gudar

Fantasysommar: The hundred thousand kingdoms

hundredthousandYeine är en nittonårig hövding hos ett barbarfolk i norr. Men hennes mor kom från den mäktiga staden Sky i södern. Hon var en av Arameri, det folk som härskar över alla länder. När Yeine kommer till Sky blir hon till sin förvåning utnämnd till tronarvinge och dras in i en kamp mot de andra arvingarna om rätten till tronen. Men i hennes maktkamp lär hon känna Arameris mäktigaste vapen; fallna gudar som fängslats och som tvingas tjäna tronen på olika sätt.
Yeine inser att maktkampen hon dragits in i handlar mer om vem som kommer att sitta på tronen, det handlar om hur framtiden kommer att se ut för alla de hundratusentals riken som Arameri härskar över.

N.K. Jemisins ”The Hundred Thousand Kingdoms” är en bok som lämnar mig ganska kluven. Å ena sidan gillar jag verkligen världsbygget; historian, magin, gudarna, folket och de politiska spelet som pågår i Sky. Å andra sidan är jag inte helt såld på kärlekshistorien i boken.

Yeine känner sig dragen till den fallne och fängslade guden Nahadoth, the Nightlord. Det är lite som en vampyrkärlekshistoria i kvadrat, där Nahadoth inte bara kan döda Yeine fysiskt utan även psykiskt om de någonsin skulle komma till skott. Så det är mycket trånande och långa blickar och Nahadoth som dyker upp i Yeines sovrum om nätterna likt en stalkande Edward Cullen. Plus hot om att hon kan dö när som helst i hans närhet, givetvis, vilket känns gjort tusen gånger om.
Jag har också lite svårt att komma över känslan av att Nahadoth är Morpheus från Neil Gaimans ”Sandman”. Han är lång, svarthårig och blek och har en svart mantel som ändrar form med skuggorna. Han kan ändra utseende utefter människors förväntningar eller önskningar (och blir alltså mörkare i hyn när han umgås med Yeine). Jag tror till och med att hans ögon beskrivs som stjärnor i mörkret vid något tillfälle. Känslan av att Nahadoth = Morpheus förstärks också av att den fallne guden i den här boken har en dysfunktionell gudafamilj, precis som Morpehus har sina brödar och systrar i The Endless.

Även om jag inte är helt förtjust i kärlekshistorien i boken, så gillar jag verkligen Yeines berättarröst. Hon kommer då och då med små sidoutläggningar, hänvisar till vad som har hänt förut eller kommer hända sen. Resultatet blir en ganska informell berättarröst, som på ett bra sätt tar udden av den något melodramatiska kärlekshistorien.
Jag är också väldigt förtjust i tricksterguden Sieh, som blir en av Yeines närmaste förtrogna.

Så länge du inte får nässelutslag av vampyrkärlekshistorier med ”dark and brooding”-dudes så är ”The Hundred Thousand Kingdoms” en riktigt läsvärd fantasyroman. Inte minst för det fantastiskt gedigna världsbyggets skull.

N.K. Jemisin – The Hundred Thousand Kingdoms (Orbit, 2010)

Favorit i repris: American Gods

Den tredje boken jag läste under min favorit-i-repris-sommar var Neil Gaimans ”American Gods”, som jag nämnt flera gånger i bloggen som en av mina absoluta favoritböcker. Bl.a intog boken en hedrande förstaplats i min lista över 00-talets bästa böcker som jag skrev ihop lagom till årsskiftet 2009/2010. Det här var tredje gången jag läste boken (en gång på svenska, två på engelska).

Shadow har bara en dag kvar på sitt fängelsestraff när han får reda på att hans hustru, som han sett fram emot att få träffa nästa dag, omkommit i en bilolycka. Den efterlängtade friheten känns plötsligt ihålig. På flyget hem till sin frus begravning träffar Shadow på en mystisk man som kallar sig Mr Wednesday, och som visar sig veta väldigt mycket om Shadows liv. Han kommer med ett jobberbjudande och när Shadow tackar ja ändrar hans liv riktning ännu en gång. Han dras nämligen in i en strid mellan de gudar som en gång invandrat till USA med sina folk och de nya krafter som försöker ta över; massmedia och internet.

Det är snart tio år sedan jag läste ”American Gods” för första gången. En bok som direkt sällade sig till mina favoriter och som därför skulle kunna vara lite vansklig att läsa om, men som jag älskade lika mycket nu vid tredje genomläsningen.

Det här är Neil Gaiman när han är som bäst. Det är proppfullt av mer eller mindre kända gudar, myter och populärkulturella referenser. Det är en berättelse om tro och hopp och kärlek som utspelar sig på en plats som, enligt boken, inte är gjord för gudar.
Shadow är – sitt smeknamn troget – en ganska undanglidande karaktär. Han gör det han ska, utan att ifrågasätta särskilt mycket. Utan att analysera eller dra slutsatser som vi som läsare kommer fram till långt före honom (inte minst när det gäller Mr Wednesdays riktiga identitet). Shadow är en ganska hemlig protagonist, som håller sina känslor inom sig. En ensam enstöring som fyller en roll han inte ens vet vad den innebär.

De bästa delarna av boken handlar om gudarna. Om hur de skapades, hur de anlände till sin nya kontinent, lämnades kvar och glömdes bort. Hur de överlever, knappt, i det mest ogudaaktigt av länder (som paradoxalt nog är ett land där en religion, kristendom, har extremt stort inflytande).
När britten Gaiman skrev ”American Gods” hade han inte bott i USA särskilt länge. Stora delar av boken är hans eget sätt att närma sig sitt nya hemland, att skriva och beskriva det.

Att läsa om ”American Gods” har gjort mig sugen på att även läsa om ”Anansi Boys”, en annan Gaimansk favorit vars innehåll tangerar ”American Gods”. Lagom till nästa sommar, kanske, är det hög tid för ännu en Gaiman-favorit i repris.

Neil Gaiman – American Gods (Harper Torch, 2002)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)