H.P. Lovecraft

Två allhelgonaskräckfilmstips

Jag läser ganska lite just nu, men jag ser desto mer på tv-serier och film. För några veckor sen såg jag två riktigt intressanta skräckfilmer och jag tänkte att det kan passa extra bra att skriva om den under allhelgonahelgen. Två skräckfilmstips, helgen till ära.

diefarbe”Die Farbe” eller ”The Colour out of Space”från 2010 lånade jag med mig hem från jobbet efter att ha fastnat för det oerhört snygga dvd-omslaget.
Det är en svartvit tysk film, en prisbelönt filmatisering av Lovecrafts novell. En film som tar fasta på det obegripliga och ogripbara i Lovecrafts texter och som bygger upp en klaustrofobisk stämning från första början.

”The Colour out of Space” är en novell som drar mot science fiction och en av Lovecrafts kanske minst kryptiska texter. Den handlar om vad som sker med de olyckliga bönder som råkar vara bosatta i en dal där en meteorit slår ner. Meteoriten försvinner efter några dagar, men märkliga saker börjar hända i dalen. Grödor ruttnar, djur blir sjuka. och de människor som trots allt väljer att bo kvar börjar snart förändras …
”Die Farbe” är en riktigt välgjord och snygg film. Jag gillar greppet att låta hela filmen vara svartvit, förutom när FÄRGEN dyker upp, vilket gör att den verkligen känns som en helt utomjordisk färg.
”Die Farbe” (2010)

martyrs”Martyrs” från 2008 är en fransk film som känns mer som en välriktad smocka rakt i magen än en skräckfilm.
Det är också en film som jag inte vill berätta för mycket om, utom att säga att den bjuder på en hel del oväntade vändningar. Vad som börjar som en hyfsat rättfram hämndrulle, där den unga kvinnan Lucie har spårat upp de personer som kidnappade och torterade henne som barn, förvandlas snart till något helt annat. Det är oerhört blodigt och plågsamt, men samtidigt har regissören och manusförfattaren Pascal Laugier skapat en film som ifrågasätter skräcken som underhållning, som drar den ett steg vidare.

Jag påminns ibland om Michael Hanekes ytterst obehagliga ”Funny Games” när jag set ”Martyrs”. Absolut ingen film för den lättskrämde eller den som har svårt för blodiga filmer, men närmast ett måste för alla oss som är storkonsumenter av skräck. Något av det mest intressanta jag sett i genren. Filmen finns på Netflix, för den som vågar.
”Martyrs” (2008)

Apropå Lovecraft

Apropå mitt inlägg om Lovecraft härom dagen, ni har väl inte missat att biblioteken i Kulturhuset i Stockholm hyllar denna författare sista veckan i mars? Det är Serieteket, biblioteket Plattan och Bibliotek Film & Musik som ämnar bjuda in till bl.a. litteratursamtal, uppläsningar och filmvisningar. Det här bör ingen skräckälskare missa!

Tyvärr har jag själv både en salstenta och en inlämningsuppgiftsdeadline just den veckan, men håller tummarna för att även helgen kommer att vara fullproppad med lovecraftianska aktiviteter. När det fullständiga programmet annonseras så kommer jag garanterat boka in så mycket jag kan.

Gotisk höst: Det omänskligas fasa

Jag har skrivit en hel del om monster i Gotisk Höst-temat. Både Frankensteins monster och Kingens Carrie handlar ju mycket om monstret inom oss, om det mänskliga monstret. Vilket är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men inte det enda sättet att närma sig monsterbegreppet.

I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.

Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen ”The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis ”At the Mountains of Madness” och ”The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.

Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.

Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.

H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)