GRRM

Tegelstenstaggad

Jag har blivit taggad av Sagan om Sagorna att skriva om mina tegelstenar.

Jag ska alltså visa upp
1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Det är inte direkt någon hemlighet att jag är tegelstenskramare. Jag gillar tjocka böcker helt enkelt, och tycker att runt 500 sidor är en ganska ideal tjocklek för en bok. Det var alltså inte direkt svårt att hitta kandidater till det här inlägget för mig. Snarare tvärtom.
Precis som Anna tycker jag att det blir lite trist att ta flera böcker ur samma serie, så i de fallen (ex. ”A Song of Ice and Fire”) har jag valt att enbart ta med den tjockaste boken.

1. Stephen King – The Stand – 1439 sidor

IMG_20130510_172121

Den här boken räknar jag till de lästa trots att jag inte läst just det här exemplaret. En gång i forntiden läste jag den på svenska och älskade. Det här engelska exemplaret köpte jag för 49 kr i höstas för att jag tänkte att det var hög tid för en omläsning på originalspråk. Det har fortfarande inte hänt.

2. George R. R. Martin – A Storm of Swords – 1177 sidor

IMG_20130510_172155

Min favoritdel av böckerna i George R R Martins fantasyepos är också den tjockaste. Det är alltså inte särskilt märkligt att producenterna av tv-serien valt att dela upp denna bok i två säsonger. Särskilt med tanke på hur otroligt mycket som händer i den senare halvan av boken. Ygrittes favorituttryck ”You know nothing, Jon Snow” är applicerbart på alla som läser den här boken för första gången (eller ser serien utan att ha läst böckerna).

3. Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear – 1107 sidor

IMG_20130510_172228

Jag har mycket höga förväntningar på den tredje och sista delen i Pat Rothfuss fantasytrilogi ”The Kingkiller Chronicle”. Jag misstänker att den sista delen kommer att vara mindblowing och besvara alldeles för få av de frågor som de två första böckerna gett upphov till. Det här är andra boken i trilogin. Läs böckerna om du gillar fantasy.

4. Susanna Clarke – Jonathan Strange & Mr Norrell – 1006 sidor

Den här boken får inget fotografi eftersom den fortfarande befinner sig hemma hos Helena och försöker locka henne att kasta fantasyfördomarna åt sidan och läsa den. Kanske sommaren 2013 blir fantasysommaren för Helena? *nudge, nudge, wink,wink*

5. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen – 880 sidor

IMG_20130510_172312

Eftersom antalet böcker i mina hyllor med ett sidantal strax under 1000 sidor är så många så bestämde jag mig för att i det här fallet satsa på tjocklek snarare än sidantal. Jag har alltså många böcker med fler sidor än Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” men knappast någon bok som är mer sönderläst än den här klumpiga tegelstenen som innehåller alla fem böckerna i en volym. Den får en välförtjänt hedersplats enbart på grund av all smärta den orsakat mina stackars handleder.

6. Gregory David Roberts – Shantaram – 942 sidor

IMG_20130510_172338

Apropå smärtor i handlederna, så är det ett skäl till att ”Shantaram” fortfarande är oläst. Tegelstenar gör sig bäst i pocketformat, av detta skäl. Plus att den inte riktigt är min genre. Men i hyllorna står den och väntar på att eventuellt någon gång bli läst. Jag lovar ingenting.

7. Neal Stephenson – Cryptonomicon – 1152 sidor

IMG_20130510_172418

En oläst tegelsten som jag däremot verkligen ser fram emot att läsa är Neal Stephensons ”Cryptonomicon”. Jag har till och med en plan. Men mer om det senare.

Jag avslutar med att tagga vidare:
Feuerzeug
Skuggornas bibliotek
Fiktiviteter
Lingonhjärta
Bokbabbel

Visa era tegelstenar!

Annonser

Seriesöndag: A Game of Thrones the graphic novel

Det är alltid en smula vanskligt att läsa serieversioner av böcker man känner och älskar. Ibland kan serieversionen snudd på överträffa sin förlaga. Mike Careys och Glenn Fabrys serieadaption av Neil Gaimans urban fantasy ”Neverwhere” är ett bra exempel. Ofta känns det snarare som att något viktigt går förlorat i övergången till serieformatet, ett djup eller en viss stämning. Något som tyvärr också gäller serieadaptionen av George R. R. Martins ”A Game of Thrones”.

