gotik

Seriesöndag: Arkham Asylum

Grant Morrisons och Dave McKeans ”Arkham Asylum” är en klaustrofobisk, blodig och märkvärdigt vacker gotisk skräckhistoria i serieformat.
Den utspelar sig i ett av fiktionens mest kända sinnessjukhus, Arkham Asylum for the Criminally Insane, dit Batman tvingas bege sig då de intagna, tagit över sjukhuset med personalen som gisslan. Men när Batman väl är på plats inser han snart att det inte bara handlar om att försöka frita gisslan från Jokern och de andra intagna. Han tvingas att konfronteras med Arkham Asylums mörka historia och med sina egna inre demoner.

Dave McKean är en av de allra skickligaste serietecknarna jag vet. Eller tecknare och tecknare, han är snarare en konstnär vars stämningsfulla målningar alltid är en fröjd att skåda.
I ”Arkham Asylum” har McKean teamat upp med Grant Morrison, en författare vars seriemanus alltid är intressanta. Tillsammans har de skapat en symboltyngd och skuggbemängd historia, där vi får möta en Batman full av tvivel och ångest. En Batman som när allt kommer omkring har mer gemensamt med de intagna på sjukhuset, med sin nemesis Joker, än med de vanliga människor han försöker beskydda.

Den utgåva av serien som jag äger kom ut till seriens femtonårsjubileum 2004. Den innehåller en mängd bonusmaterial, bland annat en bilaga med manus och kommentarer som förklarar många av de symboler och detaljer som annars kan gå läsaren förbi, samt information om en del borttagna scener. En utgåva jag verkligen kan rekommendera för den som blir sugen på att läsa ”Arkham asylum”.

Grant Morrison & Dave McKean – Arkham Asylum: 15th anniversary edition (DC comics, 2004)

Dionysiskt

I delstaten New York ligger den idylliska lilla småstaden Kamensic. Här växer Charlotte ”Lit” Moylan upp tillsammans med föräldrar som, liksom de flesta av hennes vänners föräldrar, arbetar som hyfsat framgångsrika skådespelare. I Kamensic ligger också det enorma godset Bolerium, som tillhör Lits gudfar Axel Kern; en avantgardistisk och stenrik filmregissör. När Axel återvänder till staden för att fira med en storslagen fest så ställs saker på sin spets. Kamensics mörka hemligheter kommer i dagen och snart inser Lit att hon har en roll att spela som kommer att förändra världen.

Elizabeth Hands gotiska skräckroman ”Black Light” är inte riktigt en uppföljare till hennes akaporriga ”Waking the Moon”. Snarare är det en spegelbild, en tvillingroman, där samma teman behandlas ur en annan synvinkel. Även i denna roman spelar den hemlighetsfulla organisationen Benandanti en stor roll, även om vi får se den i delvis nytt ljus. Balthazar Warnick dyker upp igen – givetvis – och försöker manipulera händelsernas gång.

Jag är glad att jag läste ”Waking the Moon” innan jag läste ”Black Light”. Flera saker som bara antyds i den första boken förklaras utförligt i den andra, lite för utförligt i vissa fall kan jag tycka. Dessutom är de båda romanerna lite för lika varandra. De båda protagonisterna Lit och Sweeney påminner väldigt mycket om varandra, med den skillnaden att Lit känns aningen mindre destruktiv än Sweeney. Lite mer självständig, lite mer framåt.

I ”Waking the Moon” handlar det väldigt mycket om den uråldriga gudinnekulten som är på väg att vakna igen. I ”Black Light” handlar det om den andra guden som stod vid gudinnans sida i tidernas begynnelse; jägaren. Den dionysiske guden som härskar över kaos och berusning. Även om denna gudaaspekt är intressant så tycker jag att den inte är lika fascinerande som gudinnekulterna. jag kan också sakna det historiska perspektiv som fanns med i ”Waking the Moon” och som genomsyrade hela berättelsen.

