Seriesöndag: Alpha & Omega

Sjätte och sista delen i Joe Hills och Gabriel Rodriguez fantastiska skräckserie ”Locke & Key” går under det passande namnet ”Alpha & Omega”. För det här är verkligen ett album som knyter ihop historien ordentligt, från början till slut. Utan att avslöja för mycket så tycker jag att det är en mycket värdig avslutning på en serie som tillhör de allra bästa jag har läst.

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer i boken, men jag gillar att det både finns med förväntade och helt oförväntade händelser. Samt några hyfsat oväntade hjältar. Jag gillar också att det faktiskt krävs en hel del offer för att nå slutet.

Som vanligt är Rodriguez illustrationer fantastiska. Det känns som att han blir bättre ju mörkare och mer dramatisk historien är, så i den här avslutande boken får han verkligen komma till sin rätt.

För er serieintresserade som fortfarande inte börjat läsa ”Locke & Key”: nu när alla delarna finns ute har ni inga ursäkter att vänta längre. Tro mig, ni kommer inte att bli besvikna.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez – Locke & Key vol 6: Alpha & Omega (IDW, 2014)

Seriesöndag: Blodsband

Dennis Gustafsson fortsätter att imponera med det tredje albumet om Viktor Kasparsson, ”Blodsband”. Den här gången drabbas staden av både militanta nationalister och en gigantisk armé av råttor som inte bara attackerar folk utan också äter upp dem levande. Återigen är det upp till Kasparsson att ta reda på vad som ligger bakom attackerna och hur de kan stoppas.

Precis som i förra albumet, ”Spöket på Hotell Vega”, så levererar Gustafsson en både otäck och stämningsfull skräckberättelse. Miljöerna är som vanligt fantastiskt vältecknade och jag gillar den politiska bakgrund som målas upp, vilken ger själva skräckberättelsen ännu lite mer tyngd. Med tanke på att serien utspelar sig på 1930-talet känns det som att politiken egentligen borde vara oundviklig, men Gustafsson gör den till en del av historien på ett mycket bra sätt.

En varning: råttfobiker borde undvika den här boken som pesten. Den blodtörstiga råttarmé som härjar här är sällsynt obehaglig.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Blodsband (Albumförlaget, 2013)

Vacker Tokyoskildring

Satoshi Okada jobbar mitt i centrala Tokyo, men hans familj bor flera mil utanför staden. Han övernattar på kapselhotell för att hinna med de långa dagarna på kontoret och de sociala aktiviteter efter arbetstid som är i det närmaste obligatoriska för den som vill göra karriär. Mayumi jobbar på samma kontor och är intresserad av Satoshi. De båda inleder en relation som till största del går ut på träffar i största hemlighet på kärlekshotell. Finns det någon möjlighet för att deras förhållande ska kunna utvecklas till något djupare?

Sylvain Runbergs och Oliviers Martins mangainspirerade och prisbelönade serie ”Den mörka sidan” är en riktig kärleksförklaring till Tokyo. Miljöerna är helt fantastiska. Det är oerhört roligt att kunna identifiera specifika hus utifrån Martins snygga blyertsteckningar och det känns som att mycket stor omsorg lagts vid detaljerna.
Kärlekshistorien mellan Satoshi och Mayumi är jag inte helt odelat förtjust i. Det känns som att den är dödsdömd och bara kommer sluta i olycka för alla inblandande. Då är resten av kontorsintrigerna mer intressanta, och relationen mellan Mayumi och hennes alkoholiserade far.
Men det är Tokyoskildringen som är den stora styrkan. Inte minst kan jag rekommendera serien till alla som besökt staden och som kommer på sig själv med att längta tillbaka dit lite för ofta.

Sylvain Runberg & Olivier Martin – Den mörka sidan, vol.1 (Ordbilder, 2013)

Seriesöndag: Spöket på Hotell Vega

Dennis Gustafssons ”Spöket på Hotell Vega” är det andra albumet (eller tredje, beroende lite på hur man räknar) om Viktor Kasparsson och det första jag har läst av serieskaparen.
Det är en stämningsfull blandning av spökhistoria och klassiskt pusseldeckarmysterium, där Viktor Kasparsson blir anställd för att ta reda på vad det egentligen är som försiggår på Hotell Vega. Spökerierna hindrar nämligen den nuvarande ägaren från att kunna sälja till ett vettigt pris. Givetvis visar det sig att sanningen är komplicerad och att det krävs en hel del för att Herr Kasparsson ska kunna lösa gåtan.