I förordet förklarar Martin hur och varför serieversionen skapats. Han påpekar att det finns fördelar och nackdelar med både romanformat och serieformat, och att en serie inte är den roman den baserats på. De är snarare olika facetter av samma berättelse, på samma sätt som tv-serien skulle kunna sägas vara ännu en facett, ännu ett sätt att berätta och visualisera historien på.
En bra syn på serieadaptioners funktion, tycker jag. Och just den delen fungerar väldigt väl. Jag tycker att serieversionen lyckas tillföra något nytt till en historia som jag ändå har läst två gånger (och sett en). Inte minst tycker jag att de får fram de olika berättarperspektiven på ett sätt som inte riktigt går att få fram i tv-serien.

Så vad är det egentligen jag inte gillar med ”A Game of Thrones: the graphic novel”? En mycket viktig del: tecknarstilen. Visst, den fungerar när det är miljöer och vyer som visas upp. Den känns lite för steril och clean för min smak, men det är ett vanligt problem när det gäller digitalt färglagda serier.
Värre är då hur karaktärerna ser ut. Tecknaren Tommy Patterson verkar helt ha snöat in på hur många superhjälteserier tecknades på 1990-talet; anatomiskt omöjliga figurer där alla män är supermuskulösa och alla kvinnor ser ut som lättklädda barbiedockor. Patterson verkar dessutom ha allvarliga problem att teckna kvinnor i olika åldrar, då Sansa och Caitlin ser ut att vara jämnåriga. Självklart har fembarnsmamman Caitlin dessutom enorma bröst och pinnsmal midja och har inga som helst problem att visa sig naken inför Maester Luwin (!). Patterson är som mest usel på att teckna barn. Det enda barnet som ser vettigt ut är Arya, och stackars Tommen ser så grotesk ut att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Det är synd att ”A Game of Thrones: the graphic novel” förbannats med en så usel tecknare. För det gör mig inte ett dugg sugen på att fortsätta läsa serien. Då läser jag hellre om bokserien för tredje gången eller – om jag blir sugen på vältecknad superepisk fantasyaction – Karl Johnsons ”Vei” i tidningen Utopi.

George R. R. Martin, Daniel Abraham, Tommy Patterson – A Game of Thrones: the graphic novel, vol 1 (Bantam books, 2012)

Winter … eh, SPRING is coming

I min allmänna läströtthet och bloggtrötthet har jag helt glömt bort att skriva något som borde vara ett obligatoriskt peppinlägg. Idag är nämligen dagen då ”Game of Thrones” andra säsong drar igång!
I den andra boken dyker en hel del nya intressanta karaktärer upp (Brienne! Stannis! Melisandre! Asha!) och jag ser mycket fram emot att få se dem i tv-serien. Av vad jag har sett av castinginformation verkar det återigen ha gjorts mycket bra val av skådespelare. Jag håller mina tummar för att den första säsongens framgångar gjort att seriens producenter inte längre känner behovet av att stoppa in omotiverade boob shots och nakna prostituerade i varje avsnitt. Jag tror knappast att folk kommer sluta titta om de drar ner på den typen av inslag.

Ser ni fram emot säsong två av ”Game of Thrones”?

Lystring GRRM-nördar!

Ni har väl inte missat att George R. R. Martin har lagt upp ett utdrag från den kommande boken i A Song of Ice and Fire; ”Winds of Winter”? Här finns utdraget att läsa och jag antar att jag inte ens behöver utfärda en spoilervarning för alla som inte läst de fem utgivna böckerna, right?

Ni som redan har läst; vad tycker ni? Bådar det gott eller ont inför den kommande boken?

Sommarläsningen revisited

Det är fortfarande augusti och officiellt sommar men för mig har höstterminen precis sparkat igång då jag registrerat mig på höstens kurser. Hög tid att göra ett bokslut över sommarens läsplaner, tycker ni inte?

Här skrev jag om mina läsplaner inför sommaren, eller snarare om bristen därpå. För det var inte särskilt många böcker som jag hade planerat att läsa, även om det blev väldigt många sidor sammanlagt:

1. Att läsa om George R. R. Martins ”A Song och Ice and Fire” innan den femte boken kom ut. Check!
Det är nog ingen som har missat att jag tillbringade halva sommaren med att läsa om denna fantastiska bokserie. och att jag sedan fick halva bokbloggosfären att göra samma sak själva.
2. Att läsa Stephen Kings ”Under the Dome”. Check!
Jag är glad att jag tog mig tid att äntligen läsa den här King-tegelstenen, även om det inte riktigt var balkongväder längre när jag väl kom till skott.
3. Att läsa om Maria Gripes ”Skuggan över stenbänken”. Fail!
Det är ganska typiskt mig att den enda punkten i läsplanen som jag INTE genomförde var den som jag hade kunnat klara av på en enda dag. Fast det är ju två veckor kvar av augusti, så det är inte helt kört ännu…

Hur har det gått för er med sommarläsningen? Läste ni allt det ni hade planerat eller improviserade ni?