”Black Light” är inte alls någon dålig roman. Hands språk håller som alltid hög kvalitet och hennes karaktärer känns fullkomligt mänskliga. Beskrivningen av det Bolerium som ruvar ovanför Kamensic får mig att tänka på the Marsten House i Stephen Kings ”Salem’s Lot”. Båda husen beskrivs som ondskans nästen, som trycker sina klor djupare och djupare i sin närliggande lilla stad. Beskrivningarna av Kamensic, med alla sina seder och traditioner som framstår som mer och mer obehagliga, hör också till det allra bästa i boken.

Problemet med ”Black Light” är att boken ligger alldeles för nära ”Waking the Moon” – och att den i jämförelse inte alls är lika fantastisk. Vilket är lite synd, för beskrivningarna av Kamensic får mig att känna att det här finns embryot till en mer självständig, djupt skrämmande skräckroman.

Elizabeth Hand – Black Light (Harper, 2000)

Boring var ordet

Jag har aldrig direkt läst särskilt mycket om Emily the Strange, men jag har länge varit rätt svag för merchandise med den tjuriga lilla gothtjejen och i synnerhet hennes coola katter. När jag hittade samlingsvolymen ”Emily the Strange: Lost, Dark & Bored” på bokrea i vintras för en tjuga så slog jag till. Tänkte att jag om inte annat skulle kunna bli lite underhållen.

Tänk så fel man kan ha.
Det är ganska ironiskt att underiteln till det här seriealbumet är ”Lost, Dark and Boring” för boring är just det rätta ordet. De olika kapitlen känns splittrade och håller sig tvångsmässigt bokstavligt till sitt tema. Flera av de små stripparna är så menlösa att jag börjar fundera om det är något slags dubbelironi, om de är medvetet astråkiga för att Emily driver med läsaren. Tyvärr är det inte fallet.

Om jag ska vara ärlig så påminner det här albumet en hel del om de serier jag ritade som barn. Jag förlitade mig mer på ljudeffekter, snabba vändningar och ”roliga” slut än på story och något som helst djup. Jag kan skylla på min ringa ålder vid tillfället, men Dark Horse har inga som helst ursäkter. Det här albumet känns som ett hafsverk och ett billigt sätt att pressa pengar ur en populär karaktär. Vill man läsa något i samma stil (fast där alla katter är döda) som är gjort med oändligt mycket mer hjärta och hjärna så rekommenderar jag istället Roman Dirges ”Lenore”.

Rob Reger m.fl – Emily the Strange: Lost, Dark & Boring (Dark Horse, 2006)

Stämningsfull gotisk spökhistoria

Det är egentligen väldigt konstigt att jag inte har läst Susan Hills ”The Woman in Black” tidigare. Jag menar, en klassisk gotisk spökhistoria som utspelar sig i en synnerligen stämningsfull brittisk miljö, det låter ju som skrivet för Bokstävlarna! Men märkligt nog har denna moderna skräckklassiker inte blivit läst förrän nu, och det för att jag kände att jag faktiskt måste läsa boken om jag ska kunna se filmen. En ursäkt så god som någon.

I klassisk gotisk spökhistorieanda – tänk ”The Turn of the Screw” – så har ”The Woman in Black” en ramhistoria där det berättas spökhistorier. Detta leder till att vår protagonist, juristen Arthur Kipps, skriver ner sin egen historia. Här berättas om hur han som ung advokat begav sig till en avlägset belägen by för att å yrkets vägnar vara med på en begravning. Den döda visar sig ha varit ägare till Eel Marsh House, ett mycket ödsligt hus belägen långt ute bland saltängarna. Ett hus som inte bara är ständigt belägrat av fukt och dimma, utan också är avskuret från land så snart tidvattnet drar in. På plats i huset börjar otäcka saker hända och Arthur börjar frukta för sitt liv. Vem är egentligen den svartklädda kvinna som han skymtat vid ett flertal tillfällen och vilken är hennes koppling till Eel Marsh House?

Första utgåvan av ”The Woman in Black” kom ut 1983, men romanen ger den där tidlösa känslan som är förknippad med riktigt klassiska spökhistorier. Här finns mängder av gotiska influenser, i allt från miljöer och karaktärer till Arthurs eget sätt att uttrycka sig och romanens hela uppbyggnad. Men ändå känns inte romanen som en pastisch eller kopia av en gotisk spökhistoria, snarare en elegant och välskriven påminnelse om att riktigt bra spökhistorier inte har något bäst-före-datum.

Susan Hill briljerar när det handlar om miljöbeskrivningar. Inte bara när det gäller det ogästvänliga Eel Marsh House, utan hon lyckas genomgående skapa det som är så viktigt när det gäller krypande skräck; stämning. Bara hur hon lyckas få den så vanligt förekommande London-dimman att kännas som en försmak av helvetet är oerhört skickligt gjort.

”The Woman in Black” bjuder kanske inte på några överraskningar för den som är välbekant med gotisk skräck. Men den lyckas på sina drygt tvåhundra sidor med att bjuda på en berättelse som är både läskig, vacker och mycket suggestiv. Ett måste för alla som uppskattar en god spökhistoria!

Susan Hill – The Woman in Black (Vintage Books, 2007)

Gotisk höst: From Hell

Whitechapel, London, 1888. Panik spred sig i området när flera prostituerade mördas brutalt. Polisen misslyckades med att fånga mördaren samtidigt som mediabevakningen blev alltmer intensiv när polisen började få mängder av motsägelsefulla tips och brev från personer som utgav sig för att vara mördaren. Pressen kallade mördaren ”Jack the Ripper”, ett namn som hänger kvar än i vår tid. Morden blev aldrig uppklarade.

Alan Moores och Eddie Campbells grafiska roman ”From Hell” publicerades första gången mellan 1991 och 1996. Serien har vunnit mängder med priser och finns numera att läsa i en blytung samlingsutgåva på närmare 600 sidor.
”From Hell” är baserad på konspirationsteorier om Jack the Ripper-morden som pekar på att de utfördes för att dölja förekomsten av en kunglig oäkting. Stephen Knights bok ”Jack the Ripper: the Final Solution” är den bok som främst anges som inspirationskälla, men det hänvisas även till ett stort antal andra böcker i bokens appendix.

Det första som slår en när man läser ”From Hell” är hur otroligt ambitiös serien är. Både Moore och Campbell har lagt ner otroligt mycket tid och omsorg på att få detaljerna rätt, i allt från utseendet på husfasaderna i London vid den här tiden till dialogen. Många kapitel är väldigt ordtunga för att vara en grafisk roman, något som Moore & Campbell också har fått kritik för. Men många läsare, inklusive jag själv, tycker att ordrikedomen tvärtom går hand i hand med bokens episka anslag och proportioner.
Även Campbells illustrationer imponerar. De är svartvita och detaljerade och flyter då och då (speciellt när de beskriver morden) ut i expressionistiska avsnitt som både är vackra och fruktansvärda.

I ”From Hell” är Jack the Ripper i själva verket den mycket respektable Sir William Gull, läkare till drottningen själv. Gull är dessutom en högt rankad medlem av frimurarorden, något som får stor betydelse i boken. Ju fler mord Gull begår desto mer övertygad blir han om att morden är en del av en komplicerad frimurarritual, sanktionerad av den mystiske gudomen Jahbulon som Gull ser en vision. Gulls tilltagande galenskap är intressant att följa, inte minst för att det visas tecken på att han kanske inte enbart är galen. Under morden får Gull exempelvis glimtar av ett framtida London.
Även här ser vi alltså ett exempel på den gotiska ambivalensen, där verklighet och övernaturlighet balanserar som på en knivsudd. Vi läsare får göra vår egen tolkning av vad som händer och varför. Eller för att citera prologen, där mediet Mr Lees avslöjar att han egentligen inte äger några paranormala krafter: ”I made it all up, and it came true anyway. That’s the funny part.”

För den som är intresserad av viktoriana i allmänhet och Jack the Ripper i synnerhet (Helena, jag tittar på dig!) borde ”From Hell” vara obligatorisk läsning. Just omsorgen om alla detaljer gör det till en omistlig bok för viktorianaälskaren. Om du har råkat se den ganska usla filmastiseringen från 2001 (med bl.a. Johhny Depp och Ian Holm) och blivit avskräckt så kan jag lova att boken är oändligt mycket bättre.

Alan Moore & Eddie Campbell – From Hell (Top Shelf, 2011)

Gotisk höst: Golem

I Gustav Meyrinks ”Golem” från 1915 är det staden Prag som spelar huvudrollen. Ett myllrande och närmast Dickenskt Prag fullt av småtjuvar, prostituerade, lumphandlare, rabbiner, korrumperade poliser, ondskefulla läkare och magi. En stad där det sägs att det kabbalistiska monstret Golem vandrar genom de judiska kvarteren om nätterna.
Här får vi följa den vilsne Athanasius Pernath som tycks dras in allt djupare i en drömlik värld där magiska tecken och ockulta symboler visar sig överallt. Pernath lider av minnesförlust, men det tycks också som att han står i begrepp att även förlora resten av sitt sinne om han inte gör ett val mellan andlighet och köttslighet. Vilken väg är den rätta?

”Golem” rör sig ständigt mellan dröm och verklighet, mellan vansinne och klarhet. Det är en labyrintiskt uppbyggd roman som skiftar perspektiv och som snor sig kring sig själv i allt snävare cirklar. Det är fragmentariskt och febrigt ända ner på typografisk nivå, då texten är full av insprängda tankestreck.
Texten är genomsyrad av kabbalistisk mystik, men är också fylld av gotiska inslag som dubbelgångare, marionettdockor och mystiska lönnrum. Ett myller av symboler och förvrängda spegelbilder.

Att läsa ”Golem” är att ständigt ifrågasätta vad som är verkligt. Det är inte förrän mot slutet av läsningen som jag verkligen inser att det inte spelar någon roll, inte för mig som läsare och inte för bokens handling. Drömmen och verkligheten är i ”Golem” två sidor av samma mynt som existerar bredvid varandra och inom varandra. Trots att romanen inte brukar ses som ett renodlat gotiskt verk, så ansluter den sig till den gotiska traditionen av ambivalens och tvetydighet. Ett gränsland där verklighet och fantasier får ta lika stor plats och där sanningen aldrig är definitiv.

Gustav Meyrink – Golem (Vertigo förlag, 2009)

Gotisk höst: Det omänskligas fasa

Jag har skrivit en hel del om monster i Gotisk Höst-temat. Både Frankensteins monster och Kingens Carrie handlar ju mycket om monstret inom oss, om det mänskliga monstret. Vilket är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men inte det enda sättet att närma sig monsterbegreppet.

I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.

Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen ”The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis ”At the Mountains of Madness” och ”The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.

Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.

Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.

H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)

Gotisk höst: The sound of her wings

Hon dyker upp i det sista kapitlet av det första albumet, ”Preludes & Nocturnes”, i Neil Gaimans prisbelönta och kultförklarade serie ”Sandman”. Döden.

Gaimans Death är inte en dyster schackspelande man eller ett kattälskande skelett, och bär varken kåpa eller lie. Death enligt Gaiman är istället en ung gothtjej, som är både lättsam och oerhört sympatisk.
När hon gör sitt första framträdande i serien, i kapitlet ”The Sound of Her Wings”, är det för att muntra upp sin lillebror Dream. Eller snarare för att få honom att sluta tjura över vad som har hänt och få honom att ta tag i sina plikter igen. För hon är inget om inte pragmatisk, Death.

Death är den mest mänskliga av alla Endless (med möjligt undantag för Destruction, men han räknas inte riktigt längre). Den mest vardagliga. Också den enda av dem som inte har något specifikt utseende på sina pratbubblor. Hennes tal skiljer sig inte från människorna vars liv hon tar.
Det kan tyckas paradoxalt att Döden framstår som mänsklig. Men samtidigt är ju hon den som kommer mänskligheten närmast, som vi alla kommer att möta för eller senare. Alla kanske inte drömmer, åtrår, förtvivlar eller blir galna – men ingen av oss kan undvika döden. Åtminstone inte för alltid.

I ”The Sound of Her Wings” funderar Dream:
”I find myself wondering about humanity. Their attitude to my sister’s gift is so strange. Why do they fear the sunless lands? It is as natural to die as it is to be born. But they fear her. Dread her. They feebly try to placate her.
They do not love her.”

Deaths jobb är otacksamt, men ändå slutar hon aldrig bry sig om mänskligheten. I standalone-albumet ”Death: The High Cost of Living” får vi träffa Death när hon, som har för vana att göra en gång per sekel, lever en dag som dödlig. Just denna dag tillbringar hon tillsammans med den självmordsbenägne tonårspojken Sexton. Skälet till att Death gör detta är att hon vill få en förståelse för de liv hon tar, att uppleva den dödlighet som är hennes ansvar.

Death är en av Neil Gaimans allra mest älskade karaktärer, trots att hennes roll i ”Sandman”-serierna är klart mycket mindre än Dreams. Hennes humor, spontanitet och öppenhet lämnar ett avtryck. Och jag misstänker att jag inte är ensam om att önska att döden verkligen kom i form av en trevlig gothtjej som tar ens hand och leder en bort från livet.

Neil Gaiman m.fl – The Sandman: Preludes & Nocturnes (Vertigo, 1995)

Neil Gaiman m.fl – Death: The Hight Cost of Living (Vertigo, 1994)

Gotisk höst: Frankenstein

Vad vore väl ett gotiskt bloggtema utan ”Frankenstein”? Mary Shelleys skräckhistoria från 1818 är en av de allra mest kända gotiska romanerna och brukar dessutom räknas som en av föregångarna inom science fiction. Frankensteins monster har fått symbolisera Monstret i mängder av sammanhang och har blivit en populärkulturell ikon av gigantiska mått.

Victor Frankenstein är en ung man som reser till universitetet i Ingolstadt för att studera till läkare. Väl på plats blir an uppslukad av tanken på att skapa liv och börjar experimentera med elektricitet och döda kroppar. När Frankenstein slutligen lyckas med sitt experiment så känner han stark avsky inför sin skapelse, som han genast avvisar. Monstret lyckas fly och så småningom ta sig till Frankensteins hemort där han äntligen får konfrontera sin skapare.

Det finns ett otal filmatiseringar av ”Frankenstein” – och minst lika många parodier. Filmversionen av monstret skiljer sig i allmänhet mycket från Shelleys original, och framstår ofta som en mycket enkel varelse som varken är kapabel att tala eller förstå mänskligt beteende. Visst har originalmonstret ett skrämmande utseende, men det är långt ifrån den klumpiga och storväxta utseende (med eller utan halsskruvar) som tillhör filmkonventionen:
”His limbs were in proportion, and I had selected his features as beautiful. Beautiful! – Great God! His yellow skin scarcely covered the work of muscles and arteries beneath; his hair was of a lustrous black, and flowing; his teeth of a pearly whiteness; but these luxuriances only formed a more horrid contrast with his watery eyes, that seemed almost of the same colous as the dun white sockets in which they were set, his shrivelled complexion and straight black lips.”

Shelleys monster är inte bara intelligent, han är dessutom mycket vältalig. Den del av boken där monstret berättar för Frankenstein om hans erfarenheter och hans ensamhet hör till romanens allra starkaste. Precis som Carrie är inte monstret född ond, utan det är mänsklighetens avvisande som driver honom till mord. Hur mycket han än anstränger sig så kan inte människorna se bortom hans monstruösa utsida.
Monstret är uppbyggt av kontraster: hans obehagliga utsida och hans intelligenta och djupt mänskliga insida, hans status som både levande och död (eller snarare som ett slags odöd, en pånyttfödd varelse tillverkad av mänskliga kvarlevor). Mycket av det obehag som monstret väcker beror på att han just är så mänsklig. Inte bara för att han är tillverkad av likdelar, utan också för att hans hela existens är ett resultat av mänsklig ambition och hybris.

”Frankenstein” är en roman som handlar lika mycket om monstrets ensamhet som om vetenskapsmannen som leker gud. Namnet Prometheus i romanens undertitel ”The Modern Prometheus” syftar på den titan som stal elden från Zeus och gav den till människorna. Med detta syftas det på att det finns kunskap som mänskligheten inte är redo för, inte kan hantera. Som att skapa liv.
Temat med vetenskapsmannen som går för långt i sin strävan efter att finna nya svar – for science! – har blivit oerhört vanligt i film, spel, tv-serier och litteratur. Etiskt känsliga vetenskapliga områden som kloning, har blivit ett mycket vanligt inslag i dagens populärkultur. Tänk Jurassic Park, Bioshock, Battlestar Galactica, många zombiehistorier, samt ungefär alla onda superskurkar ever. Populärkulturen svämmar över av moderna Prometheus-karaktärer, eller snarare Frankenstein-diton. I vetenskapens namn fortsätter monstren att tillverkas, förutbestämda att vända sig mot sina skapare.

Mary Shelley – Frankenstein (Penguin classics, 2002)

Gotisk jul: Making Christmas

Dagen till ära kommer detta inlägg handla om en mycket gotisk julfilm; ”The Nightmare Before Christmas” från 1993. Filmen är en musikal gjord med så kallad stop motion-teknik, i regi av Henry Selick efter manus av Tim Burton. Danny Elfman har skrivit musiken.

I filmen centrum finns Jack Skellington, kung över Halloween Town. Jack är trött på Halloween – som firas på samma sätt varje år – och hittar ev en slump en port som för honom till en helt annan högtid; nämligen julen i form av Christmas Town. Jack blir fascinerad av julfirandet och bestämmer sig för att helt enkelt ta över julen. Invånarna i Halloween Town svårt för att greppa vad julen egentligen handlar om, de är ju alla olika slags monster som mest brukar skrämmas. Således blir julen i deras händer mer en mardröm än en fluffig juldröm och kaos bryter ut.

Invånarna i Halloween Town är alla tänkbara slags monster; vampyrer, sjömonster, spöken, häxor, en mycket Frankenstein-inspererad vetenskapsman och en ganska så gråtmild varulv. De flesta gotiska monster finns representerade här. Det fina med staden är inte bara att alla monster samsas på en plats, utan att Halloween är normen. Allt som är skrämmande, rysligt och äckligt är per definition något bra i Halloweentown, något som gör att deras tolkning av julen blir en totalt skräcklig sådan:

”How terrible our christmas will be!” säger stadens borgmästare nöjt när han övervakar förberedelserna.
”No!” svarar jack. ”How jolly.”
”Oh. How jolly our christmas will be.”
Det är uppenbart att varken borgmästaren eller någon annan i staden riktigt har någon uppfattning om vad ”jolly” egentligen betyder. Och varför skulle de? Som gotiska monster av olika slag är de vana att framkalla känslor av terror och horror, av vagt obehag och rädsla. Titelns mardröm är deras vardag och begreppet ”julefrid” är för dem helt främmande.
Det är alltså ganska symptomatiskt att Jack tror att tomten heter ”Sandy Claws” (istället för Santa Claus) och att han är en mäktig härskare med en slavarmé av små tomtenissar. En helt rimlig tolkning, ur Jacks synvinkel.

Jag har som tradition att se om ”The Nightmare Before Christmas” en gång varje jul, trots att jag har sett den så många gånger att jag numera kan sjunga med i alla låtar. Ett av skälen till att jag gillar den här filmen så mycket är att jag känner mig som något av Halloween Towns alla monster när det handlar om just jul. Artigt deltagande, men i grunden ett frågetecken inför julens glittriga överflöd av fryntlighet. Liksom dem känner jag mig mer hemma i Halloween Towns ödsliga hus och mörka kyrkogårdar än i Christmas Towns idylliska snölandskap. Inte konstigt att jag gärna nynnar på ”Making Christmas” när jag slår in julklappar, även om jag hellre ger bort böcker än huggtandsförsedda ankor och levande ormar som äter upp julgranen.

God gotisk jul alla bloggläsare!