gotiskt

Honor among thieves

ficktjuvenSusan Trinder är dotter till en mörderska och uppväxt bland tjuvar och småskojare. En dag dyker Gentleman, en skoningslös bedragare, upp med en plan som han behöver Susans hjälp för att genomföra. Han har fått upp ögonen för en förmögen ung kvinna, Maud, som bor isolerat på landet med sin morbror. Tanken är att Susan ska ta anställning som Mauds jungfru och övertyga henne om Gentlemans kärlek. Men saker och ting är inte som de verkar och Susan inser snart att hon är indragen i planer långt mer diaboliska än hon någonsin kunnat ana.

Sarah Waters ”Ficktjuven” är en gotisk kärleksroman med en twist. Eller flera twistar, varav vissa är ganska oväntade och väl genomförda.
Utan att avslöja alltför mycket vad twistarna går ut på så kan jag berätta att boken är indelad i tre delar. Jag gillade den första delen, som känns som en ganska straight forward gotisk roman med en galen kvinna på vinden och allt. Den andra delen är den jag gillar bäst. Waters skiftar perspekiv och narrativ totalt trots att hon delvis berättar samma historia. Det är mycket snyggt gjort och mycket väl genomfört.

Under den tredje delen tyckte jag att romanen spårade ur en aning. upplösningen kändes lite väl enkelt, men samtidigt lite fånig. För mycket melodrama för min smak, vilket kan tyckas lite paradoxalt då melodrama är en mycket vanlig ingrediens i gotiska romaner. Men vissa saker kändes helt enkelt lite för osannolika. Och vissa karaktärer visade sig så irriterande att jag bara ville ge dem en smäll på käften.
Som vanligt var jag också missnöjd med slutet. men det känns mer regel än undantag, så det är snart ingen idé att ens nämna saken längre.

I jämförelse med de romaner jag tidigare har läst av Waters (”Nattvakten”,”Kyssa sammet” och ”Främlingen i huset”) så gjorde mig ”Ficktjuven” faktiskt en aning besviken. Det känns som att boken inte riktigt nådde den höga standard som jag blivit bortskämd med när det gäller Waters böcker. Men, det är ändå ett klart läsvärt – och bitvis briljant – stycke roman.

Apropå Waters andra romaner förresten, borde det inte vara dags för henne att komma ut med något nytt snart? Eller är det enbart önsketänkande från min sida? Helena, har du någon inside information att dela med dig av på den fronten?

Sarah Waters – Ficktjuven (Natur & Kultur, 2004)

Gotisk höst: Gotik och patetik

Horace Walpoles ”The Castle of Otranto” från 1764 räknas till ett av de första stora gotiska verken. Ett portalverk, som påverkat mängder av författare och vars teman blivit vardagsmat inom den gotiska litteraturen. Att läsa ”The Castle of Otranto” idag är tyvärr en ganska plågsam upplevelse. Texten framstår som en parodi, en överspänd och sentimental historia, som knappast uppfyller oss med några sublima känslor.
Vilket inte är så konstigt. Gotik är granne med patetik (för att parafrasera Stagnelius*). Eller snarare granne med patos. Båda orden betyder egentligen i princip samma sak, men där det första har fått en starkt negativ klang så känns det andra ordet en aning mer neutralt värdemässigt. Och en aning närmare dess betydelse för de gotiska texterna.
* Vars dikt ”Vän, i förödelsens stund” som slutar med den välkända raden: ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”.

Patos och det sublima
Enligt SAOL definieras patos som lidelse, stark känsla, högstämdhet. Detta är en beskrivning som passar väl in på såväl romantiska som gotiska litterära verk. De romantiska författarnas mål var att framkalla starka känslor hos sina läsare genom att bryta mot de klassiska idealen och stränga reglerna. Att framkalla starka känslor var inte bara viktigt, det var huvudsaken.
För de gotiska författarna var det främst sublima känslor man var ute efter att skapa. Det sublima är en känsla av bävan, förundran, skräckblandad förtjusning. Den känsla som en människa får då den inser sin litenhet inför naturens krafter (under ex. en storm), då skräck och skönhet flyter samman till en enhet som både lockar och skrämmer. Edmund Burke skriver om det sublima i sin text ”A Philosophical Enquiry into the Origin of the Ideas of the Sublime and the Beautiful” om hur det sublima är en känsla som vi inte kan förstå rationellt, utan att den snarare kan liknas vid en religiös upplevelse.