Dansar med drakar


Ni vet hur det går vid det här laget, SPOILERVARNING and all that jazz.

Ingen van läsare av den här bloggen lär ha missat hur mycket jag har skrivit om George R. R. Martins A Song of Ice and Fire i allmänhet och den femte boken ”A Dance with Dragons” i synnerhet. Med tanke på hur efterlängtad denna bok varit för min del så har ju förväntningarna varit minst sagt höga. Om de uppfylldes? Ja, det tycker jag faktiskt.

”A Dance with Dragons” tar vid ungefär där den tredje boken ”A Storm of Swords” slutade. Ja, för stora delar av den här bokens handling löper parallellt med ”A Feast for Crows” även om de båda böckernas trådar vävs samman mot slutet. Det låter nog mer komplicerat än det är, för mig som nyss blivit färdig med kråkfesten var det inga som helst problem att hänga med i svängarna.

För det första så var det fantastiskt att återigen få träffa många av de karaktärer som lyst med sin frånvaro i den förra boken. Jag ska inte nämna några namn, men det var speciellt vissa favoriter som jag hade längtat efter att få återse.
För det andra så kändes det som att denna femte bok höll lite högre tempo än den fjärde. Inte bara så att det hände fler saker, eller att karaktärerna förflyttade sig runtom i världen istället för att bar traska runt i Westeros ett varv till (även om det inte skadade), utan också så att flera av karaktärerna utvecklades i nya intressanta riktningar.
Mot slutet tappade bok lite av denna uppfriskande fart, men lämnade tillräckligt många cliffhangers för att få åtminstone mig att hålla alla tummar och tentakler för att herr Martin inte tänker ta sex år på sig att skriva nästa bok i serien. Epilogen i synnerhet fick mig att bli oerhört nyfiken på vilken väg ASoIaF kommer ta i den sjätte delen, som kommer bära det olycksbådande namnet ”The Winds of Winter”.

Martin tycks ha en förkärlek för att skriva karaktärer som inte lyssnar på råd och därigenom obevekligt rör sig mot sin egen undergång. En liten spoilerfylld lista (markera för att läsa):
1. I AGoT: Eddard Stark
2. I ACoK: Renly Baratheon, Stannis Baratheon
3. I ASoS: Robb Stark, Theon Greyjoy
4. I AFfC: Cersei Lannister, Arianne Martell
5. I ADwD: Jon Snow, Daenerys Targaryen, i viss mån Quentyn Martell
Det är ibland oerhört frustrerande att läsa om dessa karaktärer, som gräver sin egen grav ett ogenomtänkt spadtag i taget. Och som blir varnade om och om igen, men ändå envist fortsätter på sin inslagna väg. När ska folk egentligen lära sig att de måste spela spelet om de vill ha – och behålla – någon makt? Det går inte att bryta mot alla spelregler och sen bli förvånad när man får en kniv i ryggen.

Hur frustrerande vissa karaktärer än må bete sig så är det ändå en del av bokens charm att jag bryr mig så mycket som jag gör, att jag förfasas och gläder mig, blir förbannad och road. Martin är helt enkelt oerhört skicklig på att beskriva sin värld och dess invånare på ett helt uppslukande sätt.
”A Dance of Dragons” är helt enkelt en extremt bra bok i den bästa fantasybokserie jag någonsin har läst. Så enkelt är det, och så underbart.

George R. R. Martin – A Dance with Dragons (HarperCollins, 2011)

Vådan av att läsa tegelstenar

Det här med att läsa om hela ”A Song of Ice and Fire” är inte enbart en dans på rosor. Inte nog med att jag riskerar förslitningsskador i handlederna genom att släpa med mig ”A Dance with Dragons” överallt, jag riskerar att även skada något helt annat. Nämligen min lässtatistik.

Det pågår nämligen ständigt ett slags inofficiell tävlan i bokbloggsvärlden om vem som hinner läsa flest böcker per år. En ganska skämtsam tävlan, där vi bokbloggare allra mest tävlar med oss själva och vår egen längtan om att någon gång hinna läsa alla bra böcker som någonsin har skrivits.

Själv brukar jag läsa 10-15 böcker per månad, ungefär. Ibland fler, ibland färre. Allt från ganska tunna seriealbum till tjocka tegelstenar. och det är just tegelstenarna som ställer till det för mig och min lässtatistik.
Under den halva julimånad som gått har jag hunnit läsa ungefär 1100 sidor, vilket är rätt okej med tanke på att jag har varit bortrest. Men alla dessa sidor till trots, så har jag endast hunnit läsa ut en (!) bok hittills den här månaden. Skandal!

