetiska krafter), ett spöke, Bigfoot, en chupacabra och en mystisk typ som ingen riktigt verkar veta vad han är. Denna grupp har som uppgift att ta hand om diverse märkliga varleser och företeelser som tar sig in i världen på de ställen där barriärerna mellan dimensionerna är som allra tunnast. Organisationen de jobbar för kallas BEDLAM, vilket står för The Bureau of Extra-Dimensional Liabilities and Management.
Låter det en smula bekant? Eller mer en kanske bara en smula? Det är för att den här serien är mer än lovligt inspirerad av Mike Mignolas ”B.P.R.D”. Till och med namnen på organisationerna påminner om varandra (B.P.R.D står för Bureau for Paranormal Research and Defense). Trots inspirationen kommer inte ”The Perhapanauts” alls upp i samma klass som Mignolas serier. Intentionen verkar ha varit att blanda skräck, SF och humor, men resultatet faller mellan stolarna. Mycket för att ”humorn” mest verkar gå ut på att chupacabran Choopie uppför sig dumt eller säger något dumt. Buskisnivå, med andra ord.
”The Perhapanauts” är en ganska oinspirerad och ooriginell serie som inte heller är särskilt bra tecknad. Läs ”B.P.R.D” istället.

Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood (Dark Horse, 2006)

Tyvärr fanns det inga B.P.R.D-album på redan, men jag lyckades lägga tassarna på ett nedsatt Hellboy-album åtminstone. ”Hellboy 9: The Wild Hunt” är nummer nio i ordningen och här börjar det verkligen hända saker på allvar på de brittiska öarna. En gammal makt har vaknat och som vanligt är det upp till Hellboy att försöka stoppa den. Men den här gången verkar det som att Hellboys roll att spela är större än han någonsin kunnat ana.
Något jag gillar med Hellboy är att Mike Mignola verkligen lyckas hålla balansen mellan att göra de olika albumen fristående och att knyta samman dem till en längre enhet. Jag har inte läst alla album fram till ”The Wild Hunt”, men lyckas hänga med utan problem ändå eftersom jag ändå har koll på de stora dragen.
Något annat jag uppskattar är hur Mignola obehindrat rör sig från myt till myt och samtidigt lyckas knyta ihop dem till en någorlunda sammanhängande enhet. I ”The Wild Hunt” möter vi både häxor, demoner, jättar, talande (och beväpnade) igelkottar, spöken och ett stort antal småknytt av varierande slag.
Duncan Fegredos tecknarstil påminner en hel del om Mignolas egen, men lite mer detaljerad. Något som gör att i synnerhet många miljöer och bakgrunder är ovanligt färgglada för att vara ”Hellboy”, men samtidigt väldigt vackra.

Mike Mignola & Duncan Fegredo – Hellboy 9: The Wild Hunt (Dark Horse, 2010)

Trött vampyrklichésoppa

När jag hade kommit en bit in i Deborah Harkness debutroman ”Alla själars natt” kom jag på mig själv med att gång på gång tänka: ”Jag måste sluta läsa vampyrromaner. Jag måste verkligen sluta läsa vampyrromaner.” Fast vad jag egentligen menade var att jag måste sluta läsa mediokra vampyrromaner bara för att de råkar innehålla just vampyrer, för annars kommer jag snart inte kunna läsa de bra vampyrromanerna utan att bli en smula illamående. För ”Alla själars natt” tillhör tyvärr definitivt den förra kategorin, hur intressant boken än kan låta i teorin.

Diana Bishop tillhör en gammal häxfamilj och har magin i blodet sedan barnsben. Men efter sina föräldrars våldsmma död har hon valt bort sina krafter och koncentrerat sig på sitt arbete som historieforskare vid universitetet i Oxford. Under ett arbetspass på Bodleian Library råkar Diana få tag i ett manuskript som inte bara är förhäxat utan också drar till sig intresse från en mängd olika magiska varelser. Snart stöter Diana, som länge försökt värja sig från allt som har med magi att göra, på häxor, vampyrer och demoner vart hon än vänder sig. Och en vampyr i synnerhet, Matthew Clairmont, verkar intressera sig minst lika mycket för Diana sjäv som för det där mystiska manuskriptet.

Till en början är ”Alla själars natt” faktiskt inte så pjåkig. Oxford är alltid en tacksam miljö att skriva om för den författare som vill tilltala akaporrnördar som yours truly, och att Bodleian Library spelar en såpass stor roll skadar inte heller direkt. Diana är en självständig och skärpt typ och jag gillar det faktum att hon har valt sin egen väg.