Parodier
Någon som är patetisk är enligt SAOL ”starkt känslosam; som väcker medlidande; löjeväckande”. Ordet har med andra ord en starkt negativ klang. Vem vill vara patetisk?
Redan under den tidiga gotikens storhetstid (från slutet av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet) förekom en hel del parodier på gotiska verk. Den anonyma essän ”Terrorist Novel Writing” från 1797 räknar upp en mängd ingredienser som anses vara stapelvaror i gotisk litteratur:
Take – An old castle, half of it ruinous.
A long gallery, with a great many doors, some secret ones.
Three murdered bodies, quite fresh.
As many skeletons, in chests and presses …
Mix them together, in the form of three volumes, to be taken at any of the watering-places before going to bed.

Essän har en viktig poäng. Många av de gotiska berättelser som skrevs under denna period använde sig flitigt av samma typ av inslag i en utsträckning som gjorde att de snart gick från att kännas läskiga till att enbart bli fåniga.

Edgar Allen Poes satiriska text ”How to Write a Blackwood Article” (från 1838/1840) handlar även den om att skriva gotiska texter enligt formulär 1A. Blackwood Magazine var en skotsk tidskrift för gotiska texter som Poe går ganska hårt åt då han bl.a. skriver att det är oerhört viktigt att skriva ner alla typer av känslor: ”Should you ever be drowned or hung, be sure and make a note of your sensations — they will be worth to you ten guineas a sheet.”

Jane Austens ”Northanger Abbey” (skriven i slutet av 1700-talet och utgiven 1817) är ett av de mest välkända exemplen på gotiska parodier. Den unga Catherine är en ivrig läsare av gotiska romaner och ser sig själv som en hjältinna i någon av dessa berättelser. Hon ser gotiska mysterier överallt och snärjer därför in sig i märkliga missförstånd och konstiga situationer. Det är inte förrän Catherine inser att hennes älskade gotiska romaner inte har något med verkligheten att göra som hon kan bli lycklig.

Gotik och patetik
Gotiska berättelser tycks alltid ha varit en populär måltavla för parodier och satirer. En bekväm hackkyckling för kritiker att ge sig på, där dess undermåliga språk, teman och tvivelaktiga sensmoral dissekerats.
Varför är egentligen gotiken så lätt att driva med?
För det första så är genren i sig en ständig balansgång mellan det dramatiska och det sentimentala, det stämningsfulla och det överlastade, det kusliga och det komiska. De gotiska texterna ligger på gränsen på många olika sätt, inte minst när det gäller det rimliga. Det krävs så lite för att en text ska trilla över kanten och bli ett skämt att de som skriver gotiska parodier knappt ens behöver anstränga sig.
För det andra så tar genren sig själv på stort allvar. Det är mycket lättare att driva med något som är seriöst och ambitiöst än något som hela tiden håller en distans. Inom gotiken ryms inga ironiska avståndstagande, här finns bara utrymme för de där stora och mäktiga känslorna. Och för parodierna på de där stora och mäktiga känslorna.
Steget är kort från patos till patetisk, från det sublima till det löjliga.

Men frågan är om det egentligen är så farlig att bli förlöjligad? Gotiska berättelser fortsätter att åtnjuta stor popularitet trots – eller kanske på grund av? – att genren så ofta blivit parodierad.
För är inte en parodi eller en satir ett slags kärleksförklaring i sig – en hyllning till det allra mest överdrivna och känslomässigt storslagna inom gotiken?

Elitistmörkerbokcirkeln: We Have Always Lived in the Castle


”I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in my family is dead.”