Den enda tänkbara räddningen är att jag, så snart ”A Dance with Dragons” är utläst, ägnar resten av månaden åt en diet på seriealbum, bilderböcker, och tunnast möjliga ungdomsböcker. Kalle Anka-tidningar, räknas de? Nu när jag kommer att tänka på saken så tror jag att jag har en hög femböcker som ligger i de kartonger med ungdomsböcker mina föräldrar gav mig för någon månad sen…

Bryr ni er om hur många böcker ni läser per månad? Och hur gör ni för att rädda en usel lässtatistik?

Politiska intriger i överflöd

Here be SPOILERS! Jag försöker undvika att spoila i onödan, men det här är en recension av bok fyra i en bokserie, så vissa saker kommer att avslöjas hur försiktig jag än är.

I ”A Feast for Crows” är det politiska läget i Westeros fortsatt osäkert efter de omvälvande händelserna i förra boken, ”A Storm of Swords” (som jag har recenserat här). Av de fem kungapretendenterna är endast två i livet fortfarande, varav den ena blivit av med största delen av sin militära makt. I King’s Landing sitter en ung pojke på tronen, sliten mellan två drottningar som kämpar om makten. Men the game of thrones är ett spel med många falluckor för en kvinna, något som inte bara de båda drottningarna får erfara, utan även ett flertal andra av den här bokens många kvinnliga berättarröster..

”A Feast for Crows” har ett grundläggande problem som George R. R. Martin förklarar i ett kort efterord. Denna del av berättelsen blev alltför omfattande för att kunna få plats i en enda bok, vilket gjorde att Martin delade upp historien i två delar. En indelning som inte blev kronologisk, utan delades upp så att han i den här boken endast berättar om vissa av karaktärerna. Vilket förmodligen är den bästa tänkbara lösningen, men ändå ett problem för mig som verkligen saknade många av mina favoritkaraktärer.
Nog för att jag vanligtvis uppskattar de politiska förvecklingarna i Martins fantastiska fantasyvärld, men här får de alltför stort utrymme. Boken får lite av en slagsida, när dess sidor fylls av rådsmöten och oändliga diskussioner om vem som har rätten till vilken mark och titel. Det blir helt enkelt lite långdraget emellanåt.

Just att boken är så fylld av politiska intriger gör att jag får känslan av att det inte händer något. Inte i jämförelse med tidigare böcker. Historien puttrar på, tar några oväntade vändningar, men det händer inget totalt överraskande på det sättet som det gjort i tidigare böcker. Inget som får en att hetsigt läsa vidare för att veta hur det kommer gå, om det verkligen hände på det sättet som det antyddes.

Jag som inte varit så väldigt förtjust i de delar av bokserien som utspelat sig på andra sidan havet blir lite förvånad över hur mycket jag här gillar de kapitel som utspelar sig i Braavos. Det kan ha att göra med att de två karaktärer som befinner sig i denna stad tillhör mina favoriter, men också för att jag blev väldigt förtjust i denna spretiga, smutsig och ganska farliga plats. Den känns som en uppfriskande kontrast både mot det numera ganska välkända Westeros och de pampiga städerna längre österut.
Även de kapitel som utspelar sig på Iron Islands gillar jag. De ger en lite mer nyanserad bild av det mycket vikingainspirerade folk som bor på dessa öar, och det som sker i dessa kapitel ger upphov till en del mycket intressanta funderingar om vad som kommer att hända i kommande böcker.

Att jag tycker att ”A Feast for Crows” är den hittills svagaste delen i bokserien betyder inte att den är dålig. Långt därifrån. Men det är långt från Martins bästa, något av en utfyllnadsbok som introducerar en del nya och spännande karaktärer och tar en del gamla karaktärer till helt nya höjder (eller för den delen till helt nya lågvattenmärken, beroende på karaktär).

George R. R. Martin – A Feast for Crows (HarperCollins, 2005)

Äntligen!

Idag läste jag ut George R. R. Martins ”A Feast for Crows” (för andra gången) med bara några timmar tillgodo. Tillgodo inför vad, kanske ni undrar. Med vilket jag svarar: innan jag får lägga vantarna på bok fem, ”A Dance with Dragons” förstås!
De kommande dagarna kommer jag inte bara tillbringa på familjens landställe med andra ord, utan även med näsan i denna mycket efterlängtade tegelsten.

Kl 00:01 inatt kommer jag befinna mig på SF-bokhandeln i Stockholm tillsammans med ett stort gäng andra GRRM-fantaster och köpa mitt sprillans nya exemplar av boken. Kanske ses vi där?