När sen Matthew kommer in i handlingen på allvar så förvandlar historien tyvärr till en klichéfest utan dess like. Jag är så sjukt trött på alla dessa romaner där de manliga vampyrerna/kärleksobjekten i stöpta i samma trötta form:
1. Övernaturligt jättesnygg
2. Lång och mörk
3. Uråldrig dvs ett antal sekel äldre än den kvinnliga protagonisten
4. Rik
5. Supersmart och bildad dvs kan spela alla instrument/tala fjorton utdöda språk/ spela schack i sömnen osv osv.
För en gångs skulle skulle jag vilja träffa på en överviktig vampyr. Eller en urfattig osofistikerad vampyr som bor i en källarskrubb och mest spelar tv-spel hela dagarna. Eller någon som i alla fall har något slags personlighet förutom att uppfylla minimikraven i stil med ”Hej , jag är lång, mörk och mystisk och om jag inte håller tillbaka precis hela tiden så kan jag döda och äta upp dig på en sekund.” Mm, för en sådan karaktär har vi ju aldrig träffat på förut.

Det är lite synd att vampyrerna i ”Alla själars natt” känns så otroligt tråkiga. För jag tycker att Harkness häxvinkel funkar rätt bra. Särskilt mycket gillar jag det haunted house som tillhör Dianas familj och där generationer av häxor dyker upp som spökgestalter. Även demonerna känns ganska intressanta, här är de mer flummiga konstnärssjälar som lätt tappar kontakten med verkligheten än ondskefulla satansyngel.
Förutom den trista vampyrvinklingen så finns det ännu ett stort problem med ”Alla själars natt”; boken är alldeles för lång. Jag älskar tegelstenar i allmänhet, men i det här fallet känns det som att Harkness dragit ut historien alldeles för långt. 700 sidor är i det här fallet kanske 300 sidor för mycket (speciellt när rätt många av de sidorna utspelar sig i Matthews sjukt tråkiga familjeslott). Inte ens någon som vanligtvis gillar vampyrer orkar följa den här historien så länge, särskilt inte när det efter det hastiga ”slutet” står klart att flera delar är att vänta. Jag håller inte direkt andan i väntan på nästa del, om man säger så.

Deborah Harkness – Alla själars natt (Månpocket, 2011)

Fobiska duellen: The Death Pit

Den tredje titeln som ingår i den fobiska duellen är Tony Strongs ”The Death Pit”. Det här var egentligen en bonusbok, men jag kunde verkligen inte motstå baksidestextens utlovade ond bråd död och skotska häxprocesser på 1600-talet.

Jag hade ju en del problem med den andra boken som ingick i duellen, Elly Griffiths ”Flickan under jorden” med den viktnojande arkeologen Ruth Galloway. Jag fick chick litt-feeling och i min värld är det aldrig någon bra feeling att få.
Tony Strongs protagonist Terry Williams är precis som Galloway akademiker, men där slutar alla likheter. Terry är en bisexuell historiker med panikångest som inte är rädd för att varken trampa på några tår eller ta för sig av det hon gillar. Hon anländer till det skotska slottet Babcock för att forska om Catherine McCulloch, tidigare härskarinna på slottet som brändes för häxeri för fler ahundra år sedan. Tanken är att Terry ska gå igenom Catherines privata brev och ta reda på om det finns något fog för häxeridomen – och för de rykten som säger att hon egentligen brändes för att hon hade ett förhållande med sin sällskapsdam.
I samma veva som Terry kommer till Skottland så hittas liket efter en ung kvinna i en Death Pit, en grop där döda griskadaver förvaras, i närheten. Kvinnan visar sig tillhöra ett lokalt wicca-kollektiv som är knutet till efterforskningarna kring Catherines öde. Terry blir alltmer indragen i häxintrigerna – både de historiska och de moderna – och snart är även hennes eget liv i fara.

Jag har redan konstaterat att jag gillar Terry. Jag gillar även den historiska kopplingen till häxprocesserna – en otroligt intressant och obehaglig del av historien. Jag tycker att Strong lyckas väl med att infoga de historia elementen, som Catherines brev, i historien utan att de vare sig känns anakronistiska eller tråkiga. Det är otäckt att läsa om de olika tortyrmetoderna som användes för att få ”häxorna” att bekänna, speciellt eftersom dessa delar av berättelsen är baserade på sanna händelser.
Något som jag tyckte var oerhört intressant var den inte helt oproblematiska kopplingen mellan å ena sidan Catherines beskrivningar av väntande tortyr och å andra sidan Terrys intresse för S/M-sex. Strong lyckas beskriva sexscenerna mellan Terry och hennes partners utan bli varken spekulativ eller gubbsnuskig. Att Terry gillar rå och ganska våldsam sex är inte heller något som analyseras och problematiseras, det är en preferens bara. Om man inte ser till slutet förstås, som jag precis som Helena hade stora problem med (markera den vita texten nedan om du vill veta mer om slutet, men varning för spoilers!)
Terry blir på slutet kidnappad av mördaren. Han våldtar henne i syfte att göra henne gravid, något som i sig är rätt så vidrigt. Men vad som är mera vidrigt är att hela våldtäktsgrejen känns som ett sätt att straffa Terry för hennes lössläppthet och bisexualitet. Jag är så otroligt trött på våldtäkt-som-straff (Hej ”The Magician King”), det är något som enbart gör mig förbannad.