”Spöket på Hotell Vega” är oerhört vältecknad. Miljöerna är fantastiska och omsorgen om detaljer stor, inte minst när de gäller de olika karaktärernas klädsel och ansiktsuttryck. Handlingen är bitvis en aning kryptisk, inte minst slutet, men jag tycker att den fungerar. Skräckberättelser tjänar faktiskt på att inte alltid vara helt övertydliga.

”Spöket på Hotell Vega är helt enkelt en mycket välgjord liten spökhistoria som gör mig mycket sugen på att läsa Gustafssons andra album. Inte minst ”Blodsband”, ett helt nyutkommet album som är en fristående fortsättning på denna berättelse.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Spöket på Hotell Vega (Albumförlaget, 2012)

Seriesöndag: Saga, vol 2

”Saga” är min nya favoritserie.
Brian K. Vaughans och Fiona Staples rymdäventyr är något av det snyggaste, roligaste och finaste som du kan läsa i serieväg just nu. Jag skrev om det första albumet för några månader sen här i bloggen och kärleken till serien har inte direkt minskat sedan dess. Snarare tvärtom.

I det här andra albumet får vi fortsätta följa den nyblivna lilla familjen på sin flykt ifrån … ja, i princip alla. Familjen utökas dessutom litegrann, på ett inte helt väntat sätt. Vi får också veta hur det egentligen gick till när Marko och Alana blev kära (hint: det har med böcker att göra!).

Om du är intresserad av serier så måste du läsa ”Saga”. Det finns faktiskt inget annat alternativ. Och sen joina oss som ivrigt inväntar utgivningen av det tredje albumet (i mars 2014 beräknas det dyka upp).

Brian K. Vaughan & Fiona Staples – Saga, vol 2 (Image, 2013)

Seriesöndag: Blacksad

John Blacksad är privatdeckare. Han har trenchcoaten, det röriga kontoret, kvinnotycket, attityden och den ständiga ciggen i mungipan. Han skulle kunna vara en P.I-kliché, om det inte vore för att han även råkar vara en katt.

Joan Díaz Canales & Juanjo Guarnidos ”Blacksad” är en klassisk noirdeckare med en twist. En värld befolkad av antropomorfa djur som är långt ifrån gulliga. Blacksad undersöker allt från mord på gamla älskare, till barnkidnappningar med rasistiska förtecken och kommunistförföljelser.

Guarnido är en fantastisk tecknare. Miljöerna är grymt snygga, men ännu bättre tecknade är alla de djur som befolkar Blacksads värld. Min enda invändning mot hans tecknarstil är tendensen att göra djurkvinnorna mycket mer mänskliga och ”snygga” än de manliga djuren. Det blir lite märkligt när de kvinnliga djuren alltid har flådiga femtiotalsfrisyrer trots att de är katter/hundar/whatever och att deras päls alltid är mycket kortare än de manliga djurens. Jag kan köpa att de har otroligt kroppsnära kläder på sina kurviga kroppar, det är ju ändå en noirdeckare det här och de kräver sin dos av femme fatales. Men det är synd att de inte får vara mer djurlika istället för att som i de flesta fall se ut som en mänsklig kvinna med djuröron.

Av de samlade historierna i det här albumet är ”Arctic Nation” min favorit. Namnet syftar på den organisation av polarlevande djur, som anser att vit (vinter)päls är överlägsen alla andra pälsfärger. En politisk, mörk och våldsam historia, där ingen riktigt är att lita på. Och där Blacksad, som svart katt med vit nos, inte är välkomnad i något läger.

”Blacksad” är en snygg och mörk serie, som förtjänar alla priser den blivit överhopad av. Jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa den. Du borde också göra det om du har ett gott öga till noirdeckare och vill se antropomorfa djur tecknade snyggare än du någonsin sett förut.

Juan Díaz Canales & Juanjo Guarnido – Blacksad (Dark Horse, 2010)

Seriesöndag: Saga

Det är alltid en fara när en bok hajpas av ungefär alla vars smak man tror och litar på. Risken är stor att bli besviken, att känna att förväntningarna var alldeles för stora för att någonsin kunna uppnås. Att boken inte alls var det bästa man någonsin läst.

Som tur är hör Brian K. Vaughans och Fiona Staples ”Saga, vol 1” till de böcker som verkligen lever upp till hajpen. Det är en kärlekshistoria om två soldater från två ständigt krigande planeter och den dotter de får, mot alla odds. På vägen lyckas de göra sig fiender med ungefär alla i hela världen, samtidigt som de får hjälp från de mest oväntade håll. Som t.ex spöket av en halv tonårstjej. Och ett rymdskepp som är ett träd.

”Saga” är en fantastisk blandning av SF och fantasy, av djupaste allvar och ganska fånig humor. Det är en story och en värld som biter sig fast och vägrar lämna en. Det skadar ju inte heller att Fiona Staples är en oerhört begåvad tecknare, som gör världen inte bara intressant utan även väldigt snygg.