Jag missade tyvärr elitistmörkerbokcirkelns andra träff, men jag tänkte att jag ändå vill skriva lite om boken vi hade valt.
Shirley Jacksons ”We Have Always Lived in the Castle” från 1961 kändes som ett mycket bra val av första bokcirkelbok. Inte bara för att boken var väldigt bra, utan också för att den gav upphov till en mängd olika frågor och tolkningsmöjligheter (vilka av vad jag förstår avhandlades på träffen). Så, för att kunna diskutera boken lite mer ingående, så är det lika bra att jag börjar med en liten spoilervarning för er som inte har läst boken ännu (även om jag ska försöka hålla mig från att berätta alltför mycket).

Mary Katherine Blackwood, kallad Merricat, lever ett isolerat liv tillsammans med sin äldre syster Constance och senile uncle Julian. Den enda som lämnar familjens stora hus är Merricat, som endast motvilligt beger sig till byn för att handla mat två gånger i veckan. Byborna verkar aldrig ha varit särskilt förtjusta i familjen Blackwood, men efter att resten av familjen dött i arsenikförgiftning, så har deras motvilja vänts till öppet fiendskap.
En dag dyker kusinen Charles upp i huset och vänder upp och ner på tillvaron. Han börjar ifrågasätta systrarnas tidiga så noga inrutade liv och startar därmed några i längden ödesdigra konflikter.

Berättaren Merricat är en rätt oemotståndlig karaktär. Hon är, sina arton år till trots, ett vilt, egensinnigt och fantasifullt barn. Hennes sätt att berätta historien, på samma gång lakoniskt konstaterande och barnsligt indigerad, är trollbindande men samtidigt rätt så obehagligt (speciellt mot slutet av boken).
Hon är en opålitlig berättare, inte på grund av att hon försöker manipulera sina läsare, utan för att hon lever sitt liv till stor del i sin egen fantasivärld. En värld där talismaner och magiska ord används som skydd mot omvärlden och där varje störning av hemmets balans ses som ett livsfarligt hot.

Systrarnas liv är uppbyggt kring deras ritualer, där allting är som det har varit och alltid ska vara, på ett sätt som är samtidigt beklämmande och djupt oroande. Allting har sin bestämda plats och sin bestämda tid och till och med konversationen mellan de två systrarna är märkligt ritualiserad och följer vissa bestämda mönster (där Merricat visserligen kan kläcka ur sig de mest märkliga saker, men alltid bemöts med samma typ av svar från sin äldre syster). Eller som det beskrivs i inledningen:
”Blackwoods had always lived in our house, and kept their things in order; as soon as a new Blackwood wife moved in, a place was found for her belongings, and so our house was built up with layers of Blackwood property weighting it, and keeping it steady against the world.”

”We Have always Lived in the Castle” är en komplex roman. I grunden är det ett slags gotisk skräckroman, kretsande kring familjehemmet, där familjen Blackwoods öde är oundvikligt tragiskt. Den annalkande katastrofen kan skönjas redan i de första sidorna i romanen, för att bara bli mer och mer tydlig allt efter som historien utvecklar sig, som blåsvarta åskmoln vid horisonten. Jackson bygger upp en stämning så förtätad att det på ett sätt är något av en lättnad när allting slutligen brister, och de arga byborna bildar en mobb som besinningslöst ger sig på det älskade hemmet.

Den övriga familjen Blackwoods mystiska död är ett tema som ligger som en underström boken igenom. Det är uppenbart ganska tidigt hur deras död egentligen gick till, och historien igenom får vi fler och fler pusselbitar till varför, även om många av ledtrådarna är öppna för tolkning. Uncle Julian, som blivit besatt av att ta reda på alla detaljer kring dödsfallen, bidrar själv med ett flertal teorier och en hel del antydningar som gör utrymme för helt nya tolkningar. En av hans kommentarer till den ytterst osympatiske kusinen Charles fick mig att exempelvis läsa om stora delar av boken i ett helt annat ljus.

”We Have Always Lived in the Castle” är en både fascinerande och oerhört välskriven roman. Dess komplexitet och dunkla drag gör den till en alldeles ypperlig bokcirkelbok, men även för den utan bokcirkel skulle jag vilja påstå att det här är ett riktigt läsmåste.

Shirley Jackson – We Have Always Lived in the Castle (Penguin books, 2006)