Vad det gäller själva mordgåtan så känner jag tyvärr att jag inte bryr mig så himla mycket om att få svar på vem mördaren är. Mordoffret själv framstår som en ganska osympatisk tjej och jag bryr mig faktiskt inte det minsta om vem som mördade henne. Skildringen av wicca-kollektivet är nästan lite karikatyrmässig ibland, men den utgör ändå en intressant kontrast i jämförelse med de historiska häxprocesserna. Mot slutet känner jag att deckarintrigen blir alltmer osannolik och märklig, bl.a tar den en långsökt omväg via några barnhus i Rumänien som jag gärna hade sluppit.

Strongs styrka ligger dels i de historiska skildringarna, dels i de allra mörkaste och obehagligaste inslagen. Beskrivningarna av tortyren och av bergen av ruttnande griskroppar i The Death Pit, till exempel, eller en uppenbarligen mycket störd ung mans besatthet av att dissekera döda djur. Trots den svaga deckarintrigen så gillar jag ändå det här, såpass att jag faktiskt överväger att läsa Strongs debut ”The Poison Tree” där Terry blir indragen i en mordhistoria med sexuella och pornografiska förtecken. Plus; utspelar sig i Oxford! Låter som något jag definitivt skulle kunna tänka mig.

Tony Strong – The Death Pit (Bantam books, 2000)

Den vilda världens hunger


I början av Caroline L Jensens roman ”Vargsläkte”, alldeles efter prologen, finns ett utdrag ur Imperiets låt ”Var e vargen?”. Citatet får min inre Thåströmälskande fjortonåring att dansa en spontan lyckodans, men det förnöjer även mitt vuxna jag. Detta citat sätter nämligen tonen för hela boken, det visar hur Jensen har tagit sig an varulvstemat och de övernaturliga inslagen i sig. Hennes vargar, liksom vargen i Imperiet-låten, kämpar med att balansera sin människonatur och sin inre varg. Att vara varg handlar om hunger, även om det inte nödvändigtvis bara är hunger efter mat som det hela handlar om.

Vera Duse har återvänt till sin barndomssort Jämnviken för sommaren. Hon ska hjälpa sin mormor med att rusta upp det fallfärdiga strandhotell som är i familjens ägo. Men återkomsten till barndomshemmet drar upp en massa gamla minnen som Vera trodde var begravda sedan länge och snart står det tydligt att det stora huset ruvar på en mängd hemligheter. Mest hemlighetsfull är mormodern Ylva Duse själv, som verkar ha förmågor utöver det vanliga. Förmågor som går i arv, till andra inom samma vargsläkte…

Om det inte lät så fånigt så skulle jag ha kallat ”Vargsläkte” för mysrysare. Eller feelgood-skräck, kanske. För att kalla ”Vargsläkte” för en renodlad skräckroman är lite missvisande. Inte för att den inte har sina läskiga partier, men för att det här dessutom är en väldigt underhållande bok. Inte bara spännande, vilket de flesta bra skräckromaner är, utan rolig och trots sitt ibland mörka innehåll väldigt mysig.

Mycket beror det på karaktärerna. Mormor Ylva är en formidabel kvinna, något som även kan sägas om hennes vänner Agnes och Cordelia. Att tillbringa sin tid i sällskap med dessa damer är mycket underhållande, speciellt när man även får vistas i det nedgångna gamla hotell som mormodern äger.
Även sidokaraktärerna imponerar. Den otursförföljda rektor Wijnbladh till exempel, vars paranoia och besatthet till en början framstår som komisk men som efterhand får en alltmer allvarlig och obehaglig ton. Hennes roll är över huvud taget intressant, då den komplicerar läsarens sympatier för flera av de andra karaktärerna.

”Vargsläkte” fick mig att tänka på både Roald Dahls ”Häxorna” och Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker. Det är just den där blandningen av skräck och övernaturligheter i kontrast mot en mysig liten ort med en mängd kufiga och sympatiska invånare. Underhållande och sträckläsningsframkallande, men med en ganska mörk klangbotten.

Det är nästan så att jag sörjer att jag redan har läst ut ”Vargsläkte”. För det här är verkligen perfekt semesterläsning för den som vill ha något spännande och inte alltför tungt, men som inte räds lite blodiga skräckinslag mitt i sommaridyllen.

Caroline L Jensen – Vargsläkte (Ord Text Mening, 2011)