Läs ”Saga” om du är det minsta intresserad av serier. Något av det bästa du kan läsa i serieväg den här sidan millennieskiftet.

Brian K. Vaughan & Fiona Staples – Saga, vol 1 (Image Comics,2012)

Mer fae fantasy

Efter att jag läst första volymen av Holly Blacks och Ted Naifehs grafiska roman ”The Good Neighbors” dröjde det inte många dagar innan jag kastade mig över andra och tredje delen.
I dessa två böcker, med undertitlarna ”Kith” och ”Kind”, får vi fortsätta följa Rue i hennes kamp att komma tillrätta med sin identitet som hälften människa och hälften fae. Redan i andra boken börjar fae ta över staden. Klängväxter täcker husen, monster gömmer sig i skuggorna och flera av Rues vänner börjar bete sig märkligt.
Kommer hon att tvingas att välja sida?

Jag vill återigen poängtera att ”The Good Neighbors” är en riktigt bra serie. Spännande, fantasieggande, snygg och bitvis ganska oförutsägbar. Black väljer sällan de mest upptrampade stigarna när hon ska berätta sin historia, något som verkligen uppmärksammas för läsare som har läst rätt mycket urban fantasy.

Jag gillar att Rue är så cool och handlingskraftig. Visst har hon sina svaga sidor (som att envisas med att fortsätta vara ihop med pojkvännen trots att han är en total skitstövel), men det gör henne bara lättare att tycka om. I stort är hon befriande självständig och oberoende. En sån där protagonist som man längtar efter när man överdoserat på mjäkiga urban fantasy-”hjältinnor” som tillbringar hela sin vakna tid med att tråna efter vampyrhunkar.

Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol 2: Kith (Graphix, 2009)
Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol 3: Kind (Graphix, 2010)

Fae fantasy

Rues mamma är försvunnen och hennes pappa har dragit sig undan från hela världen, inklusive sin egen dotter. Och Rue själv har börjat se saker. Saker som inte borde finnas, varelser som inte borde kunna existera. Som om det existerar en dold värld parallellt med vår egen.
När Rue börjar undersöka moderns försvinnande på allvar så får hon reda på familjens mörka hemlighet: hennes mor tillhör fae och hon själv har faeblod i sig. De märkliga varelser hon har sett är med andra ord verkliga. Och Rues liv är på väg att förändras totalt.

Jag har fortfarande inte läst Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”. Ingen aning om varför. Jag gillar det jag hittills läst av Black och jag gillar den här faerie-urban fantasy hon målar upp i den grafiska romanen ”The Good Neighbors, vol 1: Kin” tillsammans med tecknaren Ted Naifeh. Vilket måste innebära att jag verkligen borde läsa ”Tithe” snarast, va?

Blacks urban fantasy gör sig väldigt bra i tecknat format. Jag gillar Rue och jag gillar den värld hon motvilligt dras in i. Jag gillar även Naifehs tecknarstil och det faktum att hela boken går i gråskala. Vissa typer av berättelser gör sig i bäst i dämpade färger.

Jag är glad att jag av en slump hittade boken bland de återlämnade böckerna på biblioteket och impulslånade hem den för att ha något att läsa på pendeltåget. Nu känner jag att jag måste lägga vantarna på de två återstående delarna snarast.

Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol,1: Kin (Graphix, 2008)

Seriesöndag: Baltimore

Lord Henry Baltimore jagar vampyrer. Lite som Buffy, fast med sämre fashion sense och färre oneliners. Det hjälper förstås inte att det Europa han reser runt i är översvämmat av vampyrer, pestsmittade och zombier.

”Baltimore: The Plague Ships” innehåller inga direkta nyheter för den som har läst Mike Mignola förut. Det är mörkt, våldsamt och och det kryllar av allehanda monster. Jag måste säga att jag faktiskt blev en aning besviken, då jag hade väntat mig något lite mer annorlunda. Den största skillnaden jämfört med exempelvis Hellboy, är att Lord Baltimore är en mycket dystrare protagonist. Han är på gränsen till melodramatisk, något som visserligen passar vampyrtemat men som också känns ganska gjort. Ge mig mycket hellre en vampyrjägare med stylish yet affordable boots än en dyster lord på enmanshämndstråk.

”Baltimore” är ingen dålig serie, men jag hade förväntat mig lite mer. Eller så har jag bara överdoserat på vampyrböcker, som jag har en tendens att göra då och då.

Mike Mignola, Christopher Golden, Ben Stenbeck – Baltimore: The Plague Ships (Dark Horse, 